Vi kommo som flyktingar …

MP1502s50-51
Jonathan Lindströms artikel publicerades först i Modern Psykologi 2/2015.

Varifrån kommer främlingsfientligheten? Författaren Jonathan Lindström söker svar hos forskare, i sitt eget vardagsgnäll – och i sin pappas flykt över Östersjön.   


Dagen efter budgetomröstningen i december gubbmuttrade jag över främlingsfientligheten i landet, hittade en anonym postavi i brevlådan och åkte till snabbköpet. Jag fick ett paket och i det låg en bok med en förteckning över de tusentals estlandssvenska fiskarbönder som flydde över Östersjön undan stalinister och nazister till Sverige under andra världskriget. En av dem var min då sextonårige pappa Olle.

Han anlände i en överlastad och nerspydd liten träbåt till Tistronskär i Stockholms södra skärgård en natt i juni 1943 efter ett och halvt dygn på det stormiga havet. Paret som bodde på ön lät flyktingarna sova över i ett båthus och morgonen därpå serverades kokt gädda med pepparrot i solsken. Det var då fotot på föregående uppslag togs. Pappa sitter långt till höger med gaffeln i mun och vräker i sig sin portion. Det var hans första dag, hans första måltid i Sverige. Senare kom kustbevakningen och via avlusning i Sandhamn hamnade sällskapet i flyktingläger inne i Stockholm. Där såg en försigkommen person till att låta pappa skriva ner sin flykthistoria och den fanns nu med i boken. Den är fylld av dramatik, småbarn lyfts ombord, min gråtande farmor på stranden, tyska jagare vid horisonten, vågor som vräker över båten, nödställda som tas på släp och en röd skymningshimmel. Men det som gjorde mig snorig var några av pappas uppstyltade ord i slutet: ”Att vi skulle bli mottagna med sådan hjärtlighet hade vi aldrig föreställt oss … vi kommo hit som flyktingar och omhändertogos som gäster.”

Det krävs väl ingen Einstein för att misstänka att dagens och den närmaste framtidens flyktingar inte kommer att känna sig fullt lika välkomna till Sverige, trots att landet så sent som i fjol i en undersökning av World Values Survey visade sig vara det mest invandrartoleranta av 61 länder runt om i världen. I höstas röstade nämligen en sjundedel av Sveriges invånare på ett parti med det enkla budskapet att nä, hörni, Sverige håller på att gå under och det är invandrarnas och flyktingarnas fel. Var kom alla dessa människor ifrån? Snabbt bortförklarades valframgången med att det handlade om tillfälliga missnöjesröstare som hade hjärtat någon annanstans, men den ursäkten spräcktes snabbt av sociologerna Peter Hedström och Tim Müller vid Linköpings universitet.

I en rikstäckande undersökning med över 4 000 deltagare kunde de visa att Sverige­demokraternas väljare kännetecknades av en markant högre intolerans och främlingsfientlighet än övriga riksdagspartiers väljare. Och det var denna fientlighet och inte missnöjet med andra partier som låg bakom valet.

Låt oss, rent hypotetiskt för att ingen ska känna sig sårad, anta att främlingsfientlighet är både en emotionellt obehaglig och logiskt oförnuftig inställning. Hur kan till synes ”vanliga, hyggliga” och inte sällan intelligenta människor ha fastnat i den? De har ju inte fötts med färdiga åsikter. De främlingsfientliga är nu så många att vi inte längre kan ignorera dem, utan vi måste försöka förstå hur de har nått sin övertygelse. Och så slår det mig att jag kanske gömmer ett svar i min egen mörka själ.

För några år sedan noterade jag av en tillfällighet att hundägare i närheten av mitt kvarter inte brydde sig om kopplingstvånget eller alltid plockade upp bajset. Det där var irriterande, särskilt som jag hade små barn som både kunde bli skrämda av lösa hundar och trampa i eländet. Andelen hundägare som misskötte sig var mycket liten, men när jag väl hade kommit in på det där negativa spåret gick det i en självförstärkande cirkel. Alla hund­ägare var misstänkta. Jag blängde på dem jag mötte och de hade ju ingen anledning att le tillbaka, vilket stärkte min uppfattning att de var otrevliga. Att överhuvudtaget skaffa hund i stället för att lägga pengarna på något vettigt var osunt. Och uppenbarligen saknade de förmåga till vuxna relationer, och föredrog att umgås med en undergiven, inställsam varelse som de kunde styra och domdera. Hur kunde de tycka om hundar som skäller, luktar illa, smutsar ner, plundrar julbord och kräver analsäckstömning? Stackars sönderavlade djur med för grunda ögonhålor, infekterade noshålor, ledbesvär och stympade svansar.

Ja, ni hör, jag hade förvandlats till en hundägarhatare som gärna delade med sig av sina åsikter vare sig någon ville lyssna eller ej. Det här pågick under något år, med molande irritation som dagligen förstörde mitt humör. Men så kom jag äntligen i direkt konfrontation med en skötsam hundägare som kommenterade mitt blängande. Vi började skälla på varandra medan hans hundar stillsamt tittade på. Jag fräste något extra otrevligt, vände mig om för att gå och drabbades på ett ögonblick av klarsyn. Men vad håller jag på med! tänkte jag, vände direkt tillbaka till hundägaren och förklarade att vi oavsett åsikter måste bli sams. Han höll med, vi började prata och jag insåg att han inte bara var hundägare utan också människa och riktigt trevlig. I kanske ytterligare en månad reagerade jag som ett pavlovskt försöksdjur på hund­ägare med ilska, men jag ansträngde mig för att utstråla vänlighet och betingningen klingade av. Det var som om jag hade kört något slags själv-kbt. Numera tycker jag att de är som folk är mest, jag ser dem inte ens som hundägare, utan som individer.

Den här utflykten ner i mörkret och upp igen lärde mig att det där att bejaka sina aggressioner bara är skitprat. Att hamna i en cirkel av självförstärkande irritation och ilska är bara nedbrytande. Men kanske finns det ytterligare en lärdom. Är det så här ”vanliga, hyggliga” främlingsfientliga personer fungerar? Deras märkliga åsikter hänger inte ihop med låg begåvning eller medfödd stollighet, utan med en emotionell bas som växer sig skev av tillfälligheter och får åsikterna att kännas fullt rimliga.

Jag ringde en av forskarna bakom Linköpingsrapporten, Peter Hedström:
– Ja, det du säger om emotioner är intressant. Ett tecken på att du är på rätt spår är att när vi publicerade vår undersökning så överöstes vi av hotfulla samtal och mejl, som bekräftar intoleransen hos en del av Sverigedemokraternas väljare. De som hörde av sig drevs av oerhört starka emotioner, de var arga och upprörda och tappade allt förnuft. Tanken att politik kan vara ett sakligt samtal försvann alldeles, på ett sätt som man annars kanske bara stöter på i små extrema vänstersekter eller fundamentalistiska religiösa sekter.

Men hur kommer det sig att vi förenklar vår världsbild till den grad att vi buntar ihop en massa olika individer till en grupp och skyller våra problem på dem? Psykologen Torun Lindholm vid Stockholms universitet har studerat hur en förövares framtoning påverkar ett vittnes uppfattning om hur allvarligt ett våldsbrott är. Det visade sig att infödda svenskar tyckte att förövare med ”sydländsk bakgrund” framstod som brutalare, medan svenskar med sydländsk bakgrund tyckte att det var de infödda som var värre:
– Vi tycks ha en medfödd disposition för att dela in folk i grupper, annars skulle världen bli obegripligt komplex. Etni­citet är en tacksam variabel att klassificera efter, den är ju lätt att se på folk. Och så har vi en tendens att se välvilligt på vår egen grupp, men det behöver inte betyda att man hatar andra grupper. Det är också vanligt att de med starka negativa känslor för en annan grupp inte har några nära relationer med någon som ingår i den gruppen. Ju mer avlägsen man är från gruppen, desto lättare är det att fara iväg i sina känslor och åsikter. Ett bra omvänt exempel på det här är grupperna män och kvinnor. Män står ju för 90 procent av alla våldsbrott, så det kan tyckas naturligt för kvinnor att ta avstånd från alla män. Men eftersom många kvinnor har nära relationer till män ser de ju att de flesta män inte alls är våldsamma. De ses som individer och inte som grupp.

Den gruppindelning som Torun nämnde tycks vara djupt rotad  hos oss människor. Forskare har till och med kunnat påvisa med hjärnskanning att det finns skillnader på hur vi reagerar på medlemmar av vår egen sociala grupp och på utomstående. Det är lätt att föreställa sig att grupptänkandet kan vara evolutionärt fördelaktigt i vissa situationer, men när vi kommer in på modern politik spelar givetvis miljö och kultur en mycket stor roll för hur vi grupperar och ser på främlingar.

När jag ringde socio­logen Mikael Hjerm vid Umeå universitet och undrade varför gruppen främlingsfientliga tycks växa så brant blev han tvungen att rätta mig:
– Du måste skilja på Sverige­demokraternas framväxt och på hur många i samhället som har de här attityderna. Trots partiets siffror, som har gått från 1 till 13 procent på bara några år, finns det faktiskt en positiv trend. De senaste hundra åren har andelen av befolkningen som inte gillar invandrare stadigt minskat, både i Sverige och i många andra industrialiserade länder. Men nu under 2000-talet har minskningen stannat av och inte så mycket har hänt. Vi forskare har svårt att avgöra exakt vad det här beror på. En tanke är att vi har nått en tröskel, en minsta andel som inte kan bli av med sin främlingsfientlighet och ängslighet. Eller så har de främlingsfientliga partiernas aktivitet bromsat minskningen. Vi vet inte ännu.

Så vad du säger är att andelen främlingsfientliga inte har ökat i Sverige, men att alltfler av dem har kommit ut ur garderoben?
– Ja, ungefär så. Sverige­demokraterna har en mörk historia, mycket mörkare än exempelvis engelska UKIP och flera andra främlingsfientliga partier i Europa. Men de har sedan länge fattat att rasism inte funkar för att locka till sig väljare. Då har de prövat andra argument som ”invandrare hotar vår välfärd”, men det har folk inte uppfattat som ett stort problem, medan ”invandrare hotar vår kultur” fungerar lite bättre, och ännu bättre är ”invandrarna hotar den liberala demokratin och jämställdheten”. Och så påstår de att alla andra tiger om de här sakerna.

Men allt det där framstår ju som nonsens. Hur kan de få folk att tro på det?
– Jag tycker att din hund­ägarhatshistoria är en jättebra parallell. Man kan misstänka att genom den uppmärksamhet Sverigedemokraterna har fått i medierna så vänjer man sig vid att den här synen på invandrare förekommer. Den blir gradvis mer rumsren, när den så gott som dagligen framförs till och med av riksdagsmän och en talman. Och dessutom – man förvandlar invandringen till ett problem och dessutom vårt största samhällsproblem.
– Det sker alltså en motsvarande förskjutning av det emotionella perspektivet. Invandrare känns mer och mer hotfulla, och så anpassar man sin argumentation efter det, utan att tänka närmare efter om argumenten är rimliga eller ej. Och så leder partiets synlighet till att det känns okej att öppet erkänna sådana känslor och åsikter, både för sig själv och för andra.

Hur mycket kan då ett främlingsfientligt parti  fortsätta att växa? Hittills har all uppmärksamhet varit bra uppmärksamhet. Minns bara det absurda faktum att riksdagsmän sprang runt med järnrör och jävlades i den stockholmska sommarnatten, det ökade partiets popularitet. En antydan om tillväxtens möjliga storlek kan finnas i Linköpingsstudien.
Peter Hedström:
– Om vi antar att den lilla andel främlingsfientliga som röstade på andra partier skulle gå över till Sverigedemokraterna i nästa val så skulle de öka till kanske 20 procent. Men då ska de alltså prioritera invandrarfrågan framför annat, vilket de inte gjorde vid det senaste valet.

Det betyder var femte människa du möter på gatan. Kanske är det så att 1930-talet och andra världskriget inte längre kastar en emotionell skugga över oss.
– När minnet bleknar är det inte längre lika lätt att intuitivt känna igen den här sortens resonemang, säger Torun Lindholm. Man förstår inte vad det är för krafter man leker med och tillåter sig att fara ut i protektionism och hat. Att skapa en gemenskap byggd på fientlighet mot andra kan också vara ett enkelt sätt att få människor att känna tillhörighet. Man ska inte glömma hur lockande det kan vara för en individ att tillhöra en grupp. Är du en ung man, arbetslös och med lite loser-känsla och får höra ”du är svensk!” kan det bli tillvarons mening, du får en grupptillhörighet, du hör till och det blir svårt att stå emot. Och nu är man ett av de större riksdagspartierna med politiskt inflytande och stor uppmärksamhet, så nu strömmar människor till från andra miljöer och åldersklasser. De behöver inte längre bry sig om majoritetens motvilja mot deras främlingsfientliga åsikter.

Frågan är vad som kan få en främlingsfientlig person att återigen förstå att det inte räcker att känna empati för den egna gruppen, utan att det hör till vanligt vuxet hyfs att utsträcka empatin även utanför gruppen till människor i nöd. Åtminstone borde de ha vett att hålla inne med vad de känner. Kanske får de då uppleva den befriande känsla som jag gjorde när mitt hundägarhat gick över. Man mår så mycket bättre! Men att de främlingsfientliga skulle backa framöver är nog inte realistiskt. De har stigit ut i ljuset och vill inte krypa tillbaka in i garderoben, uppfyllda som de är av lika mycket motvilja som pionjär­glädje.

Hade min pappa kommit till deras drömsverige hade han nog fått kalla handen där på skärgårdsholmen. De främlingsfientliga ogillar nämligen mångkultur och förordar att de flesta måste ägna sig åt något de kallar svensk kultur, inkluderande bland annat vissa högtider, lekar och kläder som inte definieras närmare. Min pappa hade framstått som outhärdligt osvensk, hans svenska dialekt var obegripligare än engelska, han hade inte jeans, och hade inte tagit del av ursvenska traditioner som att se på Disney på julafton, lyssna på Springsteen, kunna identifiera Bruce Willis eller spela Nintendo. Framför allt hade han längtat efter ett tolerant samhälle att växa upp och bilda familj i.
Jonathan Lindström är arkeolog och författare. Den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 2/2015Pappersutgåva | För skärm.

1 Comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s