Därför bor det en författare i varje psykolog

MP1410_38-49

Det kanske är självaste Freud som inspirerar. Han var faktiskt på förslag till Nobelpriset i litteratur vid ett tillfälle, utöver de tolv gånger han nominerades till medicinpriset.

Det som föranledde Freuds nominering till Nobelpriset i litteratur var artikeln En minnesstörning på Akropolis från 1936. I nomineringen stod det att hans skrivna arbeten ”visat en ny väg att analysera det emotionella och intellektuella livet, och sedan trettio år djupt påverkat litteraturen”.

Och visst kan man se att Sigmund Freuds fallstudier ligger i gränslandet mellan skönlitteratur och vetenskap.
– Hans mest berömda teori, oidipuskomplexet, har ju en grekisk myt som grundstruktur. Freuds idé om mannens incestuösa relation till sina föräldrar hittade han i en blandning av kliniska undersökningar och inspiration från Sofokles drama Oidipus Rex, säger Jørgen Bruhn, som är professor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet.

Han menar att Freud – och många andra terapeuter – förhåller sig till ett slags narrativ sanning.
– En sanning om livet som inte precis är det som hänt, utan snarare den berättelse vi kan skapa om våra liv. Litteraturen ger inspiration till psykologin och tvärtom, säger Jørgen Bruhn och fortsätter:
– Jag är inte psykolog, men ett sätt att se på det Freud gjorde med sina patienter när de låg på divanen är att han inte grävde ut sanningen, utan skapade en sanning som hans patienter kunde leva med. Den behöver inte nödvändigtvis vara positiv, utan bara en berättelse som hänger ihop, ger sammanhang och mening.

Psykiatrikern, psykoterapeuten och den skönlitterära författaren Åsa Nilsonne tycker att hennes psykologiska kompetens kommer till uttryck i alla de romaner hon skriver. I januari utkom hon med H (Natur & Kultur 2015), en roman om minnet med en hjärnforskare i huvudrollen, och i den föregående, En passande död, var själva nyckelfrågan vad en terapeut ska tro om det som en patient berättar.
– Jag är varken åklagare eller polis, jag bryr mig i vanliga fall inte så mycket om ifall det som patienten berättar är sant eller inte. Jag bryr mig om patienten. Men i den här boken kom det till ett läge där den konkreta sanningen blev väsentlig. Jag diskuterar vad som rör sig i huvudet på terapeuten när hon tvingas ifrågasätta det som klienten berättar. Detta hade jag aldrig kunnat skriva om jag inte själv hade haft den erfarenheten.

Att de olika verksamheterna korsbefruktar varandra tvivlar hon inte en sekund på.
– Författare har total kontroll och kan hitta på vad som helst, men om man samtidigt har klienter vet man hur extremt svårt det är att genomföra förändringar, säger Åsa Nilsonne.
– Dessutom finns det en risk att man som psykolog, terapeut eller psykiatriker får ett allt snävare perspektiv eftersom man umgås mest med sina kolleger. Som författare träffar man hela tiden folk med en annan bakgrund. Min dubbel­identitet påminner mig om att psykiatrikerperspektivet bara är ett av väldigt många och inte nödvändigtvis det mest fruktbara. Så man blir ödmjuk av det kliniska arbetet men hoppfull och kreativ av för­fattandet.

Det kontrakt som författaren upprättar med läsaren har också jämförts med den relation som psykoterapeuten har med sin klient. Bland annat skriver Yale-professorn Peter Brooks i sin bok Reading for the plot: Design and intention in narrative från 1984 att man kan se Freuds fallstudier, till exempel Vargmannen, som ett grundmönster även för litterärt berättande.

Yvonne Leffler, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, förklarar:
– En författare konstruerar en berättelse med en viss intention: att underhålla, bedra, upplysa, urskulda sig, väcka intresse eller oroa. På andra sidan boken har vi en läsare som ska avkoda och tolka, inte bara vad som berättats, utan vad författaren vill berätta med berättelsen. Ljuger han eller berättar han sanningen? Döljer han något för mig? Det ligger väldigt nära det som sker mellan terapeuten och analysanden. I terapirummet berättar analysanden en historia som han inte förstår, utan terapeuten får tolka och hjälpa analysanden att förstå sin berättelse och därmed sitt liv.

Att Yvonne Leffler använder termen analysand för patienten eller klienten är lika lite en slump som att Freud var på tal för Nobels litteraturpris. För just den psykoanalytiska och psykodynamiska teorin har länge varit dominerande inom den psykologiska kunskap som tillämpas inom litteraturvetenskapen.

Per Magnus Johansson är psykoanalytiker och docent i idé- och lärdomshistoria, och utkom med boken Psykoanalys och humaniora (Daidalos) 2014. När vi talas vid skriver han på uppföljaren Humaniora och psyko­analys. Han menar att efter det att psykoanalysen etablerade sig i början av 1900-talet har många författare blivit omedvetet påverkade av dess närvaro i samhället.
– De teman och frågeställningar som psykoanalysen reflekterar över har sitt ursprung i den värld som finns beskriven i skönlitteraturen. De stora frågorna har funnits med människan så länge hon har kunnat förmedla sina erfarenheter, sina vedermödor, sitt lidande, sin rädsla, sitt tvivel och sin glädje, säger han.

Men trots sitt intresse för psykoanalysens roll inom humani­ora tror inte Per Magnus Johansson på att föra fram några psykologiska riktningar alls i romanform.
– Den goda skönlitteraturen lånar sig inte till att bevisa vare sig den ena eller den andra psykologiska teorins riktighet. Tomas Tranströmer är ett eminent exempel på en psykolog som skriver utifrån sin totala erfarenhet som människa och i den finns den kliniska erfarenheten som psykolog.

Åsa Nilsonne har utöver sina skönlitterära böcker skrivit fackböcker om dialektisk beteendeterapi, dbt, och kognitiv beteendeterapi, kbt. Hon menar att många såväl fackförfattare som skönlitterära författare tar avstamp i psykoanalysen av gammal vana och att de inte har reviderat dess modell av det mänskliga psyket.
– Psykoanalysen uppfattas oftast av litteraturvetare som en relevant modell för att förstå människan. Om man inte bara vill beskriva hur folk känner och måla realistiskt, utan även vill fördjupa beskrivningen med varför vi gör som vi gör, och varför vi gör något som är fel och varför vi är så kontextuella att vi inte gör samma sak från ögonblick till ögonblick, då förklaras det bättre med en annan psykologisk modell, som till exempel kbt, säger Åsa Nilsonne, som i sina romaner till och med planterat några kbt-övningar.

Oavsett psykologisk teori är det mest basala som psykologer och författare har gemensamt intresset för mänskliga villkor och drivkrafter.
– I båda rollerna utforskar man människan som social och psykologisk varelse, säger Yvonne Leffler. Och det arbetet tar sin början i en konflikt eller ett problem, där man behöver bena upp och förstå konflikten eller vad det är som utlöser en händelseräcka eller ett reaktionsmönster.
– Att arbeta kliniskt och tillsammans med en klient undersöka vad som har hänt och hur det kommer att gå, är för mig en process som är mycket lik det arbete jag gör när jag skriver en bok, säger Åsa Nilsonne. Den viktigaste skillnaden är att jag skriver ensam, medan i en terapi är vi – minst – två. I båda fallen undersöker vi hur en människa format sitt liv, hur olika beslutsprocesser fungerar, vad det betyder att vara med om olika händelser och vilka frihetsgrader vi har i våra liv. Ända sedan antiken har vi funderat över den fria viljan och det är precis vad de flesta skönlitterära böcker handlar om.
Sara Hammarkrantz är frilansjournalist och medförfattare till fackboken Lycka på fullt allvar (Natur & Kultur 2014). En längre version av den här artikeln har tidigare publicerats i Modern Psykologi 10/2014: Pappersutgåva | För skärm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s