Så syns psykologin i Tomas Tranströmers poesi

Jonas Mosskins artikel publicerades i Modern Psykologi 6/2011.
Jonas Mosskins artikel publicerades i Modern Psykologi 6/2011.

Under fredagen nåddes vi av beskedet att Tomas Tranströmer har avlidit. Här är psykologen Jonas Mosskins artikel från 2011, då Tomas Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Liksom många andra, jublade jag när Peter Englund kom ut från Svenska Akademiens sammanträdesrum och berättade att Tomas Tranströmer var 2011 års Nobelpristagare i litteratur.

Jag kände mig patriotiskt glad på samma sätt som när Sverige vinner OS-guld. Tomas Tranströmers tonsäkra lyrik talar direkt till mig och många andra.

Men min stolthet rörde inte bara Tranströmers nationalitet och poesi.

Poeten Tomas Tranströmer har också varit verksam som psykolog, ända tills han drabbades av stroke i 60-årsåldern.

På 1950-talet studerade Tomas Tranströmer både litteratur och psykologi vid Stockholms universitet. Han slog igenom vid 24 års ålder med debuten 17 dikter år 1954 och tog snart även psykolog­examen. Under en femårsperiod arbetade han med kriminella på ungdomsanstalten Roxtuna. År 1965 flyttade han till Västerås och kom att jobba på bland annat det lokala Arbetsmarknadsinstitutet, AMI, med arbetslösa och sjukskrivna. Han mötte människor som behövde hjälp att komma tillbaka till arbetet eller byta inriktning efter en kris.

Mot slutet av sitt yrkesliv jobbade Tranströmer halvtid som psykolog och ägnade resten av tiden åt skrivande, översättningar, uppläsningar och resor.

Jag ringer psykiatern och psykoanalytikern Daniel Frydman, som i likhet med Tomas Tranströmer också tillbringar somrarna på Runmarö i Stockholms skärgård. Kan han skönja psykologen bakom Tranströmer poesi?
– Tomas Tranströmer har en enastående iakttagelseförmåga. Man kan tänka sig att han hade nytta av det i sitt arbete när han mötte människor, säger Daniel Frydman.
– Vi lär oss inte iakttagandets konst under utbildningen. Men mötet med klienter ger oss välbehövlig träning och en referensram för våra iakttagelser om människor. Psykologjobbet har förmodligen gett honom stor tillgång till material om andra människors livsvärldar.

Tomas Tranströmer säger i en intervju i Psykologförbundets tidning Psykologtidningen 4/2011 att den långa dikten Galleriet, ur Sanningsbarriären, 1978, uttryckligen handlar om hans arbete som psykolog och tog många år att skriva. I dikten sover han över på ett motell vid E3:an och drar sig till minnes asiatiska masker från ett museibesök:

som tränger fram genom glömskans vita vägg […]
Jag ligger vaken och ser dem kämpa
och försvinna och återkomma.

Dikten fortsätter:

Några lånar drag av varann, byter ansikten
långt inne i mig
där glömska och minne bedriver sin kohandel.   

Och mot slutet av dikten:

Jag låg över på sömngångarnas motell.
Många ansikten härinne är förtvivlade
andra utslätade
efter pilgrimsvandringen genom glömskan.

För mig låter det som om maskerna och ansiktena är minnet av klienter som han mött genom åren. Kanske speglar dikten ett dåligt samvete över att den hjälp han som psykolog har kunnat ge ofta bara är en bråkdel av vad som skulle ha behövts.

Det är en erfarenhet som Daniel Frydman känner igen sig i:
– Vi möter nästan aldrig någon annan till hundra procent. Det orkar vi inte. Och frågan är om det går.

Många av Tomas Tranströmers dikter börjar med en vardaglig scen. Han rakar sig, har ser en långtradare, eller betraktar en skalbagge som väcker en association hos honom, och då öppnar sig livets mysterium i det lilla ögonblicket. Litteraturhistorikern Staffan Bergsten skriver i sin biografi Tomas Tranströmer: Ett diktarporträtt, att poeten själv har förklarat att allt han säger i en dikt måste vara sant. Kanske finns det en tro hos honom att varje enskild människas upplevelse i sig själv räcker för att förmedla känslan av att vara människa, vare sig det handlar om honom själv eller en klients berättelse.

”Han var privat”, skriver Staffan Bergsten på ett annat ställe i sin bok. Kanske var Tomas Tranströmer privat på det sätt som psykologer ofta är. Det har varit kutym att vara restriktiv med att berätta om sig själv och sitt privatliv för klienter.

Jag åker till Västerås och träffar psykologkollegan Lars Parland, som arbetade med Tomas Tranströmer på AMI under åren 1980–90. Vi promenerar längs Svartån.
– Tomas är en försynt och anspråkslös person. Han har humor och var en omtyckt kollega. När han sade något, då lyssnade man, säger Lars Parland.
– På 1980-talet var AMI i Västerås en speciell arbetsplats. Åke Nordin, som också var poet i sin ungdom, var avdelningschef. Det var högt i tak och en öppen stämning. Tomas var engagerad i sitt arbete och i sina klienter. Vi kolleger beundrade hans dikter, men det talades sällan om det.

Vi passerar domkyrkan där Tomas Tranströmer lär ha varit en flitig besökare när det var orgelkonserter på lördagar.
– Tomas är ju andlig på ett plan som många uppskattar i hans poesi, säger Lars Parland. Det finns ett existentiellt djup i dikterna, och där finns det en likhet med psykologrollen. Varje möte med en annan människa är unikt.

Jonas Mosskins artikel publicerades i Modern Psykologi 6/2011.

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s