Låt inte må bra-hormonet styra

Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare. Foto: Henric Lindsten.
Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare. Foto: Henric Lindsten.

Oxytocin, ni vet det där hormonet med det löjliga epitetet ”må bra-hormon” eller ”kärlekshormon”, har alltid gjort Jenny Jägerfeld skeptisk.

KRÖNIKA. Det kanske låter konstigt att ett hormon kan göra en skeptisk. Som om typ armar gjorde en skeptisk. Eller granar. Det är ju saker som bara finns där. Som är naturliga.

Men som feminist har jag aktivt velat motbevisa att något så simpelt som hormoner påverkar mig, eftersom de sällan nämnts i någon positiv bemärkelse. De har antagits minska min kognitiva förmåga eller påståtts göra mig känslomässigt instabil. Gråtmild vid graviditet, gröt i hjärnan-puckad vid amning, galet aggromonster vid PMS, glömsk och deprimerad i klimakteriet.
Och alltid är det någon reaktionär människa som drar växlar på hormonpåslagen och därmed rationaliserar att kvinnor inte får högre tjänster eller att de får lägre lön. Men även om växlarna som dras oftast är mer subtila så påverkar detta våra attityder till kvinnor – medvetet eller omedvetet.

Jag har varit så upptagen av att tränga bort att hormoner faktiskt påverkar mig att jag inte har velat inse att det raseri som växer och exploderar några dagar före mens faktiskt har med dessa att göra. Ända tills jag fick mitt andra barn, för då blev det ännu värre. Jag fick erkänna att PMS existerar. Det som borde ha varit ett neutralt konstaterande kändes som ett nederlag.

Man skulle ju kunna tycka att jag borde vara positiv till oxytocin eftersom det har så många goda effekter. Om man får tro kvällspressen och veckotidning­arna är det rena rama mirakelhormonet! Man blir mer öppen och social, mer kärleks- och tillitsfull, och det påverkar vår förmåga till omvårdnad, moderskänslor och att skapa relationer.

Varför blev jag då så glad när jag sprang på en forskningsöversikt av Susan Bartz, som fastslog att effekterna av oxytocin är kraftigt överdrivna? Hon har sammanställt all tillgänglig oxytocin­forskning och påvisat att det inte finns någon entydig bild av oxytocinets effekter. Sambanden mellan oxytocin och positiva sociala beteenden är svaga och inkonsistenta. Dessutom har man främst forskat på djur och frågan är hur översättbara dessa resultat är till människor.

Jo. Eftersom jag upplever att min biologi, mina hormoner, ofta vänds emot mig, att de används för att stipulera vad jag som oxytocinalstrande kvinna borde ägna mig åt – omvårdnad, ta hand om relationer, vara mamma.

Jag skulle vilja kunna förhålla mig nyfiken och öppen inför hur min kropp och mitt psyke påverkar varandra. Men jag önskar att rapporteringen av hur biologin påverkar var mindre av en självuppfyllande (biologistisk) profetia. Att den också tog in att vi påverkas av andra fenomen. Vår psykologi, vår historia, vårt samhälle, våra förutsättningar och kanske framför allt vår vilja.

Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog, författare och skribent.
Den här krönikan har tidigare publicerats i Modern Psykologi 2/2015: Pappersutgåva | För skärm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s