Är du sur eller?

Per Naroskin. Foto: Andreas Lind.
Per Naroskin. Foto: Andreas Lind.

Läs Per Naroskins krönika om konsten att fylla ett affektivt vacuum.

Den här krönikan börjar en morgon i mitten av november, i säkerhetskontrollen på en svensk flygplats. Ha inga förväntningar på riktig dramatik för ingenting annat hände än att kön bara växte och växte, eftersom bara en av tre röntgenstationer var öppen. Trots att det stod ganska många sysslolösa kontrollanter i närheten. Så när jag kommit fram och baxat upp min väska frågar jag varför de inte öppnar en station till. Säkerhetskillen på andra sidan rullbandet säger obekymrat att det är personalbrist och tillägger att så kan det bli när det är jul.
– Jul? frågar jag med uppriktig förvåning. Sa du jul? Det är ju bara november!

Då svarar han förebrående:
– Du behöver inte vara sur och otrevlig!

Hans reaktion kom lika oväntat som hans hänvisning till julen nyss. Där och då uppstod vad som bäst beskrivs som ett affektivt vacuum, och ett sådant kan inte existera länge: alla mellanmänskliga möten har ett affektivt innehåll.

I omedelbar självrannsakan försökte jag därför identifiera länkarna i orsakskedjan som lett fram till hans anklagelse. Jag var ju inte det minsta sur när jag ställde min fråga. Men fanns där en oavsiktlig, omedveten skärpa i mitt tonfall? I det stämningsmässiga limbo som uppstår medan jag stoppar tillbaka nycklarna i fickan och datorn i väskan tänker jag att det där affektiva vacuumet lika gärna kan fyllas med ett stämningsinnehåll som med ett annat. Vi skulle kunna blomma ut i en munter replikväxling om att ta ut julen i förskott. Eller så skulle jag ilsket kräva att få prata med hans chef. Jag kunde också försökt förklara att han haft fel, men jag vet att det skulle vara meningslöst.

Det vet jag för att den här krönikan egentligen börjar 40 år tidigare. I mellan­stadiet hade vi en lärare som många var lite rädda för. Han var stor (det påstods att han kunde stoppa in en hel grillad kyckling i munnen, tugga en stund och sedan spotta ut benen, men ingen hade sett det med egna ögon), högljudd och tvärsäker. Om någon elev klagade på något kunde det hända att man blev avbruten av magistern som vrålade: Är du SUUR!?

Inte nog med att sakfrågan diskvalificerades och drunknade i bullret; om man inte var sur innan så blev man det då. Även om jag på den tiden inte kunde sätta fingret på den felvända kausaliteten som ledde till att läraren fick rätt, så upplevde jag en stark känsla av orättvisa. Då som nu i säkerhetskontrollen, när ögonblicket av affektivt vacuum är över.

Jag nöjer mig med att blänga surt medan jag trär bältet i hällorna och muttrande går vidare i min påtvingade nya identitet som sur affärsresenär.

Det är skönt att julen sedan länge är över. Då slipper man höra folk skylla sitt humör på den. Fast kan man skylla på julen i november så kan man antagligen göra det nu också!

Per Naroskin är psykolog, psykoterapeut och författare. Den här krönikan har tidigare publicerats i Modern Psykologi 1/2015: Pappersutgåva | För skärm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s