De har nyckeln till tonårens magi

Jenny Jägerfelds artikel har tidigare publicerats i Modern Psykologi 1/2015.
Jenny Jägerfelds artikel har tidigare publicerats i Modern Psykologi 1/2015.

Fyra år efter att Cirkeln inledde sitt segertåg blir den film. Författaren och psykologen Jenny Jägerfeld bokar en tid med duon bakom succén, Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg. Uppdrag: Avslöja hemligheten bakom häxorna i Engelsfors.

En natt då månen färgats mystiskt röd vaknar sex tonårstjejer i småstaden Engelsfors. En okänd stark kraft för dem till den nedlagda folkparken, utan att de förstår varför. Tjejerna umgås inte, tillhör helt olika kretsar – någon är populär, någon är plugghäst och någon mobbad … De har inget gemensamt. Utom en sak. De har magiska krafter. De är utvalda, de är Cirkeln. En ond kraft från en annan dimension är på väg att förgöra världen, och det är bara de som kan stoppa apokalypsen.
År 2013 avslutade Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg Engelsforstrilogin, en fantasyserie som består av böckerna Cirkeln (2011), Eld (2012) och Nyckeln (2013). Redan innan Cirkeln ens hade landat hos bokhandlarna i Sverige var bokrättigheterna sålda till flera länder och i dag är de utgivna eller på väg att ges ut i hela 30 länder. Böckerna har sålt i över 300 000 exemplar i Sverige, har blivit hyllade av recensenter och läsare och 2011 nominerades Cirkeln till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin. Böckerna har inte enbart lyckats nå ut till de unga läsarna, utan har även fått en stor läsekrets bland vuxna. Sammantaget är detta en succé som man som författare i vanliga fall bara kan drömma om – kanske särskilt som ungdomsboksförfattare! Och som om inte det vore nog. Den 18 februari 2015 kommer den första boken som film, och manuset är skrivet av Sara Bergmark Elfgren och regissören Levan Akin.

Hur hanterar man det faktum att man plötsligt kan göra sig osynlig, förflytta saker med bara tanken eller påverka andra människors tankar och känslor? Hur blir det när man tvingas samarbeta med sin egen mobbare? Och hur ska man förhålla sig till det faktum att man är ansvarig för att stoppa ondskan? Det var frågor som Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren var tvungna att ställa sig när de skrev Engelsforstrilogin. Jag vill veta hur de tänkte! Jag vill förstå hur de lyckades övertyga mig och miljontals andra läsare om att apokalypsen kommer att ske på en gymnasieskola i Bergslagen.
Vi träffas och dricker kaffe med chokladsmak i Mats Strandbergs kök, där den ljusa atmosfären får vardags-edge av ett svartvitt porträtt av en köttig zombie från tv-serien The walking dead, som hänger precis vid köksbordet. Ena ögat saknas och ansiktet har halvt luckrats upp av förruttnelse. Jag har varit i det här köket många gånger förut. Jag känner Mats väl sedan vi båda debuterade som författare 2006, och Sara har jag träffat ett antal gånger i olika författarsammanhang. Men det är ändå så mycket jag inte vet, så mycket jag vill veta! Med zombiens stirrande öga i nacken, frågar jag dem hur allting började.
– Jag hade just skrivit klart min tredje roman, Halva liv, och försörjde mig på att skriva krönikor för Aftonbladet, säger Mats Strandberg.
– Allt var bara jag, jag, jag och jag var så innerligt trött på att bara vara i mitt eget huvud.
Sara Bergmark Elfgren berättar att hon just hade fått sparken från sitt jobb som manus­redaktör på SF och jobbade med att översätta Harlequin­böcker till svenska.
– Vi befann oss helt enkelt i ett läge där vi kunde chansa lite, säger hon.
– Vi hade inte så mycket att förlora.
De kände inte varandra särskilt väl, men när de träffats något år tidigare – Sara Bergmark Elfgren hade helt formellt räckt över sitt visitkort vid ett författarsamtal som Mats Strandberg varit inbjuden till – hade de inlett något slags brain-romance.
– Det var liksom jobbversionen av att bli kär i någon, säger Mats Strandberg.
– Så bra kemi! Det är weird i efterhand att vi vågade satsa på ett så stort projekt, men det är ju i och för sig helt konstigt att folk blir kära överhuvudtaget och flyttar ihop med varandra.
De hade samma popkulturella referenser – båda hade ett passionerat förhållande till tv-serien Buffy the vampire slayer – samma respekt för att jobba hårt, samma kärlek till karaktärer som känns på riktigt.
– Med Mats kände jag mig trygg, säger Sara Bergmark Elfgren. Jag tar ofta på mig väldigt mycket ansvar. Men jag visste att Mats var seriös och noggrann. Att han inte skulle ducka för ansvaret. Fast egentligen var det konstigt att han ville skriva något med mig.
Hon skrattar.
– Det enda han hade läst av mig var ett två sidor långt synopsis.
De var eniga om att de ville göra något tillsammans, skriva något, kanske filmmanus – ett tag var de till och med inne på att skriva en musikalfilm. Men alla idéer ratades eller rann ut i sanden. Men när de kom på att det skulle handla om häxor lossnade det.
– Efter det kom vi på grunden till karaktärerna på ett par timmar, säger Mats Strandberg. De kom så naturligt. Det var karaktärer som vi hade längtat efter att skriva.
De träffades på en fika och började spåna, en fika som förlängdes till en middag och som pågick hela kvällen. Och sedan fortsatte dagen därpå.

Jag minns faktiskt när Mats just hade träffat Sara på den där fikan. Vi satt ute på hans soliga terrass när han berättade för mig om Sara och om idén till böckerna.
– De ska vara häxor! Som går på gymnasiet! Och som ska rädda världen från ondskan!
Det är tur att jag inte jobbar som förläggare, för då hade jag gjort århundradets misstag i linje med när Decca tackade nej till att signa Beatles eller, för att ta ett svensk förlags­exempel, när Bonniers refuserade Astrid Lindgren. Jag kunde inte fatta storheten på idéplanet. Men jag log artigt där på terrassen och sa: Fan det låter ju skitkul!
Som tur var hade förlaget Rabén & Sjögren bättre koll. Och Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg hade precis de rätta förutsättningarna för att förvandla idé till succé. De var båda tidigt mycket intresserade av fantastik (fantasy, skräck och science fiction) och älskade att läsa sedan tidig ålder. Sara Bergmark Elfgrens mamma hade en bokhandel med anglosaxisk litteratur, där Sara tillbringade mycket tid som liten. Hon läste mycket fantastik upp till tolv–trettonårsåldern då hon gick över till vuxenlitteratur. Redan som trettonåring klämde hon Albert Camus och Pär Lagerkvist. För Mats Strandberg var den stora ögonöppnaren Den oändliga historien av Michael Ende, innan han blev besatt av Stephen King.
– Men i högstadiet blev det mest tantsnusk, säger han och skrattar.
Mats Strandberg blev varnad av författarkolleger för att skriva ihop med någon annan. De hade själva dåliga erfarenheter och menade att det kunde gå riktigt illa. Men Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren kunde ändå inte låta bli.
– Visst var vi naiva, säger han. Vi visste inte vad vi gav oss in på, hur oerhört mycket jobb det var. Periodvis har vi jobbat dygnets alla vakna timmar. Men det var skönt att vi inte kände varandra när vi började. Det blev en så clean relation. Vi hade inte det här tunga oket av åratal av irritation på varandra. Att man kände: ”Amen, gud så himla typiskt henne, så här var hon redan i högstadiet.”

Även om jag inte förstod böckernas potential på idéplanet så gjorde jag det verkligen när jag läste dem. Styrkan ligger hos karaktärerna och jag imponerades över hur verklighetstroget tonårshäxorna förhåller sig till sina nyupptäckta magiska förmågor – samtidigt som de brottas med mer vardagliga problem som prov, frånvarande föräldrar eller bortskämda småsyskon. Det är inte för inte som Sara Bergmark Elfgren kallar genren för diskbänksfantasy.
Att karaktärerna är älskade märks inte minst på böckernas hängivna fans, som klär ut sig till karaktärerna, ritar fanart till deras ära och skriver fanfiction. Fenomen som är relativt ovanliga när det gäller svenska böcker.
Så. Vilka är karaktärerna då? Låt mig presentera dem i korthet: Vi har den studiebegåvade Minoo, den snygga men lite trashiga partypinglan Vanessa, den utstötta Anna-Karin, den snobbiga Ida och den arga, övergivna Linnéa. Och så Rebecka, som medlar och kämpar för att få ihop gruppen, för att få dessa heterogena individer att samarbeta.
Vid en ytlig anblick är det lätt att få pojk- eller flickbands­associationer. Att tänka att karaktärerna är arketyper, ett slags urbilder. Vi kan lätt peka ut protagonisterna (tonårshäxorna) och antagonisterna (Rådet, demonerna). I skolvaktmästaren hittar vi en mentor/vägvisare, som vägleder häxorna, ser till att de utvecklas och får den erfarenhet de inte kan klara sig utan om de ska rädda världen. Och bland hjältarna har vi någon som handlar och tänker utifrån logik och kontroll (Minoo), någon som agerar utifrån känsla (Vanessa), en skeptiker eller kanske två som tvivlar på allt (Ida, Linnéa). Dessa är klassiska roller inom fiktionen.
Men samtidigt som författarna använder sig av arketyper så blir karaktärerna för den skull aldrig stereotyper – de är långt mer mångbottnade än så. Vi kan känna igen oss själva i dem, och varandra. Och efter­som författarna följer varje karaktärs perspektiv så lojalt, så får man som läsare återkommande aha-upplevelser om mellanmänskliga relationer, insikter som är betydligt lättare att ta till sig i en roman än i en psykologisk fackbok om grupprocesser. Aha, tänker jag, att Linnea är så arg, det beror ju på att hon är så rädd för att bli övergiven. Men åhå, nu tolkar Vanessa den reaktionen som att Linnea vill vara ifred, fastän det är precis tvärtom. Många läsare har vittnat om att böckerna har fått dem att förstå inte bara sig själva bättre, utan även andra omkring dem.
– Redan innan vi kom på att de skulle vara häxor hade vi pratat om att vi ville skriva om tonårstjejer i grupp som skulle jobba med ett gemensamt projekt. Projektet skulle tvinga dem att lära känna varandra, skulle utmana dem och tvinga dem att se bortom varandras invanda masker, bortom de förutfattade meningarna de hade om varandra. Och kanske även om sig själva, menar Mats Strandberg.
– Vi ville ha en bra gruppdynamik, säger Sara Bergmark Elfgren. Vi ville ha karaktärer som man inte så ofta läser om. Karaktärer som vi hade drag av själva när vi var unga, som var som folk vi kände eller önskade att vi varit kompis med.
Vanessa var till en början baserad på en vän som Mats Strandberg hade i högstadiet och gymnasiet. Hon älskade att festa och var enligt honom en riktig scandal beauty. Han beskriver deras relation som han och Sara Bergmark Elfgren så ofta gör – genom en popkulturell referens, denna gång till Twin Peaks, en tv-serie de älskar och vars mörka oberäkneliga stämning smittat av sig på deras fiktiva samhälle Engelsfors. På väggen i arbetsrummet har Mats en tavla med en illustration föreställande Twin Peaks Laura Palmer i skogen, med Bob lurande bakom ett träd. Under bilden står det: So wrong. So beautiful. So bad. So Laura. Mats Strandberg säger att om han var den försiktiga Twin Peaks-karaktären Donna så var kompisen en mer utlevande, sexuellt experimenterande Laura Palmer.
– Att jag var gay gjorde ju att jag inte kunde ligga med en massa killar i folkparken som hon kunde. Tyvärr. Men när jag flyttade till Stockholm fick jag ju lite andra möjligheter att leva ut, och då blev jag mer av Vanessa.

Sara Bergmark Elfgren tyckte att tjejer som Vanessa var läskiga under tonårstiden:
– Även om jag har lagt sidor av mig själv hos alla karaktärer så är nog Vanessa den som står längst från mig. Hon är inte särskilt intellektuell, läser knappt några böcker. Hon är väldigt mycket i nuet.
Mats Strandberg fortsätter:
– Många uppfattar henne säkert som korkad, men det är hon inte. Hon har en otrolig moralisk kompass, otroligt ljus energi omkring sig, även om det kanske låter flummigt. Det var väldigt skönt att skriva om henne när man hade skrivit om Anna-Karin eller Minoo innan, som är så här grubblande, och hela tiden tänkte: ”Vad tycker de om mig, och vad tycker jag om dem och vad tycker jag om mig?” Då var det härligt med Vanessa som var så här: Fuck this, let’s party! Även om hon förstås har andra sidor också. Hon följer sitt hjärta, hon är impulsiv, hon konfronterar, säger vad hon tycker.
Att Sara och Mats har jobbat hårt med hitta karaktärernas smärtpunkter är tydligt när det gäller vilken magisk kraft de tilldelats. Alla har fått en kraft som innebär en utmaning för dem. Vanessa som älskar att synas blir osynlig. Minoo, som är ett akademiskt underverk, verkar inlednings­vis vara helt utan magisk kraft, en svår utmaning för någon som är van att prestera, att alltid vara bäst. Och Anna-Karin, som är mobbad och utstött, får förmågan att påverka andras tankar och känslor och måste lära sig hur hon ska kunna bruka den kraften utan att missbruka den.
– Jag var mobbad i perioder, inte alls som Anna-Karin, men jag känner igen väldigt mycket av det här med att gå ensam i korridorerna, berättar Mats Strandberg. Även om det var tungt att skriva om henne så fanns det samtidigt en sådan bubblande revanschkänsla, för jag visste ju att hon skulle bli en del av Cirkeln, få kraften att kunna påverka andras tankar och känslor. Och det är ju klart att hon börjar missbruka det, hon gör val som blir dåliga i längden, men som är härliga för stunden, som att få en av de populäraste killarna att bli kär i henne. Men vem kan klandra henne?

Sara Bergmark Elfgren betonar att även om de tar upp mörka ämnen, så är det eskapism de skriver.
– Det finns ju ändå vägar ut, de hittar vänner och de hittar ett sammanhang. Det värsta med den åldern är ju att det är så jävla tråkigt. Att man ofta känner sig så ensam och utsatt och klaustrofobisk. Och den känslan har ju karaktärerna från början. Men för de flesta händer det ju ingenting fantastiskt som tar dem ur det. Det gör det ju för dem.
Jag känner igen mig i det Sara säger. Och där tror jag att eskapismen som fiktionen ger har en oumbärlig roll – kanske framför allt i tonåren. Förhoppningen om att något fantastiskt ska hända, fantasier om att man är utvald och speciell är nog det som gör att många överlever tonåren, allt sedan Bröderna Grimm tecknade ner folksagan om Askungen.
Mats Strandberg håller med.
– Jag kunde ligga vaken om nätterna och fantisera – jag bet mig själv i armen för att inte somna – om allt jag skulle göra när jag flyttade till Stockholm. Det var det enda roliga jag hade.
Sara Bergmark Elfgren:
– Och den där söndagskänslan, som jag tyckte var helt fruktansvärd, när man tänkte att ”i morgon börjar skolan igen”, den där känslan som la sig som ett grått töcken över hela dagen. Det var så vidrigt att behöva gå tillbaka till skolan, man var så fast och tiden gick så långsamt. Det var först i vuxen ålder som jag kunde komma över den känslan.
Som tonåring var Sara Bergmark Elfgren mest lik Minoo.
– Jag var väldigt högpresterande i skolan, fast jag hade inga problem med att prata, och jag var mer sarkastisk. Väldigt kritisk och ifrågasättande faktiskt. Och vi delar det här komplicerade förhållandet till auktoriteter. Jag hade problem med auktoriteter, men var samtidigt lockad av dem. Jag hade väldigt höga krav på mig själv och på mitt beteende, att man ska leva som man lär, och blev väldigt upprörd över orättvisor.
Under skrivandets gång har Sara Bergmark Elfgren insett att hon även har mycket av den arga, impulsiva goth/emo-tjejen Linnea i sig, även om hon inte alls är lika explosiv och därtill betydligt mer pragmatiskt lagd – och därför väljer sina strider. Mats Strandberg känner sig däremot ganska olik Linnea, men att skriva om henne gör att han får prova på sidor som han skulle vilja ha mer av.
– Det var en befrielse för mig att skriva Linnea, för hon är så svartvit.

Sara Bergmark Elfgren håller med om att det är skönt att få vara lite svartvit. Precis som det är skönt att vara Vanessa och vara impulsiv och göra farliga saker bara för att det är roligt. Mats Strandberg exemplifierar:
– Som när jag var yngre, då så kunde jag vara som Vanessa och festa och hångla runt och supa, men mitt i det så kunde jag fråga mig så här överanalyserande: Vart är jag på väg med mitt liv? Vanessa kan befinna sig i stunden på ett sätt som jag inte ens kunde när jag var tonåring.
Sara Bergmark Elfgren bryter in:
– Men hon är ju extrovert och det är ju inte vi.
Jag blir förvånad. Jag har ju sett dem snacka obekymrat på scenen på bokmässor i Sverige och utomlands, jag har bevittnat hur de lett avslappnat under fotosessioner med exalterade fans och jag har minglat med dem på releasefester och middagar. Sara Bergmark Elfgren förtydligar:
– Det är inte så att jag inte kan prata med folk och så, det är bara det att det tar energi. Jag får inte energi automatiskt av att gå ut och vara med folk. Det är inte min grej att göra det. Mats köpte en bok om extroversion och introversion. Jag vet verkligen inte hur vetenskaplig den är, men jag gjorde ett test och jag ligger tydligen precis i mitten och är ambivert. Jag har båda sidorna, fastän en dragning åt det introverta.
Mats Strandberg:
– Jag kan nästan önska att jag hade förstått och hade bejakat min introverta sida tidigare. För jag har ganska många extroverta kompisar. Jag kände mig alltid så himla stiff och tråkig och undrade varför jag inte kunde vara sån själv. Jag kan ha haft roligt vissa kvällar ute, när man har stått på ett dansgolv och bara ”woohoo”, och allt har varit crazy, men det är egentligen inte jag och jag får alltid sån bakisångest efteråt. Förmodligen för att jag gjorde nåt som inte var helt sant mot mig själv. Jag trivs bättre i middagssammanhang med vänner.
Sara Bergmark Elfgren rycker på axlarna och tillägger:
– Men å andra sidan kanske man fick uppleva en massa saker som man inte hade gjort annars.

Trots sina likheter såg deras arbetssätt väldigt olika ut när de började skriva tillsammans. Deckarförfattaren Åsa Larsson lärde Mats Strandberg en teori om skrivande. Enligt den kan författare delas upp i fyra typer: muraren, arkitekten, oljemålaren och akvarellmålaren. Muraren bygger sin bok bit för bit, går igenom det senaste kapitlet noggrant innan hen går vidare. Arkitekten planerar bygget noggrant i förväg, och sätter sedan igång att skriva. Oljemålaren måste skissa fram bilden för att hitta de viktiga dragen innan texten kan ges liv och färg och akvarell­målaren skriver poetiskt och vackert redan från början. Det tar tid, men å andra sidan behövs oftast inte särskilt mycket omskrivningar.
I deras fall var Sara Bergmark Elfgren arkitekten. Det var hon som grundlade strukturen, något som hon kunde väl sedan tiden som manusredaktör. Mats har kallat henne för computerbrain eftersom hon lyckas hålla så mycket information och struktur i huvudet. Mats Strandberg beskriver sig mer som en oljemålare och går mer på känsla och kan skriva ganska långt innan han vet åt vilket håll det går, vad som är rätt perspektiv eller vad han egentligen vill få fram.
Det var Sara Bergmark Elfgren som drev på att de skulle göra excel­ark på alla karaktärers personligheter. Allt från vilka tapeter de hade på väggarna till vilka kläder de hade på sig och hur deras magiska egenskaper fungerade. De gjorde till och med Spotifylistor till karaktärerna. Dessa excelark har blivit smått legendariska och det märks att de är rätt trötta på att prata om dem. När jag lite glatt naivt föreslår att excelarken borde ges ut som extramaterial svarar de med ett synkront: Nej! Absolut inte!
– Folk tror att det där är mycket mer avancerat än det är, men det är verkligen jättetråkigt, säger Sara Bergmark Elfgren. Det kan stå saker som: ”Minoos pappa har glasögon på sig – ibland.”
Men excelarken till trots så menar hon att folk verkar tro att hon är mycket mer organiserad än hon egentligen är. Hon prokrastinerar och ältar ofta innan hon kan komma igång, medan Mats Strandberg ofta sätter igång direkt.
– Det är för att jag drivs av ångest, säger han. Jag är rädd för att kronofogden ska ringa på dörren. Det hjälper till när jag ska leverera.
De har lärt sig av varandra. Han har lärt sig att tänka lite mer innan han börjar skriva och hon har lärt sig att göra mer saker direkt. Minds merged. Det är som att de har fått en liten bit av varandra, som kommer att finnas kvar för evigt.
Mats: Ja, precis! Sara är som mitt kraftdjur.
Sara: Du är mitt!
Mats: En gullig liten koala.
Sara: Men utan klamydia.
Mats: Euw what?
Sara: Ja men de har klamydia!
Mats: Har de?! Koalorna?
Sara: Ja! Det är jättesynd om dem.
Mats: Är det därför de äter så mycket eukalyptus?
Sara: Det är ett jättestort problem. Jag var i Australien 2003 och då pratade de mycket om det. De blir jättedåliga.
Jag: Man undrar ju lite hur de fick klamydia från början …
Mats: De kanske fick så god andedräkt av all eukalyptus de äter så att de blev helt oemotståndliga …

Just nu jobbar de på varsitt håll. Mats Strandberg med en skräckroman och Sara Bergmark Elfgren med manuset till filmatiseringarna av Eld och Nyckeln. De säger att de säkert kommer att jobba tillsammans i framtiden igen. Och även om de inte kommer att skriva någon fortsättning på Engelsforstrilogin eller ge ut något extramaterial i form av excelark, så hoppas jag verkligen på fortsatt samarbete. Hjärnor som kan producera sådana här koala­dialoger vill jag inte vara utan.

4 x Engelsfors
Cirkeln: En natt förs sex tonårstjejer av en uråldrig kraft till den nedlagda folkparken. De får veta att de är häxor – De utvalda. De måste inte bara klara av första året i gymnasiet, utan även lära sig samarbeta och kontrollera sina magiska krafter. Bara de kan hindra de onda demoner som håller på att ta över världen.
Eld: De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Det har gått en sommar sedan de besegrade demonernas utsände. Samtidigt påminns de om att magi inte lindrar sorg, separationer eller olycklig kärlek. Den sektartade rörelsen Positiva Engelsfors startar och menar att positivt tänkande är nyckeln till allt!
Nyckeln: Det är sista året på gymnasiet, allt vänds upp och ner och De utvalda vet inte längre om de ens kan lita på varandra. Apokalypsen är här!
Filmen Cirkeln:  Först köpte Filmlance rättigheterna till hela trilogin. Men 2012 meddelade Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg att de inte längre kunde stödja filmen på grund av de ändringar Filmlance ville göra. Sara Bergmark Elfgren hoppade av som manusförfattare och Levan Akin sa att han inte ville regissera filmen. 2013 bildade Benny Andersson RMV Film och köpte rättigheterna från Filmlance. Sara Bergmark Elfgren och Levan Akin återupptog då sitt arbete.

Mats Strandberg
Född: 1976 i Fagersta.
Bor: I Stockholm.
Familj: Pojkvännen Johan.
Gör: Författare.
Har gjort: Har jobbat på ZTV, varit redaktör på QX, nöjesredaktör på tv4.se och skrivit krönikor för Aftonbladet söndag. Gett ut romanerna Jaktsäsong: Hur man hittar kärlek bland sex, lögner och dvd-boxar (2006), Bekantas bekanta (2007), Halva liv (2009), Cirkeln (2011), Eld (2012) och Nyckeln (2013).
Aktuell med: Filmatiseringen av Cirkeln. Skriver på en skräck­roman som kommer ut hösten 2015, och på en bok­serie för 7–9-åringar.

Sara Bergmark Elfgren
Född: 1980 i Stockholm.
Bor: Stockholm.
Familj: Gift.
Gör: Författare och manusförfattare.
Har gjort: Har en fil. mag. i filmvetenskap. Har jobbat som manusredaktör och manusförfattare. Gett ut romanerna Cirkeln (2011), Eld (2012) och Nyckeln (2013).
Aktuell med: Har skrivit manus till filmen Cirkeln ihop med regissören Levan Akin. Nu skriver hon på manus till både Eld och Nyckeln som de hoppas att det blir film av. Hon skriver även på en bilderbok för 3–6-åringar som kommer ut till hösten 2015.

Jenny Jägerfeld är psykolog, romanförfattare och krönikör i Modern Psykologi. Den här artikeln har tidigare publicerats i Modern Psykologi 1/2015. Beställ här: Pappersutgåva | För skärm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s