Jens Östberg: "Vi behöver intressera oss för vad pojkar går igenom om vi ska närma oss jämställdhet."

Jens Östberg är en av Sveriges mest prisade koreografer. Nu har han gjort en Guldbaggebelönad långfilm om det manligaste av allt. I Flugparken gör han upp med lagidrottens aggressivitet och stumma pappa–son-relationer.
En glittrande katt äntrar scenen. Hans namn är mr Mistoffelees och han utför den mest avancerade koreografin i hela Cats-ensemblen. Han studsar runt och slår kullerbyttor. Han trollar och skjuter blixtar. Han gör tjugofem piruetter i följd.
I publiken sitter den femtonårige Jens Östberg. Han har lämnat Lindesberg tillsammans med sin mamma Mait för att fira jul i London. Sedan skilsmässan träffas de inte så ofta. Medan resten av publiken på West End-teatern imponeras av mr Mistoffelees gymnastiska manövrar tänker pojken att han och katten är ganska lika. Och framför allt: att han själv skulle klara av att göra samma saker på scenen. Den glänsande svartvita katten är löftet om något nytt, något annat än den fotboll han ägnar nästan all sin tid åt.
På gräsplanen utanför Lindeskolans gymnasium finns konkurrensen, den som får Jens att motivera sig till att träna som han gör. Där finns kompisarna och den tydliga rollen: Jens, en begåvad tekniker som kan dribbla av ett helt lag. Men där finns också något annat. En atmosfär som säger att det är okej att behandla motspelare hur som helst, bara det gör att de spelar sämre. Som säger att man ibland måste ta ett grepp om en motståndares pung och klämma åt så hårt det bara går, så länge som man vinner matchen. Här finns en ventil för hatet och aggressiviteten, en plats där ilskan är en användbar resurs i stället för en belastning.
Ett år efter Londonresan kommer Jens Östberg in på ett fotbollsgymnasium för elitspelare. Han åker dit, men det räcker att titta en gång på schemat för att han ska drabbas av en stor trötthet. Kärleken till fotbollen är borta. I sitt huvud har Jens redan vänt sig bort från omklädningsrummets ständiga positionering. På tåget hem är beslutet fattat. Jens tänker på katten. Han har spelat färdigt.
– Det manliga omklädningsrummet är som en sorts ond kuvös för mycket av det som är dåligt i samhället, säger han.
Vi träffas i en hotellobby. Arbetet med den första långfilmen, Flugparken, har just avslutats. Jens Östberg har skrivit manus och regisserat. Rollerna spelas av bland andra Sverrir Gudnason och Malin Buska. I filmen får vi följa Kristian som ser sin vän Alex försvinna efter en utekväll. I efterdyningarna börjar Kristian bete sig märkligt. Från att ha varit försynt och foglig blir han allt mer oberäknelig. Han söker sig närmare Alex sambo och deras son. Frågan om vad som egentligen hände den där kvällen hänger över dem.
Kristian har vuxit upp i omklädningsrummets maktheirarki utan att lära sig hantera den. Dess våldsamhet och härskartekniker finns kvar i honom.
För den 16-årige Jens fanns alternativet. Kanalen ut ur omklädningsrummet. En mamma som fångade upp och gödde andra intressen hos sin son. En pappa som arbetade med konst. Att dans ens fanns som en möjlig yrkesbana berodde på dem.
– För oss som fått verktygen och stigarna utpekade för sig kan det vara svårt att förstå hur någon kan välja att vara kvar. Många i samma situation kanske känner att de vill lämna, men har ingenstans att ta vägen. Rädslan för hemlöshet är större.
Jens var tio år när föräldrarna skilde sig. I flera år flyttade mamma runt utan att riktigt finna sig till rätta. Jens bodde kvar i huset i Lindesberg tillsammans med sin pappa Per. Nedervåningen bestod av en enda stor ateljé. Där lyssnade Per på jazz på högsta volym och skulpterade.
En trappa upp satt Jens. Trots att de bodde under samma tak var kontakten torftig.
– Jag gjorde vad fan jag ville där uppe. Det fanns ingen kommunikation. Jag tror att den där manliga tystnaden har präglat mig.
Tystnaden hade smugit sig in i huset en tid innan föräldrarna separerade, men det blev värre efter att mamma flyttat. Hon var den som lyckats bryta igenom, och när hon försvann slöt sig Jens. Han stängde in sig på sitt rum och började pyssla med sitt.
– Det var tystnaden som var skadlig. Det är en sorts psykisk terror, som till slut skapar ett fysiskt illamående.
En räddning blev fotbollen. En annan var förmågan att fullständigt gå in i en uppgift. Jens ritade, virkade, stickade, sydde och byggde modeller. Den värld han skapade kändes ofta tillräcklig.
– Det gjorde mig på ett sätt oberoende av mina föräldrar. Efter den dag de separerade gick jag inte längre till dem med det jag kände, utan kanaliserade det på andra sätt.
1990 kom Jens Östberg in på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. Han var tre år äldre än de andra och hade bara dansat balett i två år. Nu var dansandet på allvar, och han blev varse vilka problem det innebar att inte ha börjat redan som barn.
– Jag hade helt enkelt inte jobbat fram rätt typ av fötter. Det var oöverstigligt för mig.
För att hänga med blev Jens Östberg tvungen att jobba ännu hårdare än de andra. Han gick in för dansandet som en dåre. Framåt kvällen, när de andra gick hem, var det dags för extralektioner. Inte heller helgerna innebar ledigt från dansen. Hans pappa byggde en maskin åt honom. Två vagnar på en räls. En fot på varje. Syftet var att tänja ut så långt det gick.
Stämningen på balettskolan var märklig. Maktutövandet fanns där, precis som i fotbollens omklädningsrum. Men det såg annorlunda ut. En aning mer sofistikerat. De som var duktigast fick stå längst fram under repetitionerna. Sedan följde de som kom näst på tur. Längst bak i salen stod Jens Östberg.
Ett krampaktigt tryck byggdes upp mellan dansarna. De var varandras konkurrenter på en hård marknad, där till och med de starkaste kropparna är förbrukade vid 35 års ålder. Balettens hägrande mål är att illustrera gudomliga ideal, något som är svårt inte bara för den som saknar fulländade fötter. Det fanns ständigt något att vara missbelåten med. I korri­dorerna utanför danssalarna fanns inte ett skåp med en hel dörr. Jens Östberg radar upp exempel på när aggressiviteten bubblade upp till ytan. Vid ett uppträdande satt klassen i en loge och väntade. Några av killarna började förstrött rulla bouleklot till varandra. Plötsligt förändrades leken till något annat.
– De började hota varandra med de där boulekloten. De stod där klädda i guld och blå siden och peruker och ville krossa skallen på varandra. De ville det så jävla gärna, men någonstans förstod de vad det skulle innebära. För mig gestaltade det tydligt kontrasten mellan det välartade och det våldstörstande, och hur de här kraven på att vara välartad leder fram till ett raseri.
För Jens Östbergs egen del kulminerade det under en repetition på Kungliga Operan. Eftersom klassen varit tvungen att ta sig till obekanta lokaler var de ett par minuter sena. När de väl kom fram var det ingen som vågade säga till pedagogen att de anlänt. Till sist gick Jens Östberg in och försökte ursäktande förklara vilka de var.
– Han viftade bort mig som en fluga. Utan att ens titta på mig.
Jens Östberg gick ut och slog handen i väggen så hårt han orkade. Det var tanken om att hela tiden vara sämst. Det var hierarkierna och pennalismen. Under fyra år hade känslorna byggts upp utan att ha någonstans att ta vägen. Handen bröts på två ställen.
– Det fanns inte någon annan metod än att sluta sig runt sina känslor. Jag hade lärt mig i fotbollen att ilska är det bästa sättet att få utlopp. På något sätt var det här ett tillfälle där fotbollen och baletten hakade i varandra.
Han försöker förklara den dansrörelse som hans klass hade i uppgift att utföra på operan. När jag inte riktigt förstår spritter han upp ur soffan och lägger sig på hotellobbyns heltäckningsmatta. Framför fikande och laptopskrivande gäster går han upp på tå- och fingerspetsarna och börjar studsa, upp och ner. Det gick naturligtvis inte med en hand som brutits mot en vägg.
Trots all frustration gick det bra för Jens Östberg. Hans kropp förändrades av all träning. Den blev rörligare, starkare. Efter balettskolan började han dansa på det norska nationalkompaniet Carte Blanche i Bergen. Han hade redan prövat på koreografi, men i Bergen kunde han ägna det allt mer tid. Det gick enkelt.
I hela sitt liv hade han övat på att skapa stämningar utan ord: navigerat i det outsagda i hemmets tystnad. Fantiserat fram sina egna världar på pojkrummet. Vid 23 års ålder kom genombrottet. Koreo­grafins finaste pris, Bagnolet­priset. Nya möjligheter öppnade sig. Under flera år fick han jobba med de högst ansedda danskompanierna på de förnämsta scenerna i Europa. Men trots framgångarna mådde han inte bra.
– Jag kunde inte hålla isär yrket och min person. Koreo­grafen Jens var personen Jens. Konsekvensen är att om man gör en dålig balett är man en dålig person. Där kommer min uppväxt in igen, med fotboll och manlig tysthet. Jag hade inga redskap för att ventilera det jag kände.
Till stor del handlade svårigheterna om att det gått så enkelt till en början. Kurvan måste fortsätta peka uppåt. Den som vunnit Bagnoletpriset vid 23 måste givetvis vara balettchef innan 30. Allt som inte var perfekt sågs som ett djupt misslyckande. Åtminstone i Jens Östbergs eget huvud.
Till slut gick det inte längre. Långsamt, i små steg, klev han av sin utstakade bana.
– Det var inte så att jag låg kvar i sängen fast någon sa åt mig att gå upp och koreo­grafera. Det var inte ett enda ögonblick, det var 10 000 saker som tog mig bort därifrån. Jag svarade inte i telefon, jag gjorde inte det jag skulle göra.
När han var 28 tog Jens Östberg ett uppehåll från balettkoreo­grafin. Han gjorde annat. Undervisade dansare, jobbade med barn. Han letade efter ett annat uttryck. Kanske fanns det i filmen. Manuskript: små böcker, bara hundra kompakta sidor, men i stånd att skapa stämning effektivare än någon dansföreställning. Men skrivandet gick inte naturligt, utan måste erövras. Att skriva ett manus tog ett år, två år. Sedan insikten om att ingen ville ha det. Nytt manus. Ett år, två år. Fem stycken har det blivit hittills. Ett tema återkommer: tystnaden och våldet. Det fängelse som är mansrollen.
Jens Östberg har oroat sig för hur filmen kommer att tolkas. På ytan, säger han, kan den misstas för en actionthriller: en man får nog och tar till våld för att ordna upp saker och ting. Bilden av den ensamma, tysta hjälten som ser cool ut med sår i ansiktet och vapen i hand har visats så många gånger att publiken tappat räkningen. Tanken med filmen är inte att glorifiera den känslo­mässiga isoleringen eller våldet.
I stället vill Jens Östberg visa vad som händer när de roller vi tillåter oss själva och andra att spela blir för snäva. Han menar att det är en svår balansgång. Ett steg för långt åt ena hållet innebär att skriva folk på näsan. Ett steg åt det andra betyder ytter­ligare en actionrulle. Jens Östberg har mött tvivel på sin förmåga. Under ett avgörande möte om finansiering kom det upp. Han är ju man.
– Frågan var om jag som man hade känsligheten för att förvalta det här.
Han har också flera gånger stött på åsikten att det är tur att producenterna Rebecka Lafrenz och Mimmi Spång är inblandade i filmprojektet. Annars skulle det bli för ”killtungt”.
När vi pratar om det här avbryter han sig. Han vill inte beklaga sig.
– Jag vill inte bli den här upprörda, vita mannen. Sådana här fördomar möter kvinnor och människor av andra härkomster hela tiden. Men eftersom jag är vit man blir jag alldeles paff och undrar om det verkligen kan vara så här. Kan nån verkligen insinuera att jag inte räcker till, bara på grund av mitt kön!? Men hur ofta sker inte samma sak för kvinnor eller för transpersoner?
Det låter som att du vill tona ner det du själv upplevt.
– Vi befinner oss förhoppningsvis i en brytningstid. Män kommer inte att kunna regera världen på det sätt vi har gjort och då är det bara att inse att några kommer att få stryka på foten. Kvotering handlar ju om det. Om du har 1 000 manus som är skrivna av män och 200 som är skrivna av kvinnor, så har du ett större urval från männen. Det säger sig självt att det är en situation där männen måste backa. Det har inte uppenbart att göra med kvalitet, utan med att vi måste skapa ett jämlikt samhälle.
Men om det innebar att du inte hade fått göra din film?
– Då hade jag känt mig bitter, såklart. Men jag hade sett till att intala mig att det var rätt. Vi måste dela på makten. Men samtidigt vill jag kämpa för min rätt att berätta om mannen, hans historia och kultur. Vi behöver intressera oss för vad pojkar och män går igenom om vi ska närma oss jämställdhet.
Man skulle kunna kalla det känslighet. Eller ängslighet. Jens Östberg pratar om sin egen vilja att offra sig själv för jämställdheten, samtidigt som han menar att konsten inte ska påverkas av det som råkar vara politiskt korrekt. Konsten handlar enligt Jens Östberg om att kämpa för att sätta sig in i andra kroppar, att inta andra perspektiv. Det manus han nu skriver på har en kvinnlig huvudroll.
– I ett tidigt stadium kände jag att jag ville skriva om någon som inte är ett alter ego. Då blev det den här stommen. Men när historien börjar växa och får ett eget liv, då skiter jag i om det är kvinnor eller män. Då är det historien som driver.
Jens Östberg kommer att återvända till sitt stora tema, det han kallar för sitt livstrauma. Fängelset. Den manliga tystheten. En outsinlig brunn att ösa ur. Det finns med honom i arbetet och  låter honom inte heller komma undan privat. När jag har talat med personer i Jens Östbergs närhet har alla efter en stund nämnt samma sak. Han försvinner. Plötsligt går han inte att få tag på, har de sagt. Håller han med?
– Ja. Det går väl tillbaka ända till när jag var barn och stängde dörren till mitt rum för att pyssla med mitt. Då grundlade jag ett behov av att bara höra min egen röst. Samma sak händer i vuxen ålder, när jag känner att det bara är jag som kan reda ut det här. Min sambo Anna har jättestor hjälp av att prata med vänner eller sin syster för att bearbeta problem, medan jag har en motsatt instinkt. Det kan vara hur jag ska lösa det här manuset, hur jag ska bygga om huset, hur jag ska säga det här till Anna. Det är en mental bubbla jag skapar för att kunna skydda mig själv.
Du säger att du vill göra upp med den manliga tystnaden, men samtidigt hanterar du  dina egna problem genom att isolera dig. Hur går det ihop?
– Det är nog därför det är så intressant för mig. Jag kämpar för att vara en progressiv, jämlik man som inte är som sin far. Men jag har det här i mig också, jätte­starkt. Det är ju då saker och ting blir laddade på riktigt, när man känner att man inte kan bli av med något. Man kan bara jobba med det. Jag har den här svagheten men jag låter den inte bara vara där utan försöker arbeta med den och förstå den och kommunicera runt den. Förhoppningsvis blir Jona skickligare på det än jag.
Sonen Jona är tre år. Jens Östberg tänker mycket på vad han skickar med pojken. Han gör sitt yttersta för att sonen inte ska trilla i samma fällor som han själv, men inser hur svårt det är.
– Jag försöker krama Jona så mycket det går. Vi är en kulturell familj och så vidare, vi är medvetna om det här med genus. Vi försöker ge honom dockor, han sminkar sig och har tillgång till nagellack och allt det där. Men ändå ser man hur beteendet börjar komma.
Han kan redan se aggressiviteten i pojken. Fast han är så liten. Aggressiviteten, den som omklädningsrummet och planen är så fyllda av.
Sonen älskar fotboll. Om han börjar spela när han blir äldre tänker Jens Östberg ge honom ett försvar. Metoder som kan användas för att stå emot omklädningsrummets härskartekniker, men som skulle kunna rubriceras som lika hemska som det de är tänkta att mota. Att aldrig svälja den skit man får. Att gå ett par steg längre när man ger igen. Att låta folk tro att man är kapabel till precis vad som helst.
– Jag blir ledsen av att tänka på det, men jag känner mig beredd att lära honom hur han ska göra för att överleva. Jag kommer att berätta att folk kommer att säga hemska saker till dig, folk kommer att ta tag i pungen och klämma åt med all sin kraft. Du kommer att känna dig rädd och du kommer att känna dig arg och du kommer att känna aggression. Det är så jag tänker nu, men jag hoppas att jag har en mycket bättre lösning när jag står vid den tidpunkten.
Kan du se någonting positivt med aggressiviteten?
– Den är en mörk energi. I­bland kan den ge en framåtdrift och initiativförmåga som man inte får av lycka och harmoni. Allt är inte bra i världen, allt står inte rätt till. Att känna sig arg är sunt, detsamma gäller ett visst mått av aggressivitet. Men man måste arbeta med den. Man måste sätta empatin i arbete och omforma aggressiviteten till något som i slutänden är mjukt.
Ett par veckor efter intervjun kommer ett mejl från Jens Östberg. Han har funderat. På vad han vill skicka med sonen.
– Jag hoppas att vi har en så bra kontakt att han kommer till mig om det hänt något tråkigt. Jag ska säga att det tyvärr är så här det ser ut, och fråga honom: ”Vad känner du är det bästa svaret på det här tråkiga?” Jag vill att vi ska kunna prata om de här känslorna i stället för att bara upprepa dem.
FAKTA
Namn: Jens Pål Östberg.
Född: 1971 i Uppsala.
Yrke: Koreograf, filmregissör, manusförfattare.
Familj: Sambo med komikern Anna Granath. Barnen Liv, 9 år, och Jona, 3 år.
Bor: Sedan 2010 i Hörsne, Gotland.
Aktuell: Med långfilmen Flugparken, på bio nu.
Drömyrke: Arkitekt, psykolog, serietecknare.
Förebild som regissör:
Gus van Sant. ”Han gör
fina porträtt av män och pojkar. Det han gör är att ta de tragiskt manliga beteendena och porträttera personerna på det mjukaste, ömmaste sätt. Filmerna byggs inte upp för att poängtera brutaliteten utan för att visa människorna bakom.”
Nils Ottos intervju med Jens Östberg har tidigare publicerats i Modern Psykologi 10/2014: Pappersutgåva | För skärm.