Dan Josefsson: Mannen som ljög för att berätta sanningen

Paytik Hadenius porträttintervju med Dan Josefsson publicerades först i Modern Psykologi 5/2014.
Patrik Hadenius porträttintervju med Dan Josefsson publicerades först i Modern Psykologi 5/2014.

[Den här artikeln är från 2014.] I går tilldelades Dan Josefsson och Jenny Küttim Stora journalistpriset för boken Mannen som slutade ljuga och tv-dokumentären Kvinnan bakom Thomas Quick. Läs Patrik Hadenius porträtt av Dan Josefsson.

Hur är egentligen Dan Josefsson? Jag såg ett klipp på nätet från en debatt som han deltog i. Sällan har jag sett någon så ihärdig och påstridig. Han var omöjlig att stoppa och få tyst på. Vad driver denna hyllade journalist och varför lyssnar han inte?
När jag letar efter svaret på den frågan finner jag att ihärdigheten är ett utmärkande drag, men också något mer oväntat. Boken Mannen som slutade ljuga (Lind & Co 2013) om Sture Bergwall/Thomas Quick hade inte blivit till utan att Dan Josefsson själv varit med om något liknande.
Men låt oss börja med den envetna journalisten.
Man kan ju bli framgångsrik journalist på många sätt. Det mest klassiska för en journalist är kanske att göra ett scoop. Avslöja en skandal, fälla en minister eller dra ner byxorna på en näringslivschef. Det ger genomslag. Men Dan Josefsson kallar inte sin senaste bedrift i första hand för ett scoop, han kallar den för en utredning. Scoopet stod i stället Hannes Råstam för, journalisten som gjorde rättsskandalen kring Thomas Quick allmänt känd och även bidrog till den resningsprocess som friade honom från samtliga mord han tidigare varit dömd för. Dan Josefsson tog efter avslöjandet på sig uppgiften att reda ut varför det gick så snett.
I boken – och filmen Kvinnan bakom Thomas Quick, om samma ämne – framgår att behandlingen på den rättspsykiatriska kliniken utanför Säter, liksom polisutredningen som ledde till de fällande domarna, byggde på ovetenskapliga grunder och stod under inflytande av en sektliknande grupp, som kontrollerades av den utomstående psykoanalytikern Margit Norell.
Bokens fullständiga titel är Mannen som slutade ljuga: Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick. Titeln skvallrar om att det är en berättelse. Och visst, de flesta reportageböcker bygger på att de är berättelser, och framgångsrika journalister är ofta fenomenala berättare. De möter människor, upplever händelser, reser till platser och fångar sedan läsarna genom en fängslande beskrivning av sina iakttagelser.

Dan Josefsson lärde sig berätta på magasinet ETC. Han hade läst tidningen sedan 1980-talet då bland andra Jan Guillou och Göran Skytte skrev där. Johan Ehrenberg var chefredaktör både då och när Dan Josefsson arbetade där på 1990-talet.
– Det var en tacksam plats för att lära sig. Framför allt Göran Skytte och Johan Ehrenberg skriver på kvällstidningsvis, enkelt och slagkraftigt, känslosamt och med ett slags frustande indignation i texten. Det där gillade jag. Och jag har alltid varit rätt bra på att härma. Jag kunde hitta den rytmen väldigt tidigt i mina texter.
De som kritiserar Dan Josefsson vill också gärna se honom som en berättare, men då i betydelsen någon som fabulerar. De menar att han gör sin tolkning och berättar med alltför driven dramaturgi, att han klipper ut fragment som stödjer hans hårt vinklade tes och gör tvärsäkra uttalanden om sådant som är så komplext att det krävs en psykologutbildning för att förstå.
I de flesta fall möter inte Dan Josefsson någon kritik. Den debatt som jag ser haverera är ett undantag. Den ordnas av Publicistklubben i Stockholm. I panelen sitter, förutom Dan Josefsson, också Cajsa Lindholm, psykolog och psykoterapeut, Suzanne Osten, dramatiker och regissör, och Ola Sigvardsson, pressombudsman. Debatten leds av Stina Dabrowski.
Cajsa Lindholm är med i panelen eftersom hon intervjuats av Dan Josefsson under falska förespeglingar och med dold kamera. Hon var knuten till Säter som handledare och terapeut åt två av psykologerna på Säter. Debatten på Publicistklubben ska dock inte handla själva Quickfallet utan om journalistiska metoder. Får man luras för att få en intervju? Cajsa Lindholm är mycket kritisk till Dan Josefssons metoder och av den bild som han ger av henne.
Allt eftersom diskussionen fortgår blir Dan Josefsson mer och mer frustrerad. Stina Dabrowski får flera gånger be Dan Josefsson att vara tyst så att de övriga i panelen ska kunna få säga sin mening.
När vi pratar om det efteråt är han fortfarande irriterad över att han inte fick sagt det som behövde bli sagt. Enligt Dan Josefsson finns det en nonchalans mot fakta. Han är mycket irriterad på alla som vill diskutera utan att sätta sig in i fallet.
– På Publicistklubben upplevde jag att Stina Dabrowski inte hade gjort sitt jobb. Jag tvivlar på att hon hade läst boken. Hon ville ha en känslosam diskussion som inte har att göra med sakfrågor. Men det här ämnet kan inte diskuteras på det sättet, inte av mig. Jag pratar om sakförhållanden.
Att diskutera när man har olika mål med diskussionen är inte enkelt, men särskilt illa går det när någon är så enveten och säker på sin sak som Dan Josefsson. Han har helt enkelt svårt att hejda sig när han tycker att någon far med osanning. Och även om debatten på Publicistklubben inte är representativ, de flesta gånger Dan Josefsson framträder blir han hyllad, så märks hans envetenhet även i mindre laddade situationer.
Dan Josefsson och jag ses på ett kafé vid Mariatorget på Söder i Stockholm. Det är han som föreslår stället. Dan Josefsson har skrivit sina böcker på kaféer och träffas gärna där. Efter intervjun åker vi tunnelbana tillsammans. Vi ska inte till samma ställe, men åt samma håll. Vi står i mitten av vagnen och jag ställer en fråga som Dan Josefsson börjar svara på. Det handlar om Sven Å. Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet, minnesexpert och en av dem som Dan Josefsson är allra mest kritisk mot i sin bok. Sven Å. Christianson har just blivit intervjuad i facktidningen Psykologtidningen och jag frågade Dan Josefsson vad han tyckte om artikeln.

Det är sättet Dan Josefsson svarar på som är så kännetecknande. Han vill verkligen att jag ska förstå hur det ligger till och han är beredd att gå längre än de flesta för att övertyga mig. Detta trots att jag inte misstror honom eller argumenterar emot. Men Dan Josefsson kliver av tunnelbanan tillsammans med mig, fastän han inte ska av där, för att kunna fortsätta berätta. Det är extremt tydligt att det är viktigt för Dan Josefsson att sanningen kommer fram.
Och det är inte första gången det händer. Det tydligaste exemplet av alla är kanske när han, som ende journalist någonsin, tackade nej till att ta emot Stora Journalistpriset år 2000. Det blev stort rabalder. I ett pressmeddelande motiverade han sitt ställningstagande:
”Samtidigt som Bonniers med Stora Journalistpriset säger sig vilja värna den goda journalistiken, är man genom sin kontroll över distributionen denna goda journalistiks allra värsta fiende. Jag har svårt att förstå hur Bonniers får den ekvationen att gå ihop.
För mig är konflikten olöslig, och därför tackar jag nej till priset. Jag vill helt enkelt inte att begreppet ’god journalistik’ ska förvandlas till något som bara förekommer i festtal.”
– Jag hade skrivit flera artiklar om det förbannade distributionsmonopolet och Bonniers mediemakt och insåg när jag fick det där priset att de som läst mina artiklar skulle bli jävligt besvikna.
Det var 14 år sedan, men Dan Josefsson kan fortfarande berätta detaljerat om kvällen när han satt på Restaurang Pelikan i Stockholm och fattade beslutet.
– Jag minns mycket väl att jag sa till en kompis: ”Jag har lust att säga nej, men jag är rädd att jag blir tolkad som att jag är så jäkla tyken på något sätt. Dryg.”
På Pelikan drar en annan kompis upp Dag Hammarskjölds postumt utgivna bok Vägmärken, en samling verser och maximer, och så slår han upp en dikt som handlar om sanningens smala väg.
– Och när han läste upp den så sa jag bara: tack så mycket.  Det var som en sten fallit från mina axlar. När jag insåg att det går att göra detta.
Dan Josefsson tackade nej och mådde hur bra som helst.

Debatten på Publicistklubben, scenen med mig på tunnelbanan och avböjandet av Stora Journalistpriset är tre exempel som visar på den envetne Dan Josefsson. Samma envetenhet som fick Dan Josefsson att lägga två år på att detaljgranska Quickutredningen och personerna omkring Thomas Quick. Ett fall som ju redan avslöjats. Hur kunde Dan Josefsson veta att det fanns mer att berätta?
Dan Josefssons framgångar som populärpsykologisk författare, tillsammans med Egil Linge i böckerna Hemligheten och Den mörka hemligheten (Natur & Kultur 2008 och 2011), är en bra utgångspunkt. Ännu viktigare är hans bakgrund som outbildad mentalskötare på en avdelning där det bedrevs experimentell terapi för schizofrena – jag återkommer snart till den. Men det hade inte fungerat alls om inte Dan Josefsson haft tillräcklig självsäkerhet för att veta vad han gjorde.
– Jag har haft mycket ångest i mina jobb förr i världen, just att jag känt att jag inte vetat. Det konstiga med det här jobbet är att jag redan sommaren 2012, när jag hade fått de första intervjuerna med de här lärjungarna, så visste jag på något sätt att det här skulle bli jävligt spännande. Jag visste det.
Dan Josefsson berättar om Stanley Kubrick. Han sa en gång om sina filmer att när han gjorde dem måste han veta att det fanns några delar som var osänkbara. Stanley Kubrick jämförde med osänkbara skott på båtar. En bra film bygger på att det finns ett antal scener som är osänkbara. Även om saker däremellan inte skulle falla ut perfekt så kommer de osänkbara skotten att göra så att det blir bra.
– Ungefär så tror jag att jag tänkte med det här jobbet också. Jag visste liksom, att om jag hade fått intervjuer med Cajsa Lindholm, Tulla Brattbakk-Göthberg och Lena Arvidsson så hade jag så mycket material att jag kommer att kunna berätta en viktig historia.

Personerna Dan Josefsson nämner är alla terapeuter som arbetat med Thomas Quick (Lena Arvidsson är dock ett påhittat namn). Det är dem Dan Josefsson kallar lärjungar, och han menar då deras förhållande till Margit Norell. Dessa intervjuer var tillräckliga för att bilda de osänkbara skotten.
– Med den kunskapen jag hade då hade jag alla förutsättningar att få mer, och det blev en helt annan sak att ringa folk med dessa intervjuer i bagaget.
Och det var också det som var skälet till att Dan Josefsson såg sig tvungen att ljuga. Han ljög om sina intentioner och om vilken typ av bok han höll på att skriva.
– Alla journalister som håller på med svåra jobb, som handlar om att få tag på ovilliga intervjuobjekt, vet att nyckeln till att få en intervju är kunskap.
En av dem han ville intervjua var Göran Fransson, Sture Bergwalls läkare på Säter.
– Massor med människor har ringt till Göran Fransson. Alla vet att han jobbade på Säter under den här tiden. Alla vet att han skulle kunna ge scener inifrån Säter. Han var formellt ansvarig för terapin, även om han inte bedrev den själv. Men ingen har fått några intervjuer med honom. Varför fick jag en intervju med honom?
Dan Josefsson berättade för Göran Fransson att han inter-
vjuat Cajsa Lindholm, att hon har berättat om Margit Norell och terapin på Säter. Att han intervjuat Lena Arvidsson och att också hon berättat om te-
rapin på Säter. Dan Josefsson berättade för Göran Fransson vad han visste om Margit Norell, att han hade kassettband, protokoll och Margit Norells brev.
– Då säger Göran Fransson: ”Det låter som ett viktigt projekt det du håller på med.”
Och så gav han en intervju, en öppen intervju som också spelades in på tv. Det var enligt Dan Josefsson kunskapen om Margit Norell som var nyckeln till intervjun.
Under debatten på Publicistklubben menar pressombudsmannen Ola Sigvardsson att boken hade blivit lika bra utan intervjuerna som skedde under falsk flagg. Han tycker att priset för att luras är för högt och inte värt vad det gav i detta fall.
Dan Josefsson menar att det resonemanget inte håller.
– Man kan inte ta den här boken och ritsch ratsch stryka ut sånt man inte gillar. Då hade det inte blivit någon bok, för en intervju ledde hela tiden fram till nästa. Annars hade ju vem som helst kunnat avslöja vad som hände på Säters rättspsykiatriska klinik.
Men det är inte vem som helst som stod för avslöjandet. Och skälen till att det blev just Dan Josefsson som tog på sig uppdraget efter att Hannes Råstam dött är flera. Men det viktigaste har jag sparat till sist: Dan Josefssons egen erfarenhet av mentalvården.

Dan Josefsson började på journalistlinjen hösten 1992 och innan dess gick han ett år på mentalskötarutbildningen och före det arbetade han, outbildad, som mentalskötare. Han arbetade på en avdelning som experimenterade med en behandling som inte hade något vetenskapligt stöd.
– Jag jobbade på en klinik som var en sektliknande verksamhet där vi trodde att schizofreni berodde på sexuella övergrepp i barndomen.
Dan Josefsson hamnade på mentalsjukhuset efter en resa till Indien och Thailand. Han var 26 år, hade inga pengar och behövde ett jobb. Vården låg nära till hands. Dan Josefssons pappa är läkare, och han hade själv tankar på att senare studera till läkare.
– Jag hittade en annons i Platsjournalen där det stod att de behövde skötare till en nystartad experimentell verksamhet. Som jag minns, stod det: ”Är du intresserad av de primitiva reaktioner som mötet med våra patienter väcker hos dig?” Och jag tänkte att det är jag verkligen: intresserad.
Dan Josefsson fick gå en kort kurs och hamnade sedan på den experimentella avdelningen. Enligt Dan Josefsson var verksamheten influerad av psyko­terapeuten Barbro Sandin och den modell för behandling som hon utvecklat på Säter. En modell som inte längre används eftersom det visat sig svårt att upprepa de goda resultat Barbro Sandin nådde med sin första patient.
– Det var samma princip, terapi mot schizofreni och ett djävulusiskt fokus på sexuella övergrepp. Nu minns jag det med förskräckelse.
Dan Josefsson berättar att man bland personalen på avdelningen var oerhört fientlig mot alla anhöriga. När de kom och hälsade på så möttes de av iskyla från hela personalen.
– Varför var man så jävla kall mot dem? Jo, för att man såg dem som våldtäktsmän. Vi stod i pentryt och diskuterade vem eller vilka av dem som hade utsatt patienterna.
Dan Josefsson kommer ihåg att en kvällstidning gjorde ett avslöjande om avdelningen. I artikeln stod det att patienter ligger i bälte veckovis i sträck. Något som stämde.
– Det var uppenbarligen någon från en annan avdelning som hade läckt till kvällspressen därför att de tyckte att det var en jävla skandal med det som pågick på den här avdelningen.
– Men vår syn på detta var ju inte för en sekund att det fanns något problem med vår verksamhet. Det var en oförstående, fientlig omvärld som inte förstod.
Det var det som gav Dan Josefsson erfarenheten av att vara med i en auktoritetstroende bubbla. Den behandling han själv var med om att utföra på 1990-talet var alltså inspirerad av den så kallade Säter-modellen, utvecklad av Barbro Sandin. Barbro Sandins handledare på Säter var ingen mindre än Margit Norell. Senare bröt Barbro Sandin med Margit Norell och hon flyttade från Säter, men Margit Norell fortsatte att handleda dem som sedan skulle behandla Thomas Quick. Det är den sekten som boken Mannen som slutade ljuga avslöjar.
– Minnena av arbetet på den där avdelningen falnade med åren. Men när jag 20 år senare började intervjua folk från Margit Norells grupp, och de som arbetat på Säter, kände jag igen det de berättade.
Dan Josefsson berättar att han ringde till en manlig sjuksköterska som också jobbat på avdelningen på 1990-talet.
– Han friskade upp mitt minne.

En psykolog hade bland annat berättat för sjuksköterskan om hur hon brukade ta med sig en ung och ganska stilig patient till sin villa. Mannen var gravt psykotisk och bitvis våldsam.
– Vid ett besök hade patienten stått och onanerat på vardagsrumsgolvet under det att psykologen stod bredvid och höll honom i handen. Hon ansåg att det var en del av den psykoterapeutiska behandlingen.
Sjuksköterskan berättar att just när patienten höll på som bäst hade klinikens chefsöverläkare ringt på ytterdörren. Det var en kvinna som hyste stort förtroende för psykologen. Nu skulle de ha ett möte i villan.
– Sjuksköterskan jag talade med mindes att psykologen lättat berättat för honom att patienten fått utlösning i tid, så att de hann göra sig i ordning och öppna dörren utan att läkaren märkte vad som pågått. Det tyckte psykologen var en väldig tur, för läkaren hade ”aldrig förstått” scenen i vardagsrummet.
Dan Josefsson säger att när han hörde den här historien nu så mindes han att han hört den förut, berättad direkt efter att det hände, på 1990-talet.
– Då tyckte jag att det lät utmärkt.
Sjuksköterskan sammanfattade situationen för Dan Josefsson så här: ”Där rådde ju en häpnadsväckande gränslöshet.”
Parallellen till det som hände på Säter är tydlig.
– Jag tror att många hjälpsökande människor slösar tid och pengar på terapier som ibland till och med är skadliga och farliga. Det är en av lärdomarna av Quickskandalen.
Det är också skälet till att Dan Josefsson nu samlar historier från behandlingar som gått snett, och som saknar vetenskaplig grund. Quickfallet och Dan Josefssons tidigare erfarenhet tyder på att det finns många fler fall, men inte så omfattande, omskrivna och grova. För den felbehandlade människan är de dock lika allvarliga.

Dan Josefsson
Född: 27 juli 1964.
Bor/familj: Stockholm med fru och två barn.
Har gjort: Arbetat på bland annat magasinet ETC, gjort dokumentärfilmer för SVT och skrivit populär­psykologiska böcker.
Aktuell med: Mannen som slutade ljuga. För boken kommer han att tilldelas Natur & Kulturs Johan Hansson-pris under Almedalsveckan i juli.  Den har även nominerats till Augustpriset och DN:s kulturpris. Dan Josefsson har belönats med Guldspaden 2014 och utsetts till Årets folkbildare 2013 för boken.
Första boken: En handbok i att göra en egen hemsida på internet, kom redan 1996.

Patrik Hadenius är vd på Modern Psykologi och chefredaktör för Modern Filosofi, Språktidningen och Forskning & Framsteg. Den här artikeln har tidigare publicerats i Modern Psykologi 5/2014: Pappersutgåva | För dator/läsplatta/smartphone.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s