Kajsa Grytt: ”Jag har inga problem med att framstå som en icke-perfekt människa”

En längre version av Karin Skagerbergs intervju finns i Modern Psykologi 7/2014, ute nu.
En längre version av Karin Skagerbergs intervju finns i Modern Psykologi 7/2014.

För Kajsa Grytt har psykologin alltid legat nära till hands, från åren som sångerska i Tant Strul till arbetet som terapeut och höstens
medverkan i Så mycket bättre.

Över 25 000 människor på Roskildefestivalen ropar: ”Tant Strul, Tant Strul!” Under den stora blå tältduken lyser strålkastare upp två unga kvinnor. En vid trummorna och en vid pianot. Spröda pianotoner fyller sommareftermiddagen samtidigt som galopperande trummor får röken på scenen att virvla av de kraftfulla rörelserna.

Ännu en strålkastare tänds när en aggressiv basgång drar igång, på ett instrument som tycks större än tjejen som spelar det. En mörk siluett av en kille med cello i famnen avtecknar sig mot det blåa ljuset. Och längst fram på scenen spelar en kortklippt, smal blondin ett malande gitarriff endast i någon takt innan hon börjar sjunga. En ung och sensuell röst på klingande stockholmska. De fem medlemmarna i bandet är säkra på den gigantiska scenen. Det är fuktigt, varmt och ljudet är fantastiskt.

Bandet heter Tant Strul och sångerskan längst fram heter Kajsa Grytt. Hon beskriver spelningen på Roskildefestivalen 1985 som bandets bästa, men det var också gruppens sista. De kände sig passé och hade gemensamt beslutat att det var dags att gå vidare. Även om splittringen av Tant Strul var ganska odramatisk, så slutade ett av de stora svenska banden som fötts ur punkvågen sin gemensamma karriär där och då – med sin största spelning någonsin.

Kajsa Grytt berättar historien om den magiska spelningen i den självbiografiska Boken om mig själv, som kom 2011 på Norstedts förlag. Där blottlägger hon tankar om allt från uppväxten på Södermalm i Stockholm till jobbet som musiker och sin relation till män,  inte minst hennes version av relationen till den numera folkkäre, men då kokainstinne, Eldkvarnsångaren Plura Jonsson. I exposén över hela Kajsa Grytts liv utelämnades till synes ingenting.
– Men jag har ju såklart inte sagt allt. Det jag skrev var sådant som jag på något sätt redan inventerat. Min integritet är intakt och jag känner mig i kontroll över den öppenheten. Jag har inga problem med att framstå som en icke-perfekt människa och tycker inte att det är farligt att lämna ut tillkortakommanden, säger Kajsa Grytt, som tänker sig att självbiografin också kan läsas som en sorts förklaring till hennes konstnärliga verk.

Hon har alltid använt sitt liv som konstnärligt material, ända sedan tiden med Tant Strul. Efter uppbrottet efter  spelningen på Roskildefestivalen gjorde Kajsa Grytt två skivor tillsammans med Malena Jönsson, en av bandets tidigare medlemmar. Sedan dess har det blivit sex album som soloartist. Hennes senaste skiva Jag ler, jag dör kom 2103 och i höst medverkar Kajsa Grytt i årets upplaga av TV4-programmet Så mycket bättre. Detta trots att hon under sin över trettio år långa musikkarriär undvikit nästan alla typer av medial uppmärksamhet som innefattat annat än att stå på scen.
– Jag har skyddat mig från sammanhang av den typen för att jag är skör för att bli bedömd utifrån och lätt blir osäker i sådana situationer. Men i dag har jag hittat ett sätt att förhålla mig till artistskapet där jag inte är helt beroende av uppskattningen det ger.

Så har det inte alltid varit. När Tant Strul slog igenom var hon bara 18 år gammal. Hon blev överväldigad av bekräftelsen hon fick när hon stod på scen.
– Bekräftelsen utifrån är egentligen helt underbar. Men att få den innan man är riktigt tydlig inuti, i sig själv, det var lite jobbigt. Jag hamnade i något slags mätande av mig själv utifrån den bekräftelsen. Jag tror faktiskt att det är väldigt vanligt bland artister. Det är nog också det som gör att vissa orkar fortsätta kämpa för att göra hits.

Kajsa Grytt har aldrig haft någon hit, eller ens något riktigt genombrott. Åtminstone inte om man ska tro henne själv. I dag räknas Tant Strul-låtar som Dunkar varmt, Slicka mej ren och Amason som svenska rockklassiker. Men Kajsa Grytt påpekar att gruppen sällan spelades i radio. Hon beskriver sin relation till musiken som en olycklig kärlekshistoria, där hon lever genom den men aldrig har kunnat leva på den.
– Men drivkraften är inte att göra hits eller bli känd, det är själva skapandet. De man spelar med bidrar med färger till det man skapat, så det är som att vara en tavla. Man är konstverket och det finns ingen­ting som slår det. Hur det än går så äger man alltid sin musik och ingen kan ta den ifrån en. Om jag bara skulle ha kvar en av alla grejer jag gör så skulle jag absolut ha kvar musiken.

På listan över alla andra grejer som Kajsa Grytt gör finns den nästan 400 sidor långa självbiografin, och i våras kom hennes första roman, Nio dagar, nio nätter. Skrivit har hon alltid gjort, inte bara musik och låttexter. I flera år jobbade hon som copywriter på en reklambyrå, och under en kort period också som frilansjournalist för bland andra Miljömagasinet och Föräldrar & Barn.
– Men det passade inte mig att skriva journalistiskt eftersom jag är en så subjektiv person. Kajsa Grytt är liksom ett subjekt, hur världen ser ut ifrån mitt perspektiv är hela mitt redskap. Som copy­writer däremot behövde jag inte skriva under med mitt namn, utan var mer som ett redskap för byrån eller varumärket. På det sättet kunde jag arbeta mer hantverksmässigt med texten.

Det gjorde hon i åtta år, men sedan började nyfikenheten på reklam ta slut. För att orka göra karriär i reklambranschen måste man vara rätt intresserad av pengar, säger Kajsa Grytt. Och det är hon inte.
– Jag är mer intresserad av att ha det härligt och göra roliga saker, att få vara nyfiken och ha ett spännande och kärleksfyllt liv. Jag är intresserad av kommunikation, men också av meningsskapande.

Vid sidan av sin musik­karriär har hon, utöver jobbet som copywriter, alltid jobbat med människor. I många år arbetade hon som outbildad behandlingsassistent åt människor med beroendeproblem, och 2010 utbildade hon sig till steg 1-terapeut. Nu varvar hon artisteriet med att två dagar i veckan jobba som kognitiv relationell samtalsterapeut för ungdomar med psykosociala problem.
– Den kallas kognitiv relationell samtalsterapi för att den framför allt fokuserar på relationer och anknytningsteori. Eftersom den är kognitiv är terapin ganska hands on och i nuet, även om man tittar mycket tillbaks på var klienten har fått sina scheman och lösningsförsök ifrån. Man talar om att terapeuten inte bara är en reflektionsyta, utan också ett subjekt, som måste ta ansvar för de känslor den tar med sig in i terapisituationen.

En aspekt av att kombinera en musikkarriär med jobbet som samtalsterapeut är det faktum att Kajsa Grytt är en offentlig person. I sitt arbete med unga har det hänt att hennes klienter lyssnat på hennes musik eller läst hennes böcker.
– Det är en speciell situation. Då tror jag det är viktigt att prata om det. Är det någon låttext de vill fråga om, eller känns det konstigt att jag är en offentlig person? Jag pratar ju inte om mig själv i terapirummet, utan där är det klienten som gäller, men eftersom jag varit så öppen med min egen sårbarhet försöker jag vara ärlig om frågor kring mig dyker upp. Det är inte enkelt, men jag tycker det finns en kvalitet i den tydligheten och öppenheten.

I hennes roman uttrycker huvudpersonen Ulrika en rädsla för att ta upp skam och sexualitet med sin manliga terapeut. Kajsa Grytt är tydlig med att huvudpersonen i romanen inte är hon själv, men att hon såklart har använt material som hon har erfarenhet av och vet något om.
– Hennes rädsla för närhet är något som jag kan känna igen hos mig själv. Saker som sexualitet och skam kan ställa till det i en terapisituation. Det beror dels på hur lätt man har för att prata om det själv, men också på hur terapeuten hanterar det. Jag blev kär i min egen terapeut och presenterade min förälskelse i honom, men han gick som katten kring het gröt och undvek det. Det kan jag nu efterhand tycka att han inte borde ha gjort. Det var skamligt för mig, och jag var rädd för att bli avvisad och en massa sådant. Kanske kände han att min skam var för stor, och vågade inte lyfta på det locket. Men vågar man inte det kommer man inte åt de där viktiga grejerna heller.

Kajsa Grytt är väldigt intresserad av just skam. Affektteori – där ett av de mer kända namnen är den amerikanska psykologen Silvan Tomkins (1911–1991) – fick hon upp ögonen för under utbildningen till samtalsterapeut. Hans beskrivning av skam som en avbruten positiv affekt är något hon tagit fasta på.
– Det är så jäkla bra, om man tänker på det. Avbruten nyfikenhet och abrupt avbruten glädje skapar skam. Bara en så enkel sak som när man går i högklackade skor och känner sig jättehärlig, och så snubblar man till, då kan det plötsligt vändas till fullkomlig pinsamhet och skam. Eller när man tar lite för mycket plats i en grupp eller blir för nyfiken och glupsk på någon, då möjliggör skammen att den andra personen sätter gränser så att man backar.

Karin Skagerberg är frilansjournalist. En längre version av den här intervjun finns i Modern Psykologi 7/2014: Pappersutgåva | För dator/läsplatta/smartphone.

Kajsa Grytt medverkar i årets upplaga av Så mycket bättre med start 18 oktober.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s