Margots kamp

Ann Lagerströms artikel publicerades ursprungligen i Modern Psykologi 5/2012.
Ann Lagerströms artikel publicerades ursprungligen i Modern Psykologi 5/2012.

Vissa saker kan man bara förstå i historiens ljus. Det var först när Margot Wallström kom till FN i New York för att arbeta mot sexuellt våld i krig som minnen kom tillbaka. Knivsudden som rispat hennes haka. Känslan i kroppen av att bli kontrollerad av en annan människa. Läs Ann Lagerströms porträtt från 2012.

Vi börjar med ett test. En övning i att vara Margot Wallström.
Läs de tre följande meningarna långsamt och utan att vika undan blicken.
Läs och fly inte från vad det står.
Soldaterna bröt sig in i huset och lät männen se på när de våldtog deras kvinnor.
Soldaterna våldtog kvinnorna medan de fick se på när deras män sköts till döds.
Soldaterna turades om att våldta den 7-åriga flickan till dess att hon dog.

Margot Wallström kommer direkt från hennes och maken Håkans paradis, Hammarö utanför Karlstad. Lite småsur är hon. Gillar inte att kasta sig iväg tidigt om morgonen och särskilt inte att byta mellan buss och tåg utan att ens ha fått något kaffe. Men så fort hon fått i sig en kopp, ”det gör inget om det är kallt”, och vi börjar prata om hennes senaste uppdrag så stiger energin.
I två år har S-politikern, före detta ministern och EU-kommissionären Margot Wallström varit FN:s representant med uppgift att undersöka sexuellt våld under konflikter. I två år har hon tillsammans med ett litet team i New York granskat bilder på avklädda, skändade och våldtagna kvinnor. Under två år har hon rest jorden runt, suttit ner och lyssnat i timmar till kvinnors och mäns fasansfulla berättelser, för att sedan dra ett djupt andetag och öga mot öga konfrontera klanledare, generaler och presidenter i länder som Libyen, Kongo och Colombia.
För första gången i världens historia har domar fallit och våldtäkt erkänts som ett vapen i krig.
Jag kan inte vänta. Jag måste börja med att fråga:
Hur har du stått ut?
Nu blir hon tyst, och så säger hon.
– Tyngre hjärta har jag fått, så är det. Det finns stunder när allt jag sett och hört faller över mig. Men om inte jag som FN-representant orkar ta till mig det här, vem ska orka då?
Sexuellt våld har sedan antiken varit en krigsstrategi, och ändå har det aldrig tagits upp i rapporter eller domstolar. Tvärtom krävde domarna i Nürnbergrättegångarna, som ställde andra världskrigets skyldiga till svars, att slippa ha några ”gråtande kvinnor” i rättssalen. Våldtäkterna har betraktats som ”misstag i arbetet”, ett slags krigets biprodukt.
– Världen har tittat bort, säger hon. Min uppgift har varit att dra fram alltihop i ljuset.
Jobbet har gjort henne förtvivlad och rasande, men också gett henne nytt hopp. Hon är i grunden en naiv optimist, säger hon. Bakom lidandet har hon mött kvinnornas styrka. Hur de trots våldet, fattigdomen och övergreppen inte gett upp, utan fortsatt att gå upp på morgonen, ge sina barn den mat som finns, ta hand om de gamla, sköta djur och sysslor.
– Om ändå världens ledare förstod vilken potential det här är.
– Vänta ska du se …, säger hon och börjar rota runt i sin väska och tar upp ett antal vinröda anteckningsböcker med instuckna papperslappar.
– Jag har den här någonstans.
Det är en dikt hon söker efter, någon polsk poet som skrivit så vackert om kvinnorna. Hon bär den alltid på sig.
– Var är den nu igen?

Uppdraget från FN kom i rätt tid. De sista åren i Bryssel, då hon var förste vice ordförande i EU-kommissionen, började hon tröttna. Och nu säger hon något som förvånar mig:
– Jag arbetade hårt för att vi skulle tala mer om demokrati. Den dagen EU vacklar måste vi ha folket med oss, sa jag, det måste bli deras projekt, inte bara något för en liten privilegierad grupp i Bryssel. Men få lyssnade. Tvärtom, det fanns de som skakade på huvudet och sa: Vad ska vi med folket till? I dag när det är ekonomisk kris ser jag med sorg att jag hade rätt.
Det var ingen hemma hos henne i sågarbetarhemmet i Västerbotten som talade om politik. Nej, det var grannarna, som frågade den lite framfusiga 19-åringen om hon kunde tänka sig att starta en SSU-klubb, berättar hon i Bengt Ohlssons biografi Margot (Brombergs) som kommer ut i dagarna. Det kunde hon, och det fortsatte hon med. Vid 25 steg hon, tätt följd av Mona Sahlin och Anna Lindh, in i riksdagen, gjorde snabb karriär, blev en av socialdemokraternas mest populära politiker och har sagt nej och åter nej till att leda Sveriges största parti.
Av Bengt Ohlssons bok förstår jag att det är en blossande passion som driver henne, men att det också är den som håller henne borta från ledartröjan. Den som blir partiledare är inte fri, kan inte gå sin egen väg och driva sina egna frågor.
Det finns de som säger att det inte var av en händelse Margot Wallström fick det där jobbet som FN:s särskilda representant. Den slipade politiker som hon i realiteten är, hade sett till att vara på de rätta ställena och pratat med de rätta människorna år i förväg, påstås det. Manegen var redan krattad när hon skickade in sin officiella jobbansökan.

Men i stället för att fråga om det talar vi om Benny, mannen som flyttade in till henne där i Karlstad för länge sedan. Han som till en början nästan var som vem som helst, men som med tiden blev allt mer aggressiv. En dag tryckte han upp henne mot en vägg, fällde ut en stilett och skar upp hennes t-shirt ända upp. När knivsudden rispade henne lätt på hakan var det som om han vaknade till, stannade upp mitt i rörelsen och rusade därifrån.
Hon gjorde slut. De sågs inte mer. Hon berättade knappt för någon.
Var det därför du så gärna ville arbeta med de här frågorna?
– Nej, säger hon, jag hade glömt alltihop, stuvat undan det. Det var först när jag börjat jobbet i New York som minnena kom tillbaka. Jag fick hjärtklappning och tänkte: Gode gud, vissa saker kan man bara förstå i historiens ljus.
Men visst har det hjälpt att hon i kroppen vet hur det känns att bli kontrollerad av en annan människa. Hur det smyger sig på. Hur rädslan sakta slår rot. Hur svårt det är att inse vad det är som håller på att hända. Hur det kan kännas nästan omöjligt att ensam ta sig ur relationen.
De har talat mycket om våldtäktens psykologi i teamet i New York, både ur sociologiskt, psykologiskt och rent maktperspektiv. Mycket lite litteratur fann de och inte särskilt mycket forskning. Det mesta finns kvar att göra, konstaterar hon.
– Jag minns att jag hade en animerad diskussion på ett av de stora brittiska universiteten, säger Margot Wallström. Där var en forskare som sa att orsaken till att män så lätt förgriper sig på kvinnor är att sexualitet och våld ligger så nära varandra i hjärnan. Jag protesterade.

Andra teorier talar om sambandet mellan sexuellt våld och egna erfarenheter, du gör mot din nästa vad andra gjort mot dig. Men där finns också de som beskriver hur en människa kan socialiseras till våldtäktsman.
Margot Wallström tycker sig ha sett en hel del av det där sista. Militära förband, gerillagrupper, ja hela samhällen där våldtäkten ingår som ett närmast självklart inslag.
– Det här handlar inte bara om kvinnorna, utan också om männen som offer. Vad händer med en ung pojke som av grupptryck tvingas våldföra sig om och om igen?
Och så berättar hon, och det är åter dags för mig och dig som läser att våga stanna kvar utan att fly.
– Det finns grupper som har våldtäkt som inträdesprov. För att få ansluta sig måste du våldta dina systrar, ibland din mamma, för att sedan döda dem.
Det blir tyst där i rummet. Håren på mina armar reser sig.
– Ibland har jag tänkt att det är som om de tävlar. Vad kan vara värre än det vi gjorde förra gången? Varför inte våldta dem först och sedan skjuta sönder deras könsorgan? Jodå, det händer det också.
Det handlar om makt, om att få andra män, familjer, hela byar, städer och landsdelar att kapitulera. Våldtäkterna sker inte i desperation eller ur ångest, det är planerat, ingår som en självklar del i soldaternas uppgift. Inte en rättighet utan en skyldighet.
– Det värsta är att det både fungerar och är billigt och effektivt, säger hon.
Men där finns också en nyans av totem. Hon har mött soldater som hävdar att de får kraft av att förgripa sig.
– Redan i Bibeln står det att oskulderna ska sparas till de modigaste krigarna.
Och så tillägger hon:
– Kanske har det också något att göra med kvinnan som symbol för själva livets ursprung.
Det Margot Wallström dessutom har upptäckt är att de organiserade våldtäkterna, de som teamet kallar för state rapes, i vissa länder satt normen för vardagens sexuella förtryck, day rapes. Övergreppen slutar inte efter att soldaterna muckat och krigen är slut, de fortsätter och fortsätter.
– Nej, nu tar jag fram lunchen, säger jag. Du har ju bara fem minuter mellan det här och nästa möte. Vill du ha räkor eller rostbiff?
– Ät om det bjuds mat, kissa om du ser en toalett och sätt dig om du ser en stol, säger Margot, det är grundinstruktionen för en FN-anställd. Räkorna ser härliga ut.

Att kunna blanda vidrigheter med lättsamhet har varit nödvändigt under arbetet i New York. Man måste ha humor om man ska ägna sig åt bråddjupt mörker. Några regler satte de upp för sig själva. Försöka att undvika att gråta framför kvinnorna och definitivt i mötet med makten. Men inte stänga inne känslorna. Efteråt samlas, häva ur sig inför varandra och sedan någon som plötsligt säger: Nej, nu orkar jag inte mer, nu går vi ut och tar oss ett glas.
Att leda den här gruppen, att mejsla den till effektivitet, medkänsla och beslutsamhet har varit ett av de roligaste ledarskapsjobben i Margot Wallströms karriär. Eller kanske är det så att det är just under dessa två år som hon kommit allra mest till sin rätt.
– Här har jag kunnat använda alla mina erfarenheter, både professionella och personliga, det har varit fantastiskt.
Det sägs att du är en lysande ledare, stämmer det?
Hon skruvar på sig. Det är så mycket som sagts om henne. Som det där att hon är så snäll.
– Ja, jag är snäll. Jag har lätt för att tycka om människor. Men jag är oerhört målmedveten också. Har jag bestämt mig för något så ger jag mig inte. Jag är envis som en röd gris.
Bra ledarskap säger hon är detsamma som självkännedom. Poster på den här nivån är så pressande att de plockar fram det allra bästa och det sämsta hos en människa. Du måste studera dig själv noga.
Vilka är de då, dina bra och dåliga sidor?
– Vänta nu, säger hon, jag ska inte göra det lätt för mig. Låt mig tänka en stund.
Och så kommer det en bit i taget.
– Jag har utvecklat min förmåga att kommunicera, är numera rak och tydlig, även när det handlar om obehagligheter. Jag står fast vid mina värderingar och ideal. Jag kan entusiasmera folk och så har jag hjärtat med mig i jobbet.
Hon chockade teamet i New York med att införa medarbetarsamtal. Det hade ingen i FN någonsin hört talas om. Först var de skeptiska, men efter det första samtalet kom de tillbaka och sade att nu när de förstod vad det gick ut på ville de gärna göra om det.
Så var det de dåliga sidorna:
– Jag är fruktansvärt otålig, måste koncentrera mig på att inte hoppa från det ena till det andra. Siffror och detaljer är jag inte heller bra på, det får gärna någon annan ta hand om. Och så kan jag stressa upp mig ibland och säkert vara hopplöst självupptagen, den risken löper alla vi som har jobb där man får mycket uppmärksamhet.
Omsorg och vilja, närhet och självständighet, mamma Lydia och pappa Manfred därhemma i Kåge i Västerbotten. Som de har präglat henne.
Mamma Lydia ansåg att man skulle vara ”hygglig med folk”. Där satt alltid någon vid bordet som behövde lite köttsoppa eller en present. Det har hänt att Margot råkat ge bort makens eller sönernas skor till någon som verkade gilla dem. Ärlig skulle man vara och arbeta hårt och utbilda sig.
Manfred jobbade på sågen, älskade sin stora familj men värnade sin frihet. Köpte motorcykel, fast pengarna borde gått till annat. Tog med Margot på utflykter på småvägar till originalen ute i skogarna.
– Som många kvinnor som gjort karriär i min generation har jag fått mycket stöd av pappa, säger Margot Wallström.
Är det hans självständighet som gjort att du om och om igen valt karriären och låtit familjen följa dig?
– Kanske, men det beror också på att min man Håkan är en så stark och bra person. Att han har velat förändra så mycket i sitt liv.
Och om inte?
– Då hade det fått gå på något annat vis, barnflickor och olika former av pussel. Vi har alla ett val och jag hade inte kunnat välja bort arbetet. Man måste göra något vettigt av sitt liv.
Så säger hon plötsligt:
– Häromdagen berättade någon att kvinnoklubben i partiet en gång funderade på att inte nominera mig till en post eftersom de ansåg att jag var en dålig mamma. En dålig mamma!
Nej, den rollen vägrar hon att ta. Hon har varit mammaledig, ammat, startat och drivit föräldrakooperativ och all tid hon inte lagt på jobbet har Håkan och sönerna fått.
Om två dagar ska hon åka till New York och lämna över ansvaret för FN-uppdraget till Zainab Bangura från Sierra Leone. Det blir säkert bra, säger hon. Men hade det bara gått hade hon velat fortsätta.
Varför slutade du då?
– Håkan har fått anpassa sig till min karriär i över trettio år. Och han har gjort det med glädje. Men efter elva år i Bryssel tyckte han att det räckte. Han ville inte följa med till New York. Nu har båda sönerna flyttat och Håkan är ensam kvar i huset. Nu kan jag inte begära mer. Man kan inte få allt, och jag har fått så mycket.

Hösten 2012 tar hon över ordförandeskapet för Lunds universitet på deltid. För första gången sedan hon som 19-åring av en granne fick uppdraget att starta en SSU-klubb har hon tid över.
– Ja, det är konstigt. Jag vill inte ha så mycket egen tid. Vad gör man hela dagarna?
Morgnarna är underbara. Nu lyser hon upp, när hon beskriver hur hon tassar ut i det våta morgongräset där i Hammarsjö. Bara uppleva naturen. Hämta tidningen. Koka kaffe. Krypa ner i sängen, läsa. Men sedan blir hon rastlös. Om hon inte får något vettigt att göra kommer hon att försöka bli distriktsmästare i hjortronplockning, bara för att.
Ann Lagerström är författare, föreläsare och journalist. Den här artikeln publicerades ursprungligen i Modern Psykologi 5/2012.

Fakta: Margot Wallström
Född: 1954 i Kåge i norra Västerbotten.
Familj: Maken Håkan och sönerna Viktor och Erik.
Karriär fram till 2012: Politiker, biträdande civilminister, kulturminister, socialminister 1979-1998. EU:s miljökommissionär 1994-2004. EU-kommissionens förste vice ordförande 2004-2010. FN:s särskilda representant för att undersöka sexuellt våld under och efter konflikter 2010-2012. Styrelseordförande Lunds universitet 2012-
Har också jobbat som: Banktjänsteman.
Missnöjd med: Sin tid som kulturminister.
Lyssnar på: P1 och Klingan i P2.

1 kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s