Så urartar en demonstration

Michael Rosanders artikel publicerades ursprungligen i Modern Psykologi 6/2011.

Michael Rosanders artikel publicerades ursprungligen i Modern Psykologi 6/2011.

Psykologiforskaren Michael Rosander förklarar det psykologiska spelet mellan demonstranter och polis.

 

När oroligheter bryter ut vid demonstrationer beskrivs det ofta som att demonstranter gick till angrepp mot polisen. Bilden skapas ofta utifrån föreställningen att det i en ”folkmassa” finns inneboende våldsamhet som bara väntar på att få släppas ut, att människor – när de är delar av en större folksamling – hamnar i ett normlöst tillstånd där alla medel är tillåtna. Våldsamheterna antas också ha någon form av organiserad ledning som ser till att det destruktiva beteendet får genomslag. Polisens roll i detta skulle då endast vara att agera som respons på demonstranternas aggressivitet.

Ett exempel är kravallerna i Storbritannien i augusti 2011. De startade i efterdyningarna av att polisen sköt en person till döds. En fredlig demonstration som reaktion på dödsskjutningen övergick i kraftiga våldsamheter och plundringar som sedan spred sig till flera områden och städer. Händelserna förklarades i brittiska nyhetsmedier och av politiker som något nästan patologiskt hos folkmassan: det handlar om bråkstakar och uppviglare, eller så är det vanliga människor som, när de blir anonyma, förlorar sin identitet och sitt omdöme och dras med av massan. Oftast handlade det om en kombination av båda dessa förklaringar. Beskrivningarna är inte nya, och de har också hörts i Sverige, till exempel i samband med Göteborgskravallerna 2001.

Men problemet är att förklaringarna inte stämmer.

Det senaste dryga decenniets forskning – både i Sverige och internationellt – har visat att resonemanget inte bara är felaktigt utan till och med kan bidra till att kravaller uppstår.

Om man vill förstå hur kravaller uppstår så måste man se bortom drygt hundraåriga föreställningar som finns om ”massan” och dess psykologi.

Den första studien om kravaller och upplopp publicerades 1895 av den franske socialpsykologen Gustave Le Bon. Han menade att individens medvetna personlighet försvinner i en ”folkmassa” och det uppstår en likformighet i känslor och tankar – ett kollektivt medvetande. Hans slutsatser var att individen reduceras till ett ”brutalt kreatur” utan egen vilja, som styrs av ledare och kan fås att göra nästan vad som helst. Denna syn på vad en folkmassa kan göra med individen färgade det mesta av forskningen om kravaller under 1900-talet.

På 1950-talet presenterades ytterligare idéer om vad anonymitet kan göra. Amerikanen Leon Festinger talade om deindividuation, ett tillstånd där människor inte ses som enskilda individer utan bara som del av gruppen – inte helt olikt Le Bons idéer. I detta tillstånd försvinner individens inre spärrar och med det alla begränsningar för hennes beteende. På 1970-talet vidareutvecklade den amerikanska psykologen Philip Zimbardo idéerna om deindividuation. Han menade att i en obekant eller otydlig situation med många nya intryck där man upplever sig som anonym, känner man inte samma ansvar för sina egna (eller andras) handlingar. Med det följer, enligt Zimbardo, ett beteende som inte styrs av etablerade normer. Det kan i stället beskrivas som irrationellt, impulsivt och regressivt.

Gemensamt för dessa tidigare teorier är att kravaller beskrivs utan sammanhang, som något inneboende hos ”folkmassan”. Men hundra år efter Le Bon kom teorier som i grunden ifrågasatte den tidigare forskningen genom att problematisera relationen mellan individ, grupp och situation. En av förgrundsgestalterna var Steven Reicher som 1996 presenterade de första idéerna om vad som i dag ses som den ledande teoribildningen inom ”folkmassans psykologi”.

Människor som demonstrerar är oftast inte anonyma för varandra, inte heller förlorar de sin identitet eller förmågan att kontrollera sitt beteende. I stället agerar de oftast utifrån en kollektiv identitet som påverkar hur de ser på gränser för sitt beteende, sina normer och värderingar. Hur en kollektiv identitet ser ut vid en demonstration beror på vad som är framträdande i situationen, kopplat till vilka intentioner som man går in i situationen med. En lite förenklad beskrivning av en kollektiv identitet skulle kunna vara ”fredlig EU-motståndare”.

Viktigt är också att se att kravaller startar i ett spel mellan grupper, där demonstranterna är en part, men där polisen har en minst lika viktig roll. Polisens agerande kan ge upphov till att demonstranternas identitet förändras, med förskjutna gränser för accepterat beteende. Polisen – som är där för att se till att det går fredligt till – kan alltså bidra till att kravaller uppstår.

När många samlas för en gemensam aktivitet kan det givetvis hända saker som är svåra att kontrollera. Men genom att slå till utifrån förutsättningen att folksamlingen är ett potentiellt hot, eller agera på ett sätt som inte ses som legitimt av deltagarna i demonstrationen, ger polisen makt åt de troligtvis ganska få våldsverkarna och dessa får då lättare med sig flera. Så skapar polisens agerande ett nytt sammanhang även för fredliga demonstranter, vilket kan ge näring åt en ny kollektiv identitet med nya gränser för till exempel vad som ses som legitimt våld.

Upptrappningen bygger alltså i mångt och mycket på föreställningar om den andra gruppens intentioner. Att poliserna tar på sig hjälmar för att få en säkrare arbetsmiljö, kan av demonstranter lätt tolkas som förberedelse för attack. Och demonstranterna som drar upp halsdukar för ansiktet utifrån rädsla att bli misstänkliggjorda på grund av sitt deltagande i en politisk manifestation, kan av polisen lätt tolkas som ett sätt att undvika identifikation inför ett kommande illdåd.

Det kan räcka med att en av grupperna agerar utifrån sina föreställningar för att en spiral av misstolkning och respons ska uppstå, vilket leder till upptrappning.

Det är alltså viktigt att skapa tilltro till andra gruppers goda intentioner. Tilltro skapas genom dialog och positiva erfarenheter. I Storbritannien var tilltron till polisen riktigt låg, bland annat till följd av strategier som ”stoppa och visitera”, en ganska urskillningslös metod som ofta slår mot unga svarta män utifrån stereotypa föreställningar. Utan dialog och tilltro till andra gruppers goda intentioner skapas också lätt rykten. Demonstrationen mot polisens agerande i Tottenham i London ville egentligen bara få till stånd en dialog med polisen som utredde dödsskjutningen i somras, men den möttes med ytterst begränsad kommunikation. Tomrummet fylldes med rykten, bland annat om att dödsskjutningen skett efter att handbojor satts på, och om att en ung flicka hade blivit nerslagen då hon gick fram för att prata med polisen.

När tilltron är begränsad och tolkningar av beteenden utgår ifrån negativa föreställningar om den andra gruppen skapas en grogrund för kravaller.

I Sverige har polisen blivit betydligt duktigare på att förhålla sig till stora folksamlingar sedan Göteborgskravallerna 2001. Det har inrättats en funktion om går under namnet ”dialogpolis”. Syftet är att vara en länk mellan demonstrerande grupper och polisen. Ett tecken på att metoden fungerar är att brittisk polis har intresserat sig för dialogpolisen och på prov infört motsvarande funktion i liten skala. Svensk polis har också blivit mer medveten om vad man kommunicerar icke-verbalt.

Det handlar om hur polisen använder sin utrustning, men också om vad olika strategier signalerar. Fortfarande finns det saker att arbeta med, men om polisen lyckas förmedla varför den agerar på ett speciellt sätt minskar risken att det ska tolkas som ett hot. Då minskar också risken för att en våldsbenägen minoritet ska få inflytande över en folksamling. Med tilltro ökar också chansen att självreglerande beteende uppkommer. Det gäller att både polisen och demonstranterna kan hindra individer i den egna gruppen som reagerar för starkt på provokationer.

Insikten om att kravaller inte uppkommer utifrån några enskilda individers onda uppsåt är ett nödvändigt steg mot bättre förståelse av hur beteenden kan uppstå vid demonstrationer. Arga unga män och kvinnor orsakar inte upplopp, men negativa föreställningar och misstro kan leda till en oönskad spiral av agerande och tolkningar av intentioner som leder till att de svartaste profetior blir självuppfyllande.

Michael Rosander är docent i psykologi vid Linköpings universitet och forskar om demonstrationer och kravaller. Artikeln publicerades ursprungligen i Modern Psykologi 6/2011. Beställ tidningen här: Pappersutgåva | För dator/läsplatta/smartphone.

 

FAKTA

Så forskar man om kravaller
Inför demonstrationen intervjuas poliser och demonstranter. Information om den kommande händelsen söks hos polisen och på nätet. Under själva demonstrationen görs fältobservationer och intervjuer. Efteråt samlas nyhetsartiklar in, men också beskrivningar av händelsen ur ett deltagarperspektiv via nätet. Intervjuer med poliser och demonstranter görs också. Ett sätt att analysera en demonstration är att identifiera kritiska händelser, där risk för eskalering finns. Dessa händelser återkommer man till i intervjuerna för att fånga upp hur demonstranter och poliser upplevde och tolkade situationen.

3 svar

  1. […] Därför är jag tacksam när jag kan falla tillbaka på beteendevetenskapen. Jag trillade över en artikel ur Modern Psykologi och hade därmed ett namn för att till slut hitta en redogörelse om psykologin bakom […]

  2. Jag var där. Jag var nära händelsernas centrum vid demonstrationerna mot SvP i Limhamn och där jag stod fanns det många våldsamma demonstranter. Andra var på andra ställen och såg andra saker. Jag såg våldet och provokationerna, hörde ljudet från smällare och bomber, hörde förolämpningar och hat, såg människor ligga sårade på marken på avstånd. När ryttarna kom ridande med någon form av piskor kändes det som krigsföring. Samtidigt förundrades jag över hur alla som såg på, inklusive jag själv, agerade passivt. Hur rädd man blev av våldet. I efterhand har jag tänkt mycket på civilkurage och att det är alla inblandades ansvar att ingripa mot våld, fredliga demonstranter som förbipasserande.

    Och lika mycket som jag skräms av våldet och min egen passivitet skräms jag av hur demonstranter och politiker från vänsterkanten har beskrivit denna händelse i efterhand. Vissa som uttalar sig var inte där, andra var långt från våldet. Man underdriver mängden våld som begåtts och säger att de våldsamma inte tillhört deras grupp. Konsekvensen av detta blir ett okritiskt fördömande av polisens våld snarare än att rikta sig mot de demonstranter som valt att begå oprovocerade våldshandlingar. Jag betvivlar inte att det fanns övervåld från polisens sida – för detta våld ska de stå till svars. Men i mina ögon ligger ansvaret ytterst på de demonstranter som frivilligt har valt att vara våldsamma, och på oss andra som stod bredvid och lät det ske. Det våld som riktas mot fredliga demonstranter är i slutändan det sista ledet i en kedjereaktion där våldsamma personer stressar poliser och får dem att agera våldsamt och sluta kommunicera.

  3. […] människor som kan saker på riktigt, som till exempel psykologiforskaren Michael Rosander.  Hos Modern Psykologi beskriver han hur bilden av masspsykos och gruppers beteende vid våldsamma demonstrationer i […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: