Vi behöver varandra för klimatet

Text:

Jonas Mosskin vill få en knuff av oss andra för att värna klimatet.
När man tar del av nyhetsflödet eller lyssnar på politiska debatter är det lätt att tro att politik är enkelt, att det finns några självklara frågor som man kan vara för eller emot. I själva verket har samhällets ökade komplexitet gjort politik allt svårare att bedriva. Många utmaningar kräver i stället att förenklade budskap läggs åt sidan och att en mångfald av perspektiv tas i beaktande.
Av alla samtidens problem är klimathotet den största och mest komplexa utmaning som vi som kultur ställs inför. Många (politiker inte minst) har i decennier levt i förnekelse inför planetens rörelse mot ett varmare klimat. Aldrig har vi vetat med sådan säkerhet att utvecklingen går åt helt fel håll, men ändå pratar så få om detta. Hur kan det komma sig?
Forskning om hur människor tar till sig FN:s klimatrapporter genom åren, har visat att vi missuppfattar forskarnas slutsatser. Vi ”hör” att det finns en liten chans att det inte blir så farligt trots allt. Rent önsketänkande alltså. Vi tänker också att det inte har med oss att göra. Vi (inklusive våra politiker) tenderar också att skjuta upp åtgärder som kan bromsa utvecklingen nu. Vi tror att det är gratis att fatta fel beslut i dag, när riskpremien i själva verket ökar för varje år som går. Vi blundar inför en långsam katastrof och hoppas på mirakel. I stället köper vi en vinterresa till Thailand och tar bilen till gymmet.
Är det en sak vi psykologer vet, är det att vi människor inte fattar rationella beslut – vare sig om vår hälsa eller om vår ekonomi. Vi har irrationella begär som gör det svårt för oss att hålla en konsekvent linje i vår vardag. Vi vill både ha bästa möjliga välfärd och sänkta skatter. Samtidigt. Det är dags att vi erkänner för oss själva att vi inte klarar av att tänka tillräckligt långsiktigt för att hejda klimatförändringarna.
Människor är vanedjur och vi är fantastiskt bra på att anpassa oss i varje given situation, men vi är tyvärr dåliga på att tänka långsiktigt. Tyvärr kräver klimatutmaningarna att vi handlar nu för att det ska bli bra om hundra år, när våra barn flyttar till ett äldreboende.
Trots att jag är psykolog är jag inte psykologiskt kapabel att tänka så. Jag behöver hjälp av er andra. Av samhället. Av politikerna. Av den globala världen. Låt oss tumma på att vi hjälper varandra med det.