Så gör arvet från Mao dagens kineser psykiskt sjuka

Jojje Olssons reportage har tidigare publicerats i Modern Psykologi 3/2013.
Jojje Olssons reportage har tidigare publicerats i Modern Psykologi 3/2013.

Den 4 juni har det gått exakt 25 år sedan massakern på Himmelska fridens torg. Följ med kinakännaren Jojje Olsson till ett land vars blodiga 1900-talshistoria gör att de psykiska ohälsotalen skjuter i höjden, samtidigt som psykiatrin används för att tysta oppositionella.

Statistik från Kinas hälsomyndighet 2009 visar att den märkligt jämna siffran 100 miljoner kineser lider av psykiska besvär. Samma år publicerades en studie i The Lancet, gjord av forskare vid Columbia university tillsammans med WHO och lokala myndigheter i fem kinesiska provinser. Efter att ha undersökt över 60 000 vuxna kineser, kom man fram till att 17,5 procent av dessa hade någon form av mental åkomma. Applicerat på Kinas enorma befolkning, innebär det att 173 miljoner kineser dras med psykiska besvär.

Enligt studien har bara 5 procent av alla kineser med psykiska besvär träffat en psykiatriker, och 8 procent sökt någon professionell hjälp alls. Detta trots att 24 procent av de sjuka har besvär som klassar dem som måttligt eller allvarligt funktionsnedsatta. Särskilt stor är utbredningen av schizofreni och bipolär sjukdom. Även landets egen hälsomyndighet uppger att förekomsten av psykiska problem under 2003–08 ökade med 50 procent.
Konsekvenserna syns i samhället. Visserligen bor en dryg sjättedel av världens befolkning här, men enligt den ofta friserade officiella statistiken sker en fjärdedel av världens självmord i Kina.

I Kina saknas en debatt om vad dessa siffror beror på. I den mån psykiska problem alls diskuteras, skyller medier och myndigheter ofta på den stress som materialismen för med sig. Historieforskaren Frank Dikötter vid University of Hong Kong har dock en annan förklaring till varför Kina mår så dåligt. Han har skrivit boken Mao och den stora svälten (Historiska media, 2012) om ”det stora språnget”, en katastrofal ekonomisk reform som 1958–61 kostade uppåt 45 miljoner kineser livet till följd av svält och politiskt våld. Han menar att det kommunistiska Kinas grundare, Mao Zedong, har satt djupa spår i Kinas samhälle genom sina politiska kampanjer.
– Vi tänker på det stora språnget som brist på mat, men man ska inte underskatta våldet som skedde under dessa år. Miljontals kineser torterades och avrättades. För att överleva på landsbygden var man tvungen att fuska, ljuga, stjäla och bedra, säger Dikötter då vi talas vid i hans arbetsrum, som är välordnat men till bredden fyllt med böcker.

Under fyra år intervjuade Frank Dikötter överlevande: En pojke vars farmor dog efter att han stal hennes matkuponger, en mor som var tvungen att välja ett av sina fyra barn att ge all mat och därmed kunna överleva. Det handlade om kannibalism, familjer som bytte barn för att inte behöva äta upp sin egna.
– Detta påverkar givetvis människors mentala tillstånd, säger han.

I kinesiska språket är orden ”ideologi” och ”mentalitet” ett och samma, vilket ställdes på sin spets under kulturrevolutionen 1966–76. Då hade Maos ställning inom kommunistpartiet försvagats, och han mobiliserade landets ungdom för att med våld förtrycka hans fiender. Under denna tid stängde de fåtal mentala institutioner som fanns i Kina, och rödgardister drev ut patienter på gatorna för att tvinga fram erkännanden om att deras tillstånd berodde på ”felaktigt politiskt tänkande”. Botemedlet var fysiskt arbete och läsning av Maos lilla röda, boken vars innehåll det då var livsfarligt att kritisera.
Även psykiatriker deltog i förföljelser av patienter och kolleger. ”Mentalsjukdom har inte att göra med genetik eller biologi, utan är länkad till klasskamp och strid mellan den kapitalistiska och proletära världsåskådningen”, konstaterade en grupp militära psykiatriforskare 1972. Samtidigt myntades uttrycket ”politiska dårar”, en grupp som inom rättspsykiatrin vid slutet av 1970-talet överskred det sammanlagda antalet dömda mördare, våldtäktsmän och pyromaner.

Frank Dikötter skriver nu på en bok om kulturrevolutionen, en period som han tror har påverkat den mentala ohälsan i dagens Kina ännu mer än det stora språnget. Dels ägde kulturrevolutionen rum senare, dels kunde vem som helst pekas ut som ond eller klassfiende.
– Jag pratade med en kvinna som var 13 år gammal då hon under kulturrevolutionen blev utsedd till klassfiende, nersparkad i leran och flera gånger misshandlad med läderskärp. Nu 40 år senare minns hon allt i detalj och har fortfarande mardrömmar, berättar han.

Han menar att den konstanta terroriseringen av tiotals miljoner – ofta helt oskyldiga – offer spred en atmosfär av skräck. De som väl blivit måltavlor visste inte när de skulle bli kallade till ”kritikmöte” och förnedrade nästa gång, eller om det skulle sluta med döden. En av kulturrevolutionens grundpelare var angiveri, och hade man föräldrar med ”fel” bakgrund var man tvungen att distansera sig från dem för att inte själv bli utsatt.
– Även i dag lever kulturrevolutionen vidare, i huvudet på miljontals människor, menar Frank Dikötter.
Som exempel nämner han en kvinna vars föräldrar misshandlades otaliga gånger, för att farfar en gång varit officer som stridit mot kommunisterna i det inbördeskrig som föregick Maos kommunistiska revolution 1949. Kvinnan var bara sex år då kulturrevolutionen bröt ut, men menade att det som då skedde på flera sätt influerar hur hon i dag uppfostrar sina egna barn.

Till skillnad från hur man i Europa har bearbetat förintelsen, så menar Frank Dikötter att kineserna aldrig har uppmuntrats att tala om de trauman som befolkningen har upplevt. Tvärtom var det länge förenat med livsfara att nämna myndigheternas felsteg, eftersom kommunistpartiet än i dag bygger sin legitimitet på historien.
– Vad som skrämmer mig mest är att många av mina intervjuer pågår i över två timmar, men att jag ändå inte hinner ställa en enda fråga. Offren pratar och pratar, det bara rinner ut. De har kanske bara talat med sig själva de senaste 30–40 åren, för historierna är väl strukturerade och artikulerade, och de låter mig inte avbryta. Intervjun blir nog en metod att lätta på traumat.

Efter Mao Zedongs död 1976 liberaliserades Kina, så även psykiatrin. Över 4 500 ”politiska dårar” gavs 1979 amnesti och släpptes från landets fängelser. Många var över 80 år gamla, och en tredjedel hade suttit inne i över tio år. I början av 1980-talet översattes flera böcker från engelska om psykologi och mental krishantering, och nationella konferenser hölls i ämnet. Andelen politiskt relaterade fall i rättspsykiatrin föll snabbt från över hälften till under 10 procent.

Samtidigt spärrades politiska aktivister i tysthet in på nya så kallade ”ankang-sjukhus”, mentala institutioner styrda av landets mäktiga säkerhetsministerium. Allt fler byggdes efter oroligheterna på Himmelska fridens torg 1989, då stora regimkritiska demonstrationer slogs ner med tusentals dödsoffer som följd. Exempelvis satt Wang Wanxing på ett ankang-sjukhus under 13 år, utan rättegång eller läkarundersökning, efter att 1992 ha arrangerat en demonstration till minne av dem som dog på torget.

Ankang-sjukhusen fylldes sedan till bredden med tusentals Falun gong-anhängare, efter att denna andliga rörelse började betraktas som ett hot mot myndigheterna och bannlystes 1999, berättar Huang Xuetao via mejl. Hon är advokat baserad i södra Kina, och förklarar att det samtidigt myntades ett nytt uttryck – evil cult induced disorder – vilket per definition klassificerade utövare av Falun gong som psykiskt sjuka. Kina ignorerade protester från den internationella människorättsorganisationen Human rights watch, och nekade World psychiatric association tillträde till sjukhusen.

Under årens lopp har vanan att använda mentalsjukhus som ett slags fängelse spridit sig till att omfatta även andra ”besvärliga” personer.
I takt med rättssystemets utveckling har det blivit svårare att genomföra godtyckliga arresteringar. Polis och myndigheter har i stället hittat ett kryphål inom psykiatrin, som man nu använder sig av i allt större utsträckning, förklarar Huang Xuetao.
I Kinas helt statliga mentalvård finns en kvarleva, ett slags oskriven regel, som innebär att endast den som skrivit in en person på en institution kan ta denne därifrån. Ett exempel är Chen Miaocheng, som dog av lunginflammation efter 13 år på mentalsjukhus där hans statliga arbetsgivare hade satt honom. Detta trots att läkarna ansåg honom ”botad” från den påstådda schizofrenin redan efter ett halvår.

I dag är det ofta petitioners – personer som på juridisk väg söker upprättelse gentemot myndigheterna i exempelvis landtvister eller sjukvårdsfall – som spärras in utan rättegång. Liu Feiyue, grundare av kinesiska Civil rights and livelihood watch, har sammanställt en databas med över 200 intagna personer och menar att petitioners nu är vanligare på ankang-sjukhusen än politiska fångar och Falun gong-anhängare tillsammans.
Detta dränerar de redan magra resurserna för mentalvård i Kina, menar Huang Xuetao.

Enligt tidningen Caixin är ungefär 70 procent av alla patienter på Kinas mentalsjukhus tvångsintagna. De som behöver verklig hjälp får därför inte plats.
Huang nämner Yang Jiaqin, en bonde i södra Kina som högg ihjäl tre barn med en köttyxa 2010. Tidigare hade han hoppat ner från ett våningshus, huggit en granne i huvudet med en yxa, och även ringt polisen från ett tv-torn och hotat med självmord. Efter morden upptäcktes att Yang redan fått diagnosen allvarlig schizofreni, men ändå bara vårdats en månad under de fem senaste åren.

År 2011 erkände dock landets hälsominister brister i mentalvården, och i slutet av 2012 kom det första lagförslaget någonsin om att säkerställa rättigheterna för psykiskt sjuka i Kina. Lagen ska gälla från och med maj i år, och ge varje patient rätt till en personlig diagnos. De intagnas personliga uppgifter ska skyddas, ofrivillig mentalvård förbjudas, och en kommitté sättas upp för de personer som dömts till detta slags vård och vill överklaga. Vidare ska vanliga sjukhus enligt lagen upprätta psykiatriska avdelningar, något som kan bli svårt med tanke på kompetensbristen. I Kina finns ungefär en psykiatriker på 83 000 personer, vilket är en tolftedel jämfört med antalet per capita i USA, och en femtondel jämfört med Sverige. Många av dem saknar dessutom universitetsutbildning, samtidigt som fördomar och löneläget gör yrket oattraktivt.

Ankang-sjukhusen kommer dock att lämnas orörda, och även i fortsättningen kan myndigheterna spärra in besvärliga meningsmotståndare där utan rättegång. Säkerhetsministeriet har till och med föreslagit att de ska utökas från dagens 22 institutioner i 18 provinser till minst en i Kinas samtliga 31 provinser.

Att tre kinesiska myndigheter – hälsomyndigheten, den sociala myndigheten och polisen – fortfarande får sköta sina egna mentalsjukhus betyder att ”psykologi ännu inte ses som en medicinsk angelägenhet, utan som något förenat med lag och stabilitet”, skriver aktivisten Wan Yanhai i en artikel för det samhällspolitiska magasinet Foreign Policy.

Han citerar ett officiellt dokument från östra Kina, där det framgår att polisen samarbetar med hälsomyndigheterna, och uppmuntrar folk att rapportera misstankar om psykiska besvär i grannskapet. Wan menar att detta förstärker impulsen att gömma och förneka, en vana som är svår att ändra, särskilt som det är praxis även hos myndigheterna.

Landet har också, liksom USA, drabbats av många skolattacker. Vid nio sådana tillfällen 2010–2011 dog sammanlagt 21 barn och över 90 personer skadades. Minst tre av gärningsmännen hade psykiska besvär. I samband med dåden sade Kinas premiärminister Wen Jiabao att ”spänningar i samhället” var anledningen. Men dåden fortsatte. Samma vecka som 28 personer sköts ihjäl i en skola i Connecticut, USA, i december i fjol, högg en knivman ner 22 elever i en grundskola i Henan-provinsen i Kina.

I fallet Chen Miaocheng beslutade domstolen att den statliga arbetsgivaren inte gjort något fel, och att Chens död inte var relaterad till att han var anhållen. Efter Yang Jiaqins mordorgie fick mamman till ett av de döda barnen skriva på ett papper om att ingen kunde beskyllas för dådet. Dessutom tvingas Yangs fru betala vården för sin man, under hot om att han ska släppas ut och skickas hem igen.

Huang Xuetao menar också att mer måste göras åt fördomar och okunnighet. Enligt kinesisk folktro är den som får psykiska besvär besatt av demoner eller onda andar, och enligt buddhismen är det ett straff för något man har gjort i sitt tidigare liv. Enligt tradition ska man i Kina offra sig själv för familjens anseende och väl, samtidigt som familjen förväntas skydda sina medlemmar. Familjen är Kinas starkaste sociala enhet, vilket gör det skamligt att söka hjälp utanför familjen för att vårda en släkting.

Det är främst på landsbygden som detta att blanda in utomstående ter sig illa. Doktor Liu Jin vid Institutionen för mental hälsa vid Peking university, berättar för New York Times att han sett flera mentalsjuka som ”kedjats fast utomhus och behandlas som djur”. År 2007 hittades en 46-åring inlåst bakom en metalldörr i ett stinkande rum. Föräldrarna hade låst in honom då han attackerat sin farbror. Detta hade hänt för 28 år sedan, och mannen kunde nu inte längre tala.

Enligt Huang Xuetao och många andra, kommer den nya lagen inte en dag för tidigt. Särskilt som det inte råder några tvivel om att de psykiska ohälsotalen i Kina ständigt stiger.
– Ökad tillväxt och konsumtion till trots, så upplever vanligt folk i dagens Kina stor brist på frihet, och majoriteten måste fortfarande jobba hårt för att ens ha mat på bordet, säger Frank Dikötter.

Enligt The Lancet är depression och ångest vanligare på landsbygden och bland personer över 40 år. Också självmordsfrekvensen är 3–4 gånger högre på den ofta fattiga landsbygden än i de rika och snabbt växande städerna. Frank Dikötter menar att det fortfarande är statsskicket som skapar oro i Kina. Många av dem han intervjuar säger sig ofrivilligt vara en del av systemet som styr deras liv:
– Man kan inte säga vad man vill, inte byta yrke, inte byta bostadsort, helt enkelt inte göra något för att förändra sitt eget öde. Man är fast, och det är det som ofta gör livet så svårt i enpartistater.

Jojje Olsson är journalist och författare bosatt i Peking. 2013 gav han ut boken Peking – förändringarnas stad (Laurella & Wallin förlag). Den här artikeln är tidigare publicerad i Modern Psykologi 3/2013: Pappersutgåva | För dator/läsplatta/smartphone

Den långa psykmarschen
1949: I Kina fanns 60 psyki­atriker och fem psykiatriska institutioner på en halv miljard människor.
1951: Ett nationellt institut för psykiatri etablerades, och 1955 publicerades den första studien i ämnet.
1966–76: Under kulturrevolutionen upphörde nästan all aktivitet på detta område.
1979: Det första klassificeringssystemet för mentala sjukdomar och psykiska besvär etablerades.
1989: Kina skakades av regimkritiska protester, och det blev återigen vanligt att spärra in politiska fångar på mentalsjukhus.
2001: Psykoterapi och psykologisk rådgivning blev legaliserat som yrke, och samma år upphörde homosexualitet att klassas som mental­sjukdom.
I dag: År 2012 kom det första lagförslaget någonsin om att säkerställa rättigheterna för psykiskt sjuka i Kina. Lagen ska gälla från och med maj i år, och ge varje patient rätt till en personlig diagnos. De intagnas personliga uppgifter ska skyddas, ofrivillig mentalvård förbjudas, och en kommitté sättas upp för de personer som dömts till detta slags vård och vill överklaga.
Källor: M.D. Zhang Daolong, Psychcn-Chestnut Global Partners, The Lancet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s