Orange realism

Erik Augustin Palms reportage publicerades först i Modern Psykologi 4/2014.
Erik Augustin Palms reportage publicerades först i Modern Psykologi 4/2014.

Nu kommer Orange is the new black med en ny säsong. Möt skådespelarna och psykiatern som gör en reality check av Netflix-succén.

Orange is the new black är en de senaste årens mest hajpade tv-serier och ytterligare en succé för den nätbaserade film- och tv-tjänsten Netflix. Det lätt galghumoristiska dramat är baserat på Piper Kermans självbiografi med samma namn. Precis som boken handlar tv-serien om vad som händer då en vit medelklasskvinna från det hippa, gentrifierade Brooklyn döms till fängelse i ett år, för att hon många år tidigare, som ung och spänningssökande, hjälpt sin dåvarande flickvän att smuggla drogpengar från USA till Europa.

Vissa berättarmässiga friheter har tagits av skaparen Jenji Kohan (som även ligger bakom det hyllade marijuanadramat Weeds på Showtime), för att göra huvudkaraktären mer lämpad för den typ av högkvalitativ smaskighet som dagens tv-tittare förväntar sig. Det är den 29-åriga huvudrollsinnehavaren Taylor Schilling snabb med att påpeka, då jag träffar henne och resten av de huvudsakliga skådespelarna i New York, inför premiären av säsong två.
– När man ser tv-serien är det viktigt att komma ihåg att det inte alls är Piper Kerman som jag gestaltar, utan den påhittade Piper Chapman. Både vårt fängelse och våra karaktärer är fiktiva.

Men trots att verklighetens Piper till skillnad från tv-seriens inte återupplivade kärleks­relationen med exflickvännen som angav henne – även om de delade cell i nästan sex veckor mot slutet av Kermans fängelsevistelse – finns där många paralleller. Bland dem bisexualiteten, den privilegierade bakgrunden och en stöttande pojkvän på utsidan. Och naturligtvis är ”vithet i fångenskap” en viktig anledning till både bokens och tv-seriens enorma framgång. Det är det perspektivet i berättelsen som andra privilegierade vita främst har lockats av och identifierar sig med, ett berättar­knep som serien har fått viss  kritik för.

Därför finns det onekligen något försonande i att det mest intressanta ligger bortom medel­klass-Pipers lika komiska som tragiska kollision med fängelsevardagen. För aldrig förr har kvinnor från så många olika minoritetsgrupper, och relationerna mellan dem, getts så här mycket utrymme i en tv-serie. Det finns föregångare, som den australiensiska 1980-talsserien Kvinnofängelset, som visades i repris på TV4 åren 2000–2004 och har fått en remake i hemlandet under titeln Wentworth. Men rollerna är där etniskt homogena och genus- och sexualitetsanalysen långt ifrån lika sofistikerad.

Orange is the new black diskuterar etnicitet, klass, kön, religion, socioekonomisk status och drogmissbruk med en tydligt samhällskritisk udd. Serien återger såväl kvinnliga identitetsfrågor som transsexualitet, liksom kontinuerliga skildringar av lesbiskt sex utan uppenbar vinkel mot den manliga blicken. Till det mest banbrytande i serien hör också det tydliga fokuset på de psykiska problemen hos fångarna.

Melissa Lorang är rättspsykiater vid universitetssjukhuset UCSF i San Francisco och har arbetat med många kvinnliga fångar. Hon har aldrig förr sett deras tillvaro visas så autentiskt i en tv-serie.
– Orange is the new black täcker in de utmaningar som fängslade kvinnor och deras närstående möter dagligen. Det gäller allt från makt, ras, sexualitet och institutionalisering till interpersonell dynamik mellan fångar, fångvaktare och deras vänner och närstående på utsidan, säger hon.

Innan Taylor Schilling fick rollen som Piper Chapman hade hon en oklar bild av det amerikanska fängelsesystemets effektivitet, men efter att nu ha spelat in två säsonger av serien och besökt kvinnofängelser tillsammans med Piper Kerman, har hon utvecklat en minst sagt kritisk inställning.
– Min bild i dag av fängelsetiden är att den oftast innebär raka motsatsen till vad den borde göra. Myndigheten i fråga heter Department of corrections (korrigerings­departementet), vilket antyder att ett fängelsestraff borde vara tillrättavisande och få in en människas liv på rätt spår. Men vanligtvis kommer människor ut betydligt sämre rustade för samhällets villkor än de var innan. Det tycker jag visas tydligt i tv-serien.

Något som visas i lika hög utsträckning är kvinnliga fångar som till synes inte alls hör hemma innanför fängelseväggarna, utan i stället borde få psykiatrisk vård. Att det är så det ser ut i USA visar bland annat en rapport från 2010 av Treatment advocacy center och National sheriffs’ association, som beräknade att det då på nationell nivå fanns tre gånger fler psykiskt sjuka i fängelser än på sjukhus (andelen på lokal nivå i vissa delstater var betydligt högre än så).

Tidigt i säsong ett av Orange is the new black lär vi känna karaktären Crazy Eyes. Suzanne, som hon heter, bär på ett av tv-seriens mest drabbande livsöden. Hon är en varmhjärtad afroamerikansk, lesbisk kvinna, men med en ohälsosam fixering vid Piper – och med uppenbara psykiska problem. Dessa förvärras av att hon i stället för relevant vård gång på gång kastas in i fängelsets primitiva avdelning för mentalvård. Crazy Eyes slipper lyckligtvis att ”bara” bli en galen kvinna som kissar vid Pipers cell för att markera revir. Detta sker tack vare det allmänt empatiska berättandet i serien, men också på grund av det känsliga gestaltandet av Uzo Aduba, som säger att just mänskliggörandet har varit hennes drivkraft.
– I den här världen reduceras människor lätt till sina brott eller sina smeknamn. Därför har det varit så fantastiskt för mig att få berätta historien bakom Crazy Eyes, och utvidga bilden av henne.

En undersökning av New York Times visar att en av tolv fångar i New York-området – där seriens fängelse Litchfield ligger – är placerade i någon form av isolering, en tillvaro som bara förvärrar psykiska problem. Melissa Lorang har stött på patienter som Crazy Eyes och är starkt kritisk till hur lätt det är att hamna i en nedåtgående spiral innanför fängelsemurarna.
– Vårt rättssystem är utformat för att bestraffa alla människor som begår brott, även de som lider av psykiska problem.

Melissa Lorang förklarar att om de psykiska problemen inte har varit den direkta orsaken till brottet, eller inte har bidragit till brottet i den mening att man inte kan skilja på rätt och fel, så kommer man inte att finnas skyldig med anledning av sinnessjukdom. Då är vård inte heller del av straffet.
– Att fängelser är de institutioner i USA med störst andel människor med psykiska problem visar att det är något fel på vårt samhälle, säger hon.

Effekterna av isolering är ett återkommande spår i Orange is the new black, både när det rör sig om avdelningen för mentalvård och isoleringsceller. Det första på grund av den knappa vård som där erbjuds, och det andra av förklarliga skäl som Uzo Aduba har reflekterat mycket över.
– Fängelset är en miljö där man tvingas möta allt som pågår inom en, och då i synnerhet när det gäller isolering. För att klara det greppar Suzanne tag i den enda mänsklighet och sanning hon når, säger Uzo Aduba.

Men trots att Piper först avskyr att det är henne som Crazy Eyes greppar tag i, vecklar sig ett lager av medmänsklig inlevelse successivt ut över berättelsen, genom små ögonblick, här och där. Dessutom får Piper själv uppleva livet i en isoleringscell.

De manliga anställda på Litchfield är en sorglig skara, med ”porrmustaschen” Mendez (spelad av Pablo Schreiber) som värsta förtryckare och utövare av sexuella trakasserier. Homo­fobi riktas mot de många lesbiska relationerna, liksom en ambivalent transofobi, som samtidigt rymmer en exotiserande attraktion gentemot karaktären Sophia, spelad av transskådespelerskan Laverne Cox. Att Sophia under säsong ett även nekas den hormonbehandling hon behöver, ser Melissa Lorang som ett exempel på en omfattande felbehandling av frihetsberövade transpersoner i USA.
– Det finns ingen konsensus kring hur de olika delstaterna ska behandla dem. Till vilket fängelse ska de slussas, och baserat på vilken aspekt av var de är i sin könskorrigerande behandling? Och ska fängelset betala för den behandlingen? I sådana fall vilken del av den? Frågorna är många, svaren få.

Laverne Cox arbetar aktivt med transfrågor och är tacksam för att hon genom Sophia har fått en chans att visa den amerikanska tv-publiken vad det innebär rent psykologiskt att vara en transperson.
– Jag och Sophia skiljer oss åt på många sätt. Till exempel attraheras jag inte av kvinnor. Men jag vet att min gestaltning av henne förändrar många människors idéer om hur transpersoner tänker.

Bandet mellan Natasha Lyonne – känd från såväl American Pie-filmerna som Woody Allens Alla säger I love you – och hennes karaktär Nicky är också starkt, men inte i fråga om sexualitet, utan när det gäller hur man påverkas psykiskt av drogmissbruk och frihetsberövande.
– Det är allmänt känt att jag har behövt göra mindre research än mina medskådespelare. Jag är glad att det kommer till användning här, säger hon med en lätt ironisk vink till sitt tidigare, omskrivna drogberoende, ett missbruk som bland annat ledde till att hon arresterades flera gånger.
– Den stora skillnaden mellan mig och kvinnorna i tv-serien är väl socioekonomisk, där jag hade ett stabilt kontaktnät att falla tillbaka på. För mig var det själva drogerna som var problemet, medan många andra enligt statistiken är dömda att förlora i livet på bredare front, genom att födas in i fattiga och kriminella miljöer. Däribland tv-seriens Taystee, som frisläpps men inte klarar av världen där ute och snart begår ett nytt brott för att kunna återvända till Litchfield, säger Natasha Lyonne.

Taystee spelas av debutanten Danielle Brooks, som i sin förberedelse inför rollen har träffat flera kvinnliga fångar som har liknande berättelser.
– Det är verkligheten vi lever i och den visar att Taystee och de som har upplevt samma sak inte bara är fysiskt inspärrade, utan även lever i ett psykologiskt fängelse, konstaterar Danielle Brooks.
– Taystee har alla förutsättningar för att lyckas, hon vet bara inte hur. Det är ännu en punkt där vi som samhälle har mycket kvar att göra.
Erik Augustin Palms artikel är tidigare publicerad i Modern Psykologi 4/2014: Pappersutgåva | För dator/läsplatta/smartphone. Orange is the new black sänds på Netflix.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s