Med film som terapi: Därför behövs mer kultur i vården

Läs Jonas Mosskins krönika. Foto: Johanna Hanno.
Läs Jonas Mosskins krönika. Foto: Johanna Hanno.

En dag när jag var tio år märkte jag att det inte kom de vanliga tjoffsmock-ljuden från tecknade filmer i vardagsrummets vhs-spelare. I stället hördes klassisk musik. Det var Milos Formans Amadeus, en film om det barnsliga geniet Mozart och den förbittrade hovkompositören Salieri. Min bror Johannes tittade på filmen om och om igen och jag hakade på. Amadeus var så mänsklig, vidunderlig och med en så fin musik som inte ens en tioåring kunde motstå.

Filmen lärde oss om avundsjuka, relationsproblem och om svårigheten att realisera drömmar eller att försöka stå ut med att andras drömmar går i uppfyllelse. Amadeus fick mig att förstå att filmen som konstform kan rymma förändring och knuffa oss åt ett nytt håll. Jag tänker ibland på den här episoden när jag som psykolog samtalar om film på olika håll.

En iskall och gnistrande vinterdag sitter jag i bilen på väg till Jakobsbergs vårdcentral. Jag parkerar och letar mig fram till ett trist möblerat konferensrum där persiennerna hänger snett. Jag träffar snart ett tiotal utmattningsdeprimerade kvinnor som ingår i forskningsprojektet Kulturpaletten. Under tolv träffar får patienter på ett antal vårdcentraler ta del av olika kulturaktiviteter. Jag visar film och samtalar med kvinnorna. Jag är mån om att försöka skapa ett tillåtande klimat där reflektionen tillsammans i grupp är det centrala. Det är en process som i sig blir till en upplevelse. Reflektionen i grupp har visat sig vara en viktig förutsättning för att öppna nya perspektiv hos deltagarna. Det är när man talar om upplevelsen som den lättare kan bli personligt förändrande.

Ibland mynnar samtalet ut i en stämning av känslomässigt närmande, då erfarenheter hos deltagarna liknar varandra. Ibland är det snarare skillnaderna mellan individer som blir stimulerande för gruppen. Flera gånger är jag med om att deltagarna fikar efteråt för att diskussionen med varandra skapat en lust till mera samtal.

Kulturupplevelser är en outnyttjad resurs för hälso- och sjukvården i Sverige. Det har gjorts försök med att skriva ut ”kultur på recept”, men jag är tveksam till det. Kulturen ska inte skrivas ut. Den bör i stället integreras i den dagliga verksamheten på arbetsplatser och sjukhus för att bli verksam. Ge både personal och patienter tillgång till kultur på jobbet. Kultur behöver i likhet med motion ständig påfyllnad för att hållas levande.

Jonas Mosskin är legitimerad psyko­log och skribent. Han driver flera samtalsserier om psykologi och kultur. Kulturpaletten är ett forskningsprojekt som under 2014 delar ut en Kulturhälso­box till alla Sveriges vårdcentraler. Hans krönika har tidigare publicerats i Modern Psykolog 2/2014: Pappersutgåva | För dator/läsplatta/smartphone.

1 Comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s