Mindfulness enligt neurovetenskapen

Det vetenskapliga stödet för mindfulness blir allt större. Men vad är det som forskarna egentligen mäter?
Tystnaden i Norra Latins aula är hängiven. Nyrenässanssalen fylld till sista plats. Det enda som hörs är en röst som på mjuk östkustamerikanska instruerar åhörarna att andas sakta och känna in kroppen medan luften strömmar i lungorna. Psykoterapeuternas stora branschträff 2010 har lämpligt förlagts till den byggnad som ett halvsekel tidigare var först i Sverige med att erbjuda eleverna skolkurator.
Mannen som inleder sin föreläsning i Stockholm med kollektiv meditation är Jon Kabat-Zinn. Han är molekylärbiolog och hade en gång Nobelpristagaren Salvador Luria som hand­ledare vid teknik­universitetet MIT i Cambridge, USA, men kom att alltmer intressera sig för buddhismen. Redan 1966 började han meditera dagligen, för att så småningom hoppa in som ledare för Cambridge Zen Center och hålla kurser i yoga i en kyrka vid Harvard square. Efter ett slags uppenbarelse på en meditationsretreat startade han 1979 en stressklinik vid University of Massachusetts medical center i Worcester.
Det som uppenbarade sig för Jon Kabat-Zinn handlade om att införliva buddhistisk meditation i västerländsk medicin. Det gällde att göra det så handfast att vem som helst kunde attraheras, till och med den som aldrig skulle sätta sin fot i ett zenbuddhistiskt tempel. Varför inte skapa en amerikansk vokabulär som inte fokuserar på meditationens kulturella bakgrund, frågade han sig, men väntade ända till 1994 med att formulera det som numera är den vedertagna definitionen av mindfulness, eller medveten närvaro, som det brukar översättas: ”en alldeles särskild sorts uppmärksamhet som är avsiktlig, opartisk och riktad mot nuet”.
Jon Kabat-Zinns vision konkretiserades i hans eget åtta veckor långa program i mindfulnessbaserad stressreduktion, MBSR. Sedan dess har mindfulness lagt grunden till flera av de senaste decenniernas mest omtalade terapiformer: mindfulnessbaserad kognitiv terapi, MBCT, acceptance and commitment therapy, ACT, och dialektisk beteendeterapi, DBT.
Låt oss återkomma till dessa längre fram.
För framför allt har mindfulness spridit sig långt bortom dessa terapiformers bas på etablerade behandlings- och forskningsinstitutioner. Från hippiegenerationens flört med österländsk religion har mindfulness även sipprat vidare in i den alternativa new age-rörelsen och den kommersiellt fokuserade coachbranschen.
Det är därför som Åsa Nilsonne, psykiater och professor i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet, drar ett finger över strupen när vi ses.
– Folk tyckte att det verkade vara ett bra sätt att begå professionellt självmord, säger hon om reaktionerna när hon började intressera sig för mindfulness i början av 1990-talet.
– Hur kunde en seriös person som jag ta steget att ägna mig åt något så oseriöst?
Det enkla svaret är att det var det enda som hjälpte Åsa Nilsonnes patienter, unga tjejer med självskadebeteende. I forskningslitteraturen fanns ingen behandling för den patientgruppen vid den här tiden. Men 1991 steg mindfulness in på scenen, i form av den amerikanska psykologiprofessorn Marsha Linehans dialektiska beteendeterapi, DBT.
Som tonåring hade Marsha Linehan utan framgång behandlats med psykofarmaka, elchocker och psykoanalys för självdestruktiva och utagerande symtom. Precis som Jon Kabat-Zinn hade sin vision, uppenbarade sig en ”radikal acceptans” för Marsha Linehan då hon knäböjde under korset i ett katolskt kapell. Upplevelsen blev förlösande. Plötsligt kunde hon komma över den inre avgrund som fått henne att vilja ta sitt liv. När hon som psykolog senare lade ett lager av acceptans över den framväxande kognitiva beteendeterapin skulle hon få livet att vända för patienter som balanserade på gränsen till självmord. Det bästa redskapet för sin radikala acceptans fann hon i zenbuddhism och mindfulnessmeditation. Summan av kbt och mindfulness blev dialektisk beteendeterapi, en av de mest lovande behandlingarna för borderlinepatienter enligt en genomgång av Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, 2005.
Att en naturvetenskapligt skolad person som Åsa Nilsonne fastnade för Linehans metoder hade inte bara att göra med att de fungerade på hennes patienter. Som diplomatbarn levde hon sina sena tonår i Thailand.
– Då kom jag i kontakt med buddhismen, både som samhällssystem och som religion. Jag blev tagen av vad som händer i samhället när religionen bygger så mycket på tolerans och omsorg om andra. Men det var inget som jag har fördjupat mig i, säger Åsa Nilsonne, som desto mer djupdykt i hjärnforskningens kartläggning av förtjänsterna med mindfulness.
Det var nämligen inte förrän neurovetenskapen tog sig an ämnet som Åsa Nilsonne och andra med henne kunde räkna hem trovärdighetspoäng från de förnuftsivrare som ryser vid blotta anblicken av en softad tekopp, för att ta ett exempel ur det bildspråk som omgärdar mindfulness. I takt med att hjärnavbildningsteknikerna vuxit fram har psykologins självskattningsformulär och andra tester kunnat kompletteras med bilder som visar att hjärnan förändras hos den som tillämpar mindfulness.
– På samma sätt som du kan titta på en person och säga om det är en kroppsbyggare eller en dansare så kan du se hur hjärnans arkitektur har byggts om hos den som sysslar mycket med mindfulness, säger Åsa Nilsonne.
En sökning på ”mindfulness” i den amerikanska forskningsdatabasen Pubmed visar på mer än en fördubbling av antalet studier de senaste tio åren (från 8 582 år 2002 till 19 450 år 2012), och mer än en tiodubbling på trettio år (1 897 studier publicerades år 1982). Det senaste decenniet har antalet studier som dessutom använt sig av den moderna hjärnavbildningstekniken fMRI gått från 350 år 2002 till 906 år 2012.
Det är lockande att tolka välkomnandet av Jon Kabat-Zinn på Norra Latin som ett tecken på mindfulness slutgiltiga genomslag, i alla fall i vår avkrok av världen.
Föregående höst hade Åsa Nilsonne samlat upp forskningsläget i pedagogisk form med Mindfulness i hjärnan, en bok som med sin titel appellerade till just alla dem som hellre tittade på hjärnskanningar än på lotusblommor. Att 2009 års Nobelpristagare i medicin, Elizabeth Blackburn, samma år publicerade en studie som svarade jakande på sin titel, Can meditation slow rate of cellular aging?, gjorde inte saken sämre. Blackburn och hennes kolleger hade undersökt sambandet mellan stress, mindfulness och telomererna, ett slags hättor som skyddar kromosomernas ändar och som påverkar vår livslängd. Upptäckten av telomerernas funktion var för övrigt det som gav henne Nobelpriset. En studie från december 2012, där Blackburn samarbetade med psykologiforskare, visar dessutom att personer med längre telomerer också har längre uppmärksamhetsspann, något som är ett mål i mindfulness.
Så fortsätter studierna att trilla in. Ett axplock från vårens skörd visar att mindfulness hjälpt allt från amerikanska soldater att mildra trauman, som de dragit på sig i blodiga strider i Afghanistan, till skolelever som både dämpar sitt tonårsdepp och får bättre betyg.
Psykoterapin verkar kort sagt ha hittat det universalmedel som professionen väntat på i alla år.
Fokusera på tekoppen, andas djupt och iaktta dina tankar på ett icke-dömande sätt: Svisch! Så är alla dina problem borta.
Men så klart klämmer skon någonstans, även på den som iakttar smärtan utan att svära.
Mindfulnessforskarna har nämligen aldrig enats om vad det egentligen är de vill mäta. Utan tydliga definitioner och enhetliga mätmetoder är det svårt att slå fast någon evidens. Det blir svårt att veta vad man kan vänta sig av sina övningar i medveten närvaro.
I en forskningsgenomgång, genomförd av Örebro läns landsting 2011, fann författarna inte mindre än 35 olika mätmetoder i de artiklar de granskat. Då hade de bara letat i de mest hårdnackat evidensbaserade internationella forskningsarkiven och bara efter studier om två av de två mest etablerade mindfulness­terapierna – Jon Kabat-Zinns MBSR och dess yngre kusin, mindfulnessbaserad kognitiv terapi, MBCT, som framför allt används för att lindra depression.
– Innan det blir någon ordning på forskningen måste vi städa upp bland begreppen, konstaterar Åsa Nilsonne. Hon skulle önska att man börjar tala om delkomponenter i mindfulness i stället för detta otympliga och vaga samlingsbegrepp.
Ja, sedan Jon Kabat-Zinn började bygga en amerikansk vokabulär för sin sekulära buddhism har forskningslitteraturen begåvats med en allt brokigare flora av blommiga definitioner och snåriga teoribyggen. Frågan är om det över huvud taget är meningsfullt att tala om mindfulness som en helhet.
– Att träna sig i att känna välvilja, empati och medkänsla gentemot sig själv och andra är något annat än att ta ett steg tillbaka och inte fastna i sina egna upplevelser. Att vara närvarande här och nu är en tredje aspekt, säger Åsa Nilsonne.
En som försökt bena ut de aktiva beståndsdelarna i mindfulness är Torbjörn Josefsson. Innan han kom in på forskarbanan var han socialarbetare men saknade en andlig dimension i arbetet med människor som ofta drogs med svåra problem. Han började läsa in sig på new age och religion, men fann sig inte till rätta förrän han upptäckte de mindfulnessbaserade psykoterapiernas kombination av buddhistiskt tankegods och den västerländskt evidensbaserade psykologin. Nu i juni doktorerade han i psykologi vid Högskolan i Halmstad på en avhandling där han jämfört västerländska meditatörer med buddhistiska meditatörer och icke-meditatörer, i jakten på vad mindfulness är och hur det fungerar. Enligt hans resultat skulle den form av medveten närvaro i nuet som blivit schablonen av mindfulness vara dess minst effektiva komponent.
– Det var det som förvånade mig mest: att jag inte hittade någon skillnad vad gäller uppmärksamhetsförmåga mellan de olika testgrupperna.
Men Torbjörn Josefsson misstänker att det uteblivna resultatet kan bero på trubbiga psykologiska verktyg för att mäta uppmärksamhet. I det populära Stroop-testet, som även han har använt, gäller det till exempel att snabbt se vilken färg ett ord är skrivet i – men med den svårigheten att ordet gul kanske är skrivet i blått. Testpersonen sitter vid en dator och ska trycka på en tangent så snabbt som möjligt.
– Det finns ingen bra metod för att mäta inre uppmärksamhet. Det är inte säkert att du blir snabbare när du mediterar. Du blir snarare mer medveten om inre processer, tankar och känslor. De här testerna handlar om att vara uppmärksam på yttre, och inte på inre, stimuli.
Men när Torbjörn Josefsson studerade relationen mellan mindfulness och psykologiskt välbefinnande såg han ett samband. Snarare än genom att öva på uppmärksamhet i nuet nås välbefinnandet via så kallad decentrering, det Åsa Nilsonne beskrev som att ta ett steg tillbaka och inte fastna i sina egna upplevelser. Det handlar om att skaffa sig ett helikopterperspektiv till negativa tanke- och känslomönster. Man accepterar känslorna men håller dem på så stort avstånd att man kan agera mer medvetet och mindre automatiskt på dem.
– Det är som när man var arg när man var liten och fick rådet att räkna till tio. När man har gjort det är man inte så insnärjd i sina känslor och kan agera klokare. Sedan handlar det om att inte identifiera sig med sina känslor och tankar: jag är inte min depression utan jag upplever deprimerande känslor, förklarar Torbjörn Josefsson.
En övning, som används i bland annat acceptance and commitment therapy, ACT, är att skriva ner sina känslor på ett papper, först hålla det tätt framför ansiktet och sedan lägga det i knäet. Gissa när känslorna riskerar att ta över synfältet!
– Decentrering leder till perspektivskiften, vilket i sin tur leder till psykologiskt välbefinnande, säger Torbjörn Josefsson.
För att kunna undersöka vad mindfulness är och vad som egentligen ger olika effekter menar han att forskarna måste fördjupa sig i dess buddhistiska rötter, något som en rad forskare också börjat göra de senaste två, tre åren. Inom buddhismen finns en rik skatt av såväl erfarenhet som en ingående terminologi för olika aspekter av mindfulness. Bland annat pekar Torbjörn Josefsson på etiska aspekter som tidigare förbisetts i västerländsk mindfulness.
Som ett exempel på att forskare har mätt något annat än buddhismens mindfulness tar han de amerikanska collegestudenter som 2009 visade på högre nivåer av mindfulness än thailändska munkar, utifrån det testformulär som användes vid tillfället. Det är en studie som även religionsvetaren Katarina Plank tar upp i sin avhandling Insikt och närvaro, som hon lade fram vid Lunds universitet 2011.
– Forskarna tycks ha utformat instrument som mäter vad de olika mindfulnessbaserade terapierna syftar till. Men frågan är om de har mätt mindfulness, säger hon.
Katarina Plank varnar för att mindfulness har kommit att betyda många olika saker. Det är inte självklart att buddhister, legitimerade läkare och terapeuter, samt egencertifierade coacher menar samma sak de använder sig av termen. Framför allt ser hon en risk med att coachbranschen hänvisar till seriös forskning i marknadsföringen av inte alltid lika seriösa tjänster.
– De hänvisar gärna till de vetenskapligt utvärderade mindfulnessterapierna, men utan att använda sig av dessa. I stället saluförs förenklade tekniker vars effekter inte är vetenskapligt dokumenterade, påpekar hon.
Men hon ser även ett problem när man plockar russinen ur den buddhistiska kakan, utan att se det sammanhang som godbitarna kommer från, eftersom man missar viktiga aspekter av det som utgör mindfulness.
– Problemet uppstår när man hämtar legitimitet från österländska traditioner utan att ta hänsyn till den kunskap som finns där. Det blir en begreppsglidning där man syftar på olika saker. Den kommersiella definitionen av mindfulness, som handlar om att njuta av livet, en tekopp eller ett träd, är väldigt långt från den buddhistiska, som handlar om att se igenom hur begäret, även i mycket subtila former av njutning, formar människans liv.
Även om Katarina Plank ser likheter mellan de mindfulnessbaserade psykoterapierna och klassisk buddhism, till exempel i tillämpningen av decentrering, så saknar hon en mer djupgående koppling till de österländska teorierna om mindfulness, eller sati, som är den buddhistiska term som lyfts över av Jon Kabat-Zinn.
– Flera faktorer samverkar till Kabat-Zinns framgång. Förmågan till entreprenörskap, hans forskningsbakgrund och en karismatisk personlighet har gjort att han i dag kan ses som en ny andlig ledare. Han har velat översätta den buddhistiska terminologin, men med översättningen kommer omtolkningar. Jon Kabat-Zinn plockar och gör en ny tolkning. Plötsligt blir mindfulness något mer eller annat än det var tidigare. Jag säger inte att det är fel eller rätt, men man måste vara medveten om att det skiljer sig från buddhismens mindfulness, säger Katarina Plank.
Någon som inte har problem med att plocka russinen ur den buddhistiska kakan är Åsa Nilsonne.
– En person som ägnat mycket tid åt att meditera tycker säkert att det vi gör är en millimeter djupt. Inom dialektisk beteendeterapi tar vi en liten del av det mindfulness har att erbjuda och gör det på ett ytligt sätt. Det står vi för. Det fina är att det räcker och fungerar, säger Åsa Nilsonne, som inte ens tycker att meditation behövs för att tillämpa mindfulness, vare sig i sitt eget liv eller för sina patienter.
– Jag mediterar inte en halvtimme varje morgon. I stället försöker jag att verkligen fokusera på det jag gör och förhålla mig välvillig till mig själv och andra.
– Jag skulle inte ha något emot att vi tog bort begreppet mindfulness och i stället talade om tekniker för att styra sin uppmärksamhet och sina känslor.

Text: