Förgrömmade onge!

Emil i Lönneberga.

På juldagen hade den animerade Emil & Ida i Lönneberga biopremiär. Bild: Filmlance International AB & PennFilm Studio AB.

Modern Psykologi skickar en 50-årig illbatting på utredning hos psykologen och författaren Jenny Jägerfeld.

”Vet du vad Emil i Lönneberga gjorde en gång?” utbrast plötsligt Astrid till sitt treåriga barnbarn som bara vägrade sluta skrika. Och då tystnade Karl-Johan, för han ville så gärna veta vad Emil gjorde. På så vis föddes illbattingen Emil i Lönneberga, han med det änglalika utseendet.
Även om Emil aldrig blir äldre än så där runt sex år så är det i år faktiskt hela femtio år sedan den första boken om honom gavs ut, vilken passande nog heter just Emil i Lönneberga. Inspirationen till sagan hämtade Astrid Lindgren som så många gånger både förr och senare från sin barndom i Vimmerby. Emil ska ha varit den av alla hennes karaktärer som Astrid själv kände igen sig mest i. Hon gjorde tydligen också hyss som barn, även om de inte var lika avancerade eller frekventa som Emils.
Många är de som menar att Emil uppfyller kraven för en adhd-diagnos, och om man går på en föreläsning om adhd är en bild på Emil nästan ett obligatorium. Och jo, visst kan man argumentera för det, även om jag inte är helt övertygad. Impulsiviteten är väl det tydligaste draget, alla idéer som blir till hyss på ett ögonblick. Aktiv motoriskt är han ju också, men det skulle ju också kunna handla om att han behöver vara det för att kunna utföra sina många fantastiska idéer och infall. Koncentrationssvårigheter tycker jag inte direkt att det finns belägg för, men svårt att förutse konsekvenserna av sitt agerande är ganska lätt att skriva under på. Men ändå. Jag är tveksam. Kanske finns det också andra sätt att förstå Emil.
Emil kan inte låta bli att göra hyss: ”Di bare blir.” Hans intention är aldrig att göra något elakt, eller att göra någon illa. Men konsekvensen blir inte sällan den. Ofta är pappan drabbad. Får palt över sig. Fastnar med foten i en råttfälla. Blir biten av kräftor. Och så vidare och så vidare. Den person som Emil borde göra bäst i att akta sig för, är den som blir mest utsatt. Och därmed drabbas Emil gång på gång av pappans explosiva vredesutbrott och blir också straffad fysiskt. Ruskad i kragen eller jagad och inlåst i snickarboa som på samma gång är skamvrå och tillflyktsort. Snickarboden hjälper honom ju också i någon mån att reglera sina impulser och han får lugn nog att få utlopp för sin kreativitet: att tälja trägubbar.

Man kan fråga sig vilken roll faderns vrede spelar för Emils beteende. Det är inte ovanligt att barn som blivit slagna eller känt hot om våld visar symtom som just svårigheter med koncentrationen, överaktivitet och impulsivitet. Precis samma symtom som man ser vid adhd.
Men det är också så att avvikande beteende – som kan ingå i bilden exempelvis vid adhd-problematik – kan upplevas som provocerande av föräldrarna. Det har visat sig att just barn med uppmärksamhetsbrister och koncentrationsstörningar oftare är utsatta för fysiska övergrepp, särskilt om kontakten mellan barn och förälder inte är så god.
Det är rimligt att tänka sig att Emils beteende på den tiden mer sågs som ett uttryck för att vara ouppfostrad. Hur omgivningen ser på Emil illustreras av pigan Lina som ständigt förfasar sig över Emil. Hon får beteckna det övriga Vimmerby och samhället i stort. Systern Ida, drängen Alfred och modern Alma är däremot övertygade om Emils goda vilja och står stadigt och ständigt på hans sida, liksom författaren. De ser hans intentioner, hans inneboende godhet och hur ledsen han blir när någon råkar illa ut. De ser inte bara konsekvenserna av hyssen. Modern är alltid överseende, ibland nästan naiv i sitt förhållningssätt. Hon skriver upp alla Emils hyss i blå skrivböcker som fyller hela sekretären. Varför vill hon bevara dessa? Varför fascinationen? Är det kompensatoriskt, att eftersom pappan alltid är så hård mot Emil så blir mamman för mjuk? Om hon hade lyckats säga till mer, eller uppmanat Emil att tänka efter före, hade pappan kunnat slappna av mer då? Fått en bättre relation till Emil?

Jag undrar hur man ska förstå det där att det så ofta är pappan som råkar ut för Emils hyss. Och aldrig den gode Alfred eller modern Alma. Kanske är det på samma sätt som när jag var i Tyskland och hälsade på mina farföräldrar som barn. Där var allt mycket mer strängt och strikt än hemma i Sverige. Man skulle sitta stilla vid de flera timmar långa middagarna. Man skulle föra sig, äta ordentligt med bestick och inte spilla. När jag och mina bröder kom dit spillde vi mer än någonsin. Det ena glaset efter det andra for ut och tallrikar med potatiskroketter, brunsås och hjortsadel for i golvet. Aldrig har vi spillt så mycket. Man fick verkligen inte spilla där och just därför gjorde vi det. Av nervositet?  I ett upptrissat tillstånd av stressad förväntan?
Eller. Av en längtan efter att bryta normer och liksom smygrevoltera?
Jag vet inte, men jag värjer mig lite mot diagnosticerandet. I alla fall att reducera Emil till en pojke med adhd. Kanske slår jag in öppna dörrar, men det är klart att han är så mycket mer. Om man ser till Astrid Lindgrens författarskap så är ett återkommande tema en revolt mot överheten, mot samhällets konventioner och normer, mot föräldrar, jantelag eller normer om kön. Pippi, Karlsson på taket, Madicken, Ronja Rövardotter, Lotta på Bråkmakargatan är bara några exempel. Till skillnad från böckerna om Pippi Långstrump så har Astrid Lindgren i Emil i Lönneberga dock infogat ett mått av anpassning. Revolten ihop med anpassningen till det familje- och samhällsmönster som är så starkt etablerat i samhället.
När Emil blev vuxen blev han ordförande i kommunalnämnden, skriver Astrid Lindgren. Kanske kan man koppla den framgången till de trygga anknytningsrelationer han ändå hade till modern och Alfred som barn. Det var ju visserligen bra att han lyckades bli det, men jag hade hoppats och trott på något mer kreativt. Något jobb där han kunde få användning för alla sina infall. Men kanske är det just en sådan som Emil som kommunalnämnden behöver. Är det kanske just i en sådan samhällsinstitution som revolt – i kombination med en emilsk godhet – behövs mest av allt?

I Jenny Jägerfelds senaste roman Jag är ju så jävla easy going (Gilla böcker) får vi följa Joanna, en 17-åring som till skillnad från Emil faktiskt har en adhd-diagnos.

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Modern Psykologi 8/2013. Beställ hela tidningen här: Pappersutgåva | För dator/läsplatta/smartphone.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: