Nahids stulna revolution
Som dokumentärfilmare är hon prisbelönt för sitt sätt att få andra människor att öppna sig. Nu riktar hon linsen mot det hon själv aldrig velat tala om – sina skuldkänslor efter att brodern Rostam avrättades bara 17 år gammal.
Shiraz, Iran, den 11 juli 1982. Det är Nahids dotters ettårsdag. Plötsligt klockan sju på morgonen bankar det på dörren. Det är hennes äldre bror. Han rusar in och berättar att Khomeinis revolutionsgardister har gripit deras två yngre bröder och pappa. Den unga familjen ger sig i väg, flyr hals över huvud. Festmaten som tagits fram ur frysen kvällen innan lämnas att ruttna i köket.
Det är framför allt Nahid och hennes man som de är ute efter. Som aktiva kommunister har paret varit med om att störta shahens diktatur ett par år tidigare. Den ettåriga dottern har fått sitt namn efter det persiska ordet för stjärna, Setareh, en klassisk vänstersymbol.
Nu har islamisterna, under ledning av ayatolla Khomeini, tagit makten över revolutionen och börjat fängsla och avrätta oliktänkande.
Medan familjen gömmer sig på olika adresser i Iran får de veta att den ena av de fängslade bröderna, den 17-årige Rostam, har avrättats genom hängning. De inser att Khomeinis gardister är dem på spåren och flyr i båt över Persiska viken till Dubai. Där uppehåller de sig illegalt i två år. En novemberkväll 1984 befinner de sig på ett plan på väg norrut. På flygplanstoaletten klipper de sönder sina förfalskade pass och gör sig av med dem. De landar på ett snötäckt Arlanda.
29 år senare är Nahid Persson Sarvestani en av Sveriges mest prisade dokumentärfilmare och hennes filmer har visats över hela världen. Men brodern Rostams död är den smärtpunkt som Nahid Persson Sarvestani har undvikit hela sitt vuxna liv. Skuldkänslan av att vara den som överlevde har förstärkts av vetskapen att det var hon som drog med honom i den revolutionära vänsterrörelsen och att hon var den som egentligen skulle ha gripits den där julinatten 1982.
– Ingen i min familj ville ens prata om vad som hände med Rostam i fängelset. Det var för svårt. Jag har försökt förtränga det, att inte tänka på det och i stället leva för mina tre barn.
Vi sitter på verandan till hennes sekelskiftesvilla på Lidingö, med utsikt över Stockholms inlopp. Inifrån huset hörs den yngsta dottern, 17-åriga Natali, sjunga. Det är här i huset som hon redigerar sina filmer, och delvis filmar dem. I Drottningen och jag, från 2009, kommer shahens änka Farah Diba på besök, och i den nya filmen, Min stulna revolution, bjuder Nahid Persson Sarvestani hem sitt gamla aktivistgäng från åren efter att shahen störtades 1979. Det är en återträff där ungdomsminnena handlar om brutala övergrepp, fängslanden och tortyr. Och med många absent friends.
Det som gjorde att det till slut blev en film var det urartade presidentvalet i Iran för fyra år sedan. Tack vare sociala medier spreds bilderna av regimens övervåld snabbt över världen. En sekvens visades oftare än andra, den av 26-åriga Neda Agha-Soltans sista andetag, efter att hon skjutits under en demonstration i juni 2009. Det är också ett av de filmklipp som inleder Min stulna revolution.
– När jag såg demonstrationerna var det som en repris av den tid då jag var aktiv. Jag kunde inte bara låta det passera, samtidigt som jag visste att det skulle bli en lång och jobbig period för mig att göra den här filmen.
Nahid Persson Sarvestani beskriver filmarbetet som en nästan 30 år försenad sorgeprocess.
– När Rostams vänner och cellkamrater berättade om honom var det så nära. Det var precis som om han var där med mig och att han blev avrättad just då. Jag grät så högt när jag var ensam att jag var förvånad själv. Jag skrek av vrede och smärta. Det kom precis som en bomb som slår ner och exploderar.
Mot slutet av Min stulna revolution finns en scen där Nahid Persson Sarvestani gråter över sin döde bror och sin egen skuld. En av kvinnorna tröstar henne, försäkrar att det inte var hennes fel och säger ”Vi har alla förlorat någon nära”. Finns där en förebråelse, mitt i trösten? Samtidigt som skulden gentemot brodern minskar så föds en ny skuld.
– Av mina vänner i filmen fick jag veta att Rostam skulle ha fått lida, vare sig jag hade blivit arresterad eller inte. De skulle inte ha släppt honom eller valt att inte avrätta honom. Det gjorde skuldkänslan lite lättare, men samtidigt fick jag höra om så många andra öden.
– Jag levde ett bra liv under alla dessa år, medan mina vänner satt fängslade. När de berättade vilka år de satt i fängelse försökte jag tänka tillbaka på vad jag hade gjort just då. Jag fick dåligt samvete för att jag hade ett bra liv, för att jag levde.
Då jag började gråta var när en kvinna i filmen, Azar, berättade om hur hennes dotter såg på när hon torteras, och hur hon senare såg dottern leka torterare.
– Azars barn som slog på sin docka och sa åt den att ”uppge namn” eller ”samarbeta” var inte det enda. Det var 22 barn på en avdelning och allihop lekte de förhörare, torterare och offer. Det var deras vanliga lek. De hade inte sett något annat. De hade bara sett tortyr, säger Nahid, och berättar att Azars dotter lämnades ut från fängelset efter ett år eftersom hon fick astma.
– Mamman blev tvungen att ge barnet till sin syster, så hon växte upp med sin moster under alla år som mamman satt i fängelse.
Azars dotter bor nu i närheten av sin mamma i London, där hon studerar psykologi och har utsetts till Miss Asia, Storbritannien. Men så bra har det inte gått för alla fängslade föräldrar och barn.
– Många som satt länge i fängelse lämnade sina barn till släkten. Barnen kom på besök men efter hand blev mamman en främling. En del överlevde i fängelset på grund av kärleken till sina barn, men när de blev fria ville barnen inte ha dem. De hade en ny familj. Detta ledde till att en del tog livet av sig efter fängelset. De hade ingenting kvar att leva för.
Vad händer med ett land psykologiskt, när så många utsatts för så mycket tortyr och övergrepp?
– Alla de som har suttit i fängelse mår dåligt, mer eller mindre, även kvinnorna i min film. De kan leva relativt normalt genom att de var starka, men de har varit med om fruktansvärd tortyr fysiskt och psykiskt. Efter att de varit här hos mig tog de ledigt en vecka, allihop. De kunde inte arbeta, för de blev psykiskt så starkt påverkade av att återvända till de här minnena.
Enligt Nahid Persson Sarvestani finns det en grupp före detta fångar som mår allra sämst. Det är de som började samarbeta med regimen efter att ha brutits ner av tortyren. Vissa gick så långt att de själva blev torterare. En av kvinnorna i filmen blev förhörd av ledaren från hennes egen vänstergrupp.
– Hon sa att det var det värsta under hela fängelsetiden, förklarar Nahid Persson Sarvestani.
Hur tror du att du själv skulle ha klarat av stå emot under tortyr?
– Även om det låter hemskt, så är jag väldigt nyfiken på hur jag skulle ha reagerat. Jag kan inte jämföra fängelset med hur det var efter att jag flytt, men det var inte lätt det heller. De sex månaderna som vi var på flykt i Iran var hemska, och Dubai var inte heller lätt. Så jag tror att jag skulle ha orkat stå emot, men man kan inte vara säker.
I Dubai födde Nahid sin son Rostam, döpt efter den avrättade brodern. När tvåbarnsfamiljen landade på Arlanda 1984 hade de ingenting med sig, mer än den symaskin som Nahid hade sytt upp de klänningar på som hon sålt för att försörja sig i Dubai. I Iran hade Nahid arbetat som journalist, men i ett främmande Sverige, med ett svårbegripligt språk, kändes den drömmen avlägsen. Hon arbetade först som städare och vårdbiträde i Uppsala. Sedan utbildade hon sig till mikrobiolog och först efter det började hon sakta röra sig mot dokumentärfilmen.
Ett första steg var att videofilma på barnens förskola och sälja kassetterna till föräldrarna. Ett annat steg var att hon började göra radioprogram om Iran, först för närradion och så småningom för Utbildningsradion. Därifrån kom Nahid in på en tv-utbildning 1993, vilket ledde vidare till SVT:s Mosaik, ett magasinprogram med mångfaldsvinkel. Reportagen blev allt ambitiösare och plötsligt var tanken på en egen dokumentärfilm inte så främmande. Filmen 17 år av längtan byggde på det första återbesöket hos släkten i Iran.
Att filmen kom att handla om Iran var mer eller mindre en slump. Nahid Persson Sarvestani hade tagit med sig kameran för att filma sin släkt, men när hon visade råmaterialet för sina kolleger på Mosaikredaktionen uppmanades hon att klippa ihop det till en dokumentär.
Det första projektet som hon själv initierade och sålde in till SVT handlade om något helt annat. I livets slutskede utspelar sig på ett hospice i Uppsala. Nahid Persson Sarvestanis film belönades med Cancerfondens journalistpris 2002 med motiveringen: ”Hon räds inte att beröra det allra svåraste, sådant vi mitt i vardagen helst vill tränga undan.”
Hur gjorde du för att bli insläppt?
– Det vet man aldrig om man blir, när man får en idé. I den filmen var det en hjälp att jag kände föreståndaren, som var mamma till min son Rostams flickvän. Jag hade aldrig hört talas om hospice. Då jag blev nyfiken på att tala med personalen om hur de tacklar alla de här människorna som kommer dit döende.
Nahid Persson Sarvestani fick följa med till avdelningen för att fråga patienterna om de ville vara med. När hon kom in i korridoren var det 13 rum och dörrarna var stängda.
– Jag tänkte att bakom varje dörr finns det en person som håller på att dö. Det skrämde mig. Men sedan kom jag till Kerstins rum, hon som blev filmens huvudperson. Så fort jag sa att jag skulle göra en film satte hon sig på sängkanten och sa: ”Nämen, äntligen får jag bli det jag alltid har drömt om, skådespelare!”
– Då var det så lätt att få fler att ställa upp. De tyckte att det var tråkigt att ligga där och vänta på döden.
Övertygelsen om att det var rätt att filma blev ännu starkare av att Kerstins döttrar berättade att deras mamma mått väldigt dåligt dagarna innan hon kom, men att de trodde att filmandet förlängde hennes liv.
– Det var jobbigt när Kerstin skulle dö. På slutet kunde hon inte tala. Då lät personalen inte mig filma längre, eftersom de inte kunde veta om Kerstin ville fortsätta att bli filmad. Men döttrarna berättade att hon sa ”Nahid, Nahid”. Det var det enda hon kunde säga.
När personalen förstod att döttrarna ville släppa in Nahid Persson Sarvestani fick hon filma ändå.
– Det var speciellt att vara så nära döden, med någon som man just lärt känna och kommit så nära.
Det är en kontrast mot den död du upplevt med din bror som avrättades.
– Det är ofattbart när man tänker efter. Rostam var stor och stark. Att tänka att man dödar en så stark och frisk människa, när många andra dör i sjukdomar. Det är en mycket, mycket svårare situation. Att de dödade alla de här människorna, det är väldigt hårt. Man kan inte hitta ord. Det är precis som om jag och du skulle bli dödade nu, att någon kommer och tar livet av oss.
Det är lätt att få känslan att Nahid Persson Sarvestani är en person som går stärkt ur motgångar. Förutom den politiska förföljelsen och landsflykten har hon varit med om vår tids kanske mest omtalade naturkatastrof, tsunamin i Thailand, annandag jul 2004.
– Min son hamnade i vattnet. Han gjorde sig väldigt illa och opererades länge. Då kände jag ”inte det här också!”. Vad ska hända härnäst?
Hur bearbetade ni det?
– Min dotter Natali, som du hör sjunga inifrån huset, var åtta år då. Hon och jag mådde bäst, på något konstigt sätt, för vi såg vågen och sprang ifrån den. Jag hamnade i vattnet för att rädda min son, som låg i sitt rum och sov. Min äldre dotter mådde psykiskt väldigt dåligt ett tag, och min man också.
– Men jag drömde mardrömmar flera år efteråt, att det kommer en våg av sand, att det är tsunami och krig, att vissa väldigt nära och kära dör. Det tog ett tag innan jag över huvud taget kunde gå nära havet.
Hur ser du på de risker som du utsätter dig själv för när du filmar i Iran?
– Jag gör inte det längre, men när jag gjorde det vet jag inte om jag såg riskerna eller om jag struntade i dem. Jag var som en fånge i min egen ideologi, att det här måste göras. Jag bildade en bubbla runt omkring mig och såg inga faror, inte ens när jag filmade på stan och såg polisen vara på väg mot mig.
I Prostitution bakom slöjan (2004), där Nahid Persson Sarvestani följer två heroinmissbrukande och prostituerade kvinnor i Shiraz, ser man hur hon nonchalant ber om att få filma klart och säger till poliserna att hon har tillstånd att filma, något hon inte hade.
– I och med att jag är kvinna kunde de inte kontrollera vad jag hade i mina kläder, så då tog de mig och min assistent till polisstationen. Utan att någon såg det, gömde jag filmkassetten mellan sätena i den taxi som vi åkte både till och från polisstationen i. Jag hade tur många gånger. Det var som tjuv och polis ibland när vi filmade på gatorna. När vi såg polisen så körde vi ifrån dem.
Att hon inte tar den sortens risker längre har en mycket konkret förklaring. När inspelningen av Fyra fruar och en man (2007), som handlar om mångifte, närmade sig slutet hade regimen hunnit ilskna till rejält, på grund av den föregående filmens avtäckande av den prostitution som förekom i den islamistiska staten. Så fort Nahid Persson Sarvestani landade i Iran beslagtog säkerhetspolisen hennes pass. Hon fick resa ut ur landet först efter en två månader lång process, där hon tvingades skriva på ett dokument där hon lovade att aldrig mer filma i Iran eller uttala sig offentligt om de fruktansvärda förhören som hon utsattes för. Efter det har hon ingående beskrivit säkerhetspolisens behandling av henne i sin självbiografi, Alltid i mitt hjärta (Bladh by Bladh, 2011) och färdigställt både Fyra fruar och en man, som hon lyckades avsluta genom att låta dottern Setareh filma medan hon regisserade via telefon, och Min stulna revolution, som är filmad utanför Iran.
Med Min stulna revolution har Nahid Persson Sarvestani nått ett slags slutpunkt i det hon vill berätta. Hon har öppnat dörren till sitt livstrauma, Rostams död, och hon har trängt in i den islamistiska regimens hemligaste skrymslen, fängelsernas tortyrceller.
– Efter det här måste jag komma på ett nytt sätt att göra film. För det har tagit så mycket av min energi. Det var inte likt någon annan film. Jag blev utbränd och jobbade inte med filmen i mer än ett år. Jag bara låg i soffan och orkade inte någonting. Att jobba med den här handlar ju inte bara om att filma, utan man måste klippa materialet och se allt om och om igen.
– Jag kunde ha struntat i allt, men det var ett ansvar jag hade mot alla som var med i filmen att den måste bli klar.
Shiraz, Iran, den 11 juli 1982. Det är Nahids dotters ettårsdag. Plötsligt klockan sju på morgonen bankar det på dörren. Det är hennes äldre bror. Han rusar in och berättar att Khomeinis revolutionsgardister har gripit deras två yngre bröder och pappa. Den unga familjen ger sig i väg, flyr hals över huvud. Festmaten som tagits fram ur frysen kvällen innan lämnas att ruttna i köket.
Det är framför allt Nahid och hennes man som de är ute efter. Som aktiva kommunister har paret varit med om att störta shahens diktatur ett par år tidigare. Den ettåriga dottern har fått sitt namn efter det persiska ordet för stjärna, Setareh, en klassisk vänstersymbol.
Nu har islamisterna, under ledning av ayatolla Khomeini, tagit makten över revolutionen och börjat fängsla och avrätta oliktänkande.
Medan familjen gömmer sig på olika adresser i Iran får de veta att den ena av de fängslade bröderna, den 17-årige Rostam, har avrättats genom hängning. De inser att Khomeinis gardister är dem på spåren och flyr i båt över Persiska viken till Dubai. Där uppehåller de sig illegalt i två år. En novemberkväll 1984 befinner de sig på ett plan på väg norrut. På flygplanstoaletten klipper de sönder sina förfalskade pass och gör sig av med dem. De landar på ett snötäckt Arlanda.
29 år senare är Nahid Persson Sarvestani en av Sveriges mest prisade dokumentärfilmare och hennes filmer har visats över hela världen. Men brodern Rostams död är den smärtpunkt som Nahid Persson Sarvestani har undvikit hela sitt vuxna liv. Skuldkänslan av att vara den som överlevde har förstärkts av vetskapen att det var hon som drog med honom i den revolutionära vänsterrörelsen och att hon var den som egentligen skulle ha gripits den där julinatten 1982.
– Ingen i min familj ville ens prata om vad som hände med Rostam i fängelset. Det var för svårt. Jag har försökt förtränga det, att inte tänka på det och i stället leva för mina tre barn.
Vi sitter på verandan till hennes sekelskiftesvilla på Lidingö, med utsikt över Stockholms inlopp. Inifrån huset hörs den yngsta dottern, 17-åriga Natali, sjunga. Det är här i huset som hon redigerar sina filmer, och delvis filmar dem. I Drottningen och jag, från 2009, kommer shahens änka Farah Diba på besök, och i den nya filmen, Min stulna revolution, bjuder Nahid Persson Sarvestani hem sitt gamla aktivistgäng från åren efter att shahen störtades 1979. Det är en återträff där ungdomsminnena handlar om brutala övergrepp, fängslanden och tortyr. Och med många absent friends.
Det som gjorde att det till slut blev en film var det urartade presidentvalet i Iran för fyra år sedan. Tack vare sociala medier spreds bilderna av regimens övervåld snabbt över världen. En sekvens visades oftare än andra, den av 26-åriga Neda Agha-Soltans sista andetag, efter att hon skjutits under en demonstration i juni 2009. Det är också ett av de filmklipp som inleder Min stulna revolution.
– När jag såg demonstrationerna var det som en repris av den tid då jag var aktiv. Jag kunde inte bara låta det passera, samtidigt som jag visste att det skulle bli en lång och jobbig period för mig att göra den här filmen.
Nahid Persson Sarvestani beskriver filmarbetet som en nästan 30 år försenad sorgeprocess.
– När Rostams vänner och cellkamrater berättade om honom var det så nära. Det var precis som om han var där med mig och att han blev avrättad just då. Jag grät så högt när jag var ensam att jag var förvånad själv. Jag skrek av vrede och smärta. Det kom precis som en bomb som slår ner och exploderar.
Mot slutet av Min stulna revolution finns en scen där Nahid Persson Sarvestani gråter över sin döde bror och sin egen skuld. En av kvinnorna tröstar henne, försäkrar att det inte var hennes fel och säger ”Vi har alla förlorat någon nära”. Finns där en förebråelse, mitt i trösten? Samtidigt som skulden gentemot brodern minskar så föds en ny skuld.
– Av mina vänner i filmen fick jag veta att Rostam skulle ha fått lida, vare sig jag hade blivit arresterad eller inte. De skulle inte ha släppt honom eller valt att inte avrätta honom. Det gjorde skuldkänslan lite lättare, men samtidigt fick jag höra om så många andra öden.
– Jag levde ett bra liv under alla dessa år, medan mina vänner satt fängslade. När de berättade vilka år de satt i fängelse försökte jag tänka tillbaka på vad jag hade gjort just då. Jag fick dåligt samvete för att jag hade ett bra liv, för att jag levde.
Då jag började gråta var när en kvinna i filmen, Azar, berättade om hur hennes dotter såg på när hon torteras, och hur hon senare såg dottern leka torterare.
– Azars barn som slog på sin docka och sa åt den att ”uppge namn” eller ”samarbeta” var inte det enda. Det var 22 barn på en avdelning och allihop lekte de förhörare, torterare och offer. Det var deras vanliga lek. De hade inte sett något annat. De hade bara sett tortyr, säger Nahid, och berättar att Azars dotter lämnades ut från fängelset efter ett år eftersom hon fick astma.
– Mamman blev tvungen att ge barnet till sin syster, så hon växte upp med sin moster under alla år som mamman satt i fängelse.
Azars dotter bor nu i närheten av sin mamma i London, där hon studerar psykologi och har utsetts till Miss Asia, Storbritannien. Men så bra har det inte gått för alla fängslade föräldrar och barn.
– Många som satt länge i fängelse lämnade sina barn till släkten. Barnen kom på besök men efter hand blev mamman en främling. En del överlevde i fängelset på grund av kärleken till sina barn, men när de blev fria ville barnen inte ha dem. De hade en ny familj. Detta ledde till att en del tog livet av sig efter fängelset. De hade ingenting kvar att leva för.
Vad händer med ett land psykologiskt, när så många utsatts för så mycket tortyr och övergrepp?
– Alla de som har suttit i fängelse mår dåligt, mer eller mindre, även kvinnorna i min film. De kan leva relativt normalt genom att de var starka, men de har varit med om fruktansvärd tortyr fysiskt och psykiskt. Efter att de varit här hos mig tog de ledigt en vecka, allihop. De kunde inte arbeta, för de blev psykiskt så starkt påverkade av att återvända till de här minnena.
Enligt Nahid Persson Sarvestani finns det en grupp före detta fångar som mår allra sämst. Det är de som började samarbeta med regimen efter att ha brutits ner av tortyren. Vissa gick så långt att de själva blev torterare. En av kvinnorna i filmen blev förhörd av ledaren från hennes egen vänstergrupp.
– Hon sa att det var det värsta under hela fängelsetiden, förklarar Nahid Persson Sarvestani.
Hur tror du att du själv skulle ha klarat av stå emot under tortyr?
– Även om det låter hemskt, så är jag väldigt nyfiken på hur jag skulle ha reagerat. Jag kan inte jämföra fängelset med hur det var efter att jag flytt, men det var inte lätt det heller. De sex månaderna som vi var på flykt i Iran var hemska, och Dubai var inte heller lätt. Så jag tror att jag skulle ha orkat stå emot, men man kan inte vara säker.
I Dubai födde Nahid sin son Rostam, döpt efter den avrättade brodern. När tvåbarnsfamiljen landade på Arlanda 1984 hade de ingenting med sig, mer än den symaskin som Nahid hade sytt upp de klänningar på som hon sålt för att försörja sig i Dubai. I Iran hade Nahid arbetat som journalist, men i ett främmande Sverige, med ett svårbegripligt språk, kändes den drömmen avlägsen. Hon arbetade först som städare och vårdbiträde i Uppsala. Sedan utbildade hon sig till mikrobiolog och först efter det började hon sakta röra sig mot dokumentärfilmen.
Ett första steg var att videofilma på barnens förskola och sälja kassetterna till föräldrarna. Ett annat steg var att hon började göra radioprogram om Iran, först för närradion och så småningom för Utbildningsradion. Därifrån kom Nahid in på en tv-utbildning 1993, vilket ledde vidare till SVT:s Mosaik, ett magasinprogram med mångfaldsvinkel. Reportagen blev allt ambitiösare och plötsligt var tanken på en egen dokumentärfilm inte så främmande. Filmen 17 år av längtan byggde på det första återbesöket hos släkten i Iran.
Att filmen kom att handla om Iran var mer eller mindre en slump. Nahid Persson Sarvestani hade tagit med sig kameran för att filma sin släkt, men när hon visade råmaterialet för sina kolleger på Mosaikredaktionen uppmanades hon att klippa ihop det till en dokumentär.
Det första projektet som hon själv initierade och sålde in till SVT handlade om något helt annat. I livets slutskede utspelar sig på ett hospice i Uppsala. Nahid Persson Sarvestanis film belönades med Cancerfondens journalistpris 2002 med motiveringen: ”Hon räds inte att beröra det allra svåraste, sådant vi mitt i vardagen helst vill tränga undan.”
Hur gjorde du för att bli insläppt?
– Det vet man aldrig om man blir, när man får en idé. I den filmen var det en hjälp att jag kände föreståndaren, som var mamma till min son Rostams flickvän. Jag hade aldrig hört talas om hospice. Då jag blev nyfiken på att tala med personalen om hur de tacklar alla de här människorna som kommer dit döende.
Nahid Persson Sarvestani fick följa med till avdelningen för att fråga patienterna om de ville vara med. När hon kom in i korridoren var det 13 rum och dörrarna var stängda.
– Jag tänkte att bakom varje dörr finns det en person som håller på att dö. Det skrämde mig. Men sedan kom jag till Kerstins rum, hon som blev filmens huvudperson. Så fort jag sa att jag skulle göra en film satte hon sig på sängkanten och sa: ”Nämen, äntligen får jag bli det jag alltid har drömt om, skådespelare!”
– Då var det så lätt att få fler att ställa upp. De tyckte att det var tråkigt att ligga där och vänta på döden.
Övertygelsen om att det var rätt att filma blev ännu starkare av att Kerstins döttrar berättade att deras mamma mått väldigt dåligt dagarna innan hon kom, men att de trodde att filmandet förlängde hennes liv.
– Det var jobbigt när Kerstin skulle dö. På slutet kunde hon inte tala. Då lät personalen inte mig filma längre, eftersom de inte kunde veta om Kerstin ville fortsätta att bli filmad. Men döttrarna berättade att hon sa ”Nahid, Nahid”. Det var det enda hon kunde säga.
När personalen förstod att döttrarna ville släppa in Nahid Persson Sarvestani fick hon filma ändå.
– Det var speciellt att vara så nära döden, med någon som man just lärt känna och kommit så nära.
Det är en kontrast mot den död du upplevt med din bror som avrättades.
– Det är ofattbart när man tänker efter. Rostam var stor och stark. Att tänka att man dödar en så stark och frisk människa, när många andra dör i sjukdomar. Det är en mycket, mycket svårare situation. Att de dödade alla de här människorna, det är väldigt hårt. Man kan inte hitta ord. Det är precis som om jag och du skulle bli dödade nu, att någon kommer och tar livet av oss.
Det är lätt att få känslan att Nahid Persson Sarvestani är en person som går stärkt ur motgångar. Förutom den politiska förföljelsen och landsflykten har hon varit med om vår tids kanske mest omtalade naturkatastrof, tsunamin i Thailand, annandag jul 2004.
– Min son hamnade i vattnet. Han gjorde sig väldigt illa och opererades länge. Då kände jag ”inte det här också!”. Vad ska hända härnäst?
Hur bearbetade ni det?
– Min dotter Natali, som du hör sjunga inifrån huset, var åtta år då. Hon och jag mådde bäst, på något konstigt sätt, för vi såg vågen och sprang ifrån den. Jag hamnade i vattnet för att rädda min son, som låg i sitt rum och sov. Min äldre dotter mådde psykiskt väldigt dåligt ett tag, och min man också.
– Men jag drömde mardrömmar flera år efteråt, att det kommer en våg av sand, att det är tsunami och krig, att vissa väldigt nära och kära dör. Det tog ett tag innan jag över huvud taget kunde gå nära havet.
Hur ser du på de risker som du utsätter dig själv för när du filmar i Iran?
– Jag gör inte det längre, men när jag gjorde det vet jag inte om jag såg riskerna eller om jag struntade i dem. Jag var som en fånge i min egen ideologi, att det här måste göras. Jag bildade en bubbla runt omkring mig och såg inga faror, inte ens när jag filmade på stan och såg polisen vara på väg mot mig.
I Prostitution bakom slöjan (2004), där Nahid Persson Sarvestani följer två heroinmissbrukande och prostituerade kvinnor i Shiraz, ser man hur hon nonchalant ber om att få filma klart och säger till poliserna att hon har tillstånd att filma, något hon inte hade.
– I och med att jag är kvinna kunde de inte kontrollera vad jag hade i mina kläder, så då tog de mig och min assistent till polisstationen. Utan att någon såg det, gömde jag filmkassetten mellan sätena i den taxi som vi åkte både till och från polisstationen i. Jag hade tur många gånger. Det var som tjuv och polis ibland när vi filmade på gatorna. När vi såg polisen så körde vi ifrån dem.
Att hon inte tar den sortens risker längre har en mycket konkret förklaring. När inspelningen av Fyra fruar och en man (2007), som handlar om mångifte, närmade sig slutet hade regimen hunnit ilskna till rejält, på grund av den föregående filmens avtäckande av den prostitution som förekom i den islamistiska staten. Så fort Nahid Persson Sarvestani landade i Iran beslagtog säkerhetspolisen hennes pass. Hon fick resa ut ur landet först efter en två månader lång process, där hon tvingades skriva på ett dokument där hon lovade att aldrig mer filma i Iran eller uttala sig offentligt om de fruktansvärda förhören som hon utsattes för. Efter det har hon ingående beskrivit säkerhetspolisens behandling av henne i sin självbiografi, Alltid i mitt hjärta (Bladh by Bladh, 2011) och färdigställt både Fyra fruar och en man, som hon lyckades avsluta genom att låta dottern Setareh filma medan hon regisserade via telefon, och Min stulna revolution, som är filmad utanför Iran.
Med Min stulna revolution har Nahid Persson Sarvestani nått ett slags slutpunkt i det hon vill berätta. Hon har öppnat dörren till sitt livstrauma, Rostams död, och hon har trängt in i den islamistiska regimens hemligaste skrymslen, fängelsernas tortyrceller.
– Efter det här måste jag komma på ett nytt sätt att göra film. För det har tagit så mycket av min energi. Det var inte likt någon annan film. Jag blev utbränd och jobbade inte med filmen i mer än ett år. Jag bara låg i soffan och orkade inte någonting. Att jobba med den här handlar ju inte bara om att filma, utan man måste klippa materialet och se allt om och om igen.
– Jag kunde ha struntat i allt, men det var ett ansvar jag hade mot alla som var med i filmen att den måste bli klar.
FAKTA:
Nahid Persson Sarvestani
Född: 1960, i byn Sarvestan utanför Shiraz i Iran.
Bor: Lidingö utanför Stockholm.
Familj: Tre barn: 32, 30 och 17 år gamla. Sju syskon: fem i Iran, ett i Sverige och ett
i USA. Föräldrar i Iran.
Filmografi i urval: Sjutton år av längtan (2000), I livets slutskede (2002), Prostitution bakom slöjan (2004), Fyra fruar och en
man (2007), Drottningen och jag (2009).
Aktuell med: Min stulna revolution som visas på SVT 5, 6 och 7 januari.
Favoritdokumentär: Searching for Sugarman av Malik Bendjelloul.
