Vapnet heter våldtäkt
Läs reportern Magda Gads och fotografen Niclas Hammarströms reportage från krigets Kongo och arbetet med våldtagna kvinnor på Panzikliniken.
Det går inte att glömma hennes ansikte. Knivärret över vänstra kinden och ner på halsen. Den kraftfulla nacken. Ögonen som är svarta och blanka som djuphavsgravar. Hon säger sitt namn och att hon är 47 år. Hon vet att det är allt hon kan avslöja om sig själv. Resten av det hon har att berätta får de flesta lyssnare att ”låtsas som att de inte har öron”.
Hennes historia är en av oräkneliga som sällan eller aldrig återges i medierna. Sedan kriget bröt ut i Demokratiska republiken Kongo 1998 har över sex miljoner människor dött och för varje timme som går våldtas minst 48 flickor och kvinnor. Det gör konflikten till den överlägset största och dödligaste i världen sedan andra världskriget. Och den mest underrapporterade.
Under de första två åren av kriget i Kongo, när omkring 1,8 miljoner människor dog, hade New York Times elva gånger fler artiklar om Israel–Palestina-konflikten (2 000 döda under samma tid) och CNN 53 gånger så många. Denna obalans har inte utjämnats.
Virgil Hawkins, docent i internationella politik- och mediestudier vid Osaka-universitetet i Japan, skriver i sin bok Stealth conflicts: How the world’s worst violence is ignored (Ashgate publishing, 2008) att journalister snabbt tappar intresset för konflikter som inte kan förklaras i svartvita termer av god mot ond. I stället för att sätta sig in i och beskriva det komplexa, börjar de tala om kaotiskt våld, urgamla etniska konflikter och bestialiska handlingar. Men att dagligen döda tusentals människor är inte kaotiskt – det kräver ett visst mått av planering, menar Hawkins.
Barbro O’Connor, psykolog och chef för Röda korsets center för krigs- och tortyrskadade i Malmö, har ett annat perspektiv på omvärldens ignorans, nämligen hur vi påverkas av berättelser om extrema övergrepp. Det tydligaste exemplet är att det vid föreläsningar om sexuellt våld i krig händer att åhörare somnar.
– Det är en försvarsmekanism. De tänker sig bort för att det är så svårt att ta in att de fruktansvärda händelserna som beskrivs är verkliga, säger Barbro O’Connor.
”Tänker sig bort”, eller med den 47-åriga kvinnans ord – ”låtsas som att de inte har öron”. Hon kommer från den mineralrika Kivuprovinsen i östra Kongo, är knappt en och en halv meter lång men har en stor personlighet. Hon slår sig ner bakom sitt skrivbord hemma i byn och drar efter andan. Ett djupt andetag som inte är till för att lätta hennes egen börda – utan för den ångest hon vet att hennes historia kommer att orsaka oss.
Hennes två döttrar fick barn samma dag. Den ena var 15 år, den andra 13 och fick förlösas med kejsarsnitt eftersom hennes kropp var för liten för att föda vaginalt.
Nio månader tidigare, natten den 29 oktober 1998, hörde hon skottlossning för första gången.
– Min man hade varit i Dubai i affärer och kommit hem kvällen innan, säger hon. Det låter så konstigt. Dubai. Affärer. I den verklighet vi befinner oss – med lera som klättrar uppför vaderna, husruckel utan el och vatten och en ensam väg med fler kratrar än köryta – går det knappt att ta sig till norra regionhuvudstaden Goma, fyra mil bort. Men i hennes ungdom var den här delen av Kongo, kustremsan vid Kivusjön på gränsen till Rwanda, ett turistparadis för belgare där folk åkte rullskridskor på gatorna.
Sedan kom kriget. Och de beväpnade milismännen som stormade hennes hus.
– De bad oss ta fram alla värdesaker och när vi hade gjort det sa de till min man: ”Trots att du har gett oss allt så kommer vi att döda dig. Men vi kommer inte att skjuta dig, utan vi måste skära dig i småbitar.”
Med ett knivblad mot sin vänstra kind och en pistolmynning mot den högra bevittnade hon hur de hackade upp hennes makes ben som kotletter. När hon bad för hans liv skar de av hans penis och frågade om hon någon gång tuggat tuggummi. Hon svarade ”ja” och de sa ”bra då vet du hur man gör”. Sedan skar de penisen i bitar som de tvingade henne att äta.
– När jag grät och sa att jag inte klarar mer skar de upp min kind, säger hon och pekar på ärret som löper ner längs halsen.
Efter det öppnade de makens mage och bröstkorg och tog ut alla inälvor.
– De sa att jag måste samla ihop delarna av min man. När jag hade gjort det sa de åt mig att lägga mig på rygg i högen. Och så våldtog de mig. Det var så många män. Jag tappade räkningen vid elva. Det enda jag kunde tänka på var skriken från rummet bredvid. Mina döttrar ropade ”Mamma hjälp”. Jag förstod vad som höll på att hända och förlorade medvetandet.
Hon vaknade på ett sjukhus, där hon fick stanna i ett halvår. När hon kom tillbaka till byn var huset sålt och alla saker borta. Ingen visste vilken kista hennes man hade lagts i och ingen ville ha något med henne att göra. När dagen kom då hennes barnbarn föddes fick hon inte se dem.
– Mina svärföräldrar sa att jag var en häxa som dödat min man. Jag kunde inte stanna kvar i byn.
Sedan dess har hon blivit gruppvåldtagen två gånger till och gjort åtta underlivsoperationer.
– Jag har många ärr på min kropp. Det skulle vara skönt att få dö. Men varje gång jag får höra hur flickor och kvinnor våldtas och torteras gör det så ont i mig. Det är för dem som jag fortsätter att leva.
Hon reser sig från skrivbordet och går ut ur huset. Ryggtavlan är kort men bred – på den har hon burit över 200 våldtagna ut ur stridszonerna. Hennes gård är full av kvinnor som tvättar kläder, ammar barn eller ligger på marken och stirrar ut i luften. I ett land där sexuellt våld används som vapen får den som bestämmer sig för att vårda överlevare arbete. Mycket arbete.
I Kongo våldtas 420 000 kvinnor varje år, det vill säga 48 varje timme, enligt en studie i American Journal of Public Health, som man vet döljer ett stort mörkertal. För att kunna ta emot drabbade i närområdet har kvinnan vi träffar byggt om sitt hus till ett stödhem. Hon bläddrar i en liggare och konstaterar att hon denna vecka har 181 kvinnor och 55 barn inskrivna hos sig, varav många också bor här.
Sedan krigsutbrottet har hon tagit hand om fler än 5 000 överlevare av sexuellt våld. Och begravt 590 flickor och kvinnor som inte överlevt.
Att hjälpa andra är enligt psykolog Barbro O’Connor en konstruktiv strategi för att hantera sitt liv efter ett svårt trauma.
– Genom att finnas till för andra och lyssna på vad de har gått igenom kan man få tillbaka sin självkänsla. Jag upplever att många av de här kvinnorna är väldigt starka och har en stridsvilja. Kanske har de inga drömmar om att deras eget liv ska bli bättre, men de vill ändå förändra för andra.
Hur man över huvud taget klarar av att leva vidare efter så våldsamma övergrepp, menar Barbro O’Connor beror på vad man har med sig i bagaget.
– Har man tidigare på ett bra sätt kunnat knyta an till människorna omkring sig, behöver tilliten inte bli totalt ruinerad. Det betyder mycket att veta att man en gång har varit värd något. Har man inte den vetskapen kan man inte heller lita på eller knyta an till någon. Och inte heller tro att någon skulle känna empati.
Vi talar med ännu en kvinna. Hon är 44 år och sitter ensam i ett mörkt betongrum på gården. Det är fullt av sängar i rummet. Sängar med myggnät och smutsiga skumgummimadrasser, men inga lakan. Ett litet fönster släpper in en strimma solljus.
Hon har krupit upp på en sängkant, med böjt huvud och skrämd blick. En blick som är riktad inåt – mot det som skrämmer henne. När hon tittar upp och provar att le skymtar ett vackert ansikte genom rädslan.
Hon berättar att hon kommer norrifrån, från den rebellkontrollerade byn Masisi. För fem år sedan började två miliser strida i området.
– En dag slet beväpnade män ut alla ur husen och bakband oss på torget. Sedan tände de eldar och värmde plastbitar som de smälte fast på våra kroppar.
Hon reser sig, drar upp klänningen och visar två decimeterstora cirklar på ben och bak som är vita av ärrvävnad.
– Andra gick runt och skar folk. Min man och mina två små barn högg de i bitar med machetes. Mig stack de med knivar överallt. I brösten, ryggen och över underlivet. Sedan våldtog de mig. Jag vet inte hur många de var.
När det svaga ljuset från fönstret faller över henne syns små streck överallt på hennes kropp. Överkroppen tycks perforerad. Ansiktet, bröstkorgen, ryggen, armarna. En fot är sönderbränd. Hennes – trots allt – stolta hållning där hon står framför oss, är rörande.
För två månader sedan, när hon var ute för att leta efter mat på fältet, blev hon våldtagen igen – av regeringssoldater. Nu går hon med kryckor och det är blod i urinen.
– Jag klarar inte av att vara bland folk. Jag vågar inte gå ut på fältet heller. Det är jobbigt för när jag inte kan sysselsätta mig ser jag hemska bilder framför ögonen. Bilder av hur de högg sönder mina barn. Det känns ofta som om jag skulle få en hjärtattack, säger hon med en viskning.
När hon pratar om övergreppen hon själv utsatts för håller rösten, men när hon nämner sina barn stryps den och ögonen spärras upp. Barbro O’Connor förklarar att ångesten i sådana här fall brukar bero på skuldkänslor.
– Skulden överskuggar allt. Tankar på att man borde ha gjort något, att man borde ha försökt stoppa det som hände. Att hamna i en situation där man fråntas all kontroll ger skuld. Är man en vacker kvinna kan man tänka att det var därför som man blev våldtagen. Att det var därför som barnen blev dödade. Skulden är svår att jobba med, för man kan bara få förlåtelse av sig själv.
För att kunna lägga minnesbilderna bakom sig behöver man vara på en trygg plats.
– Det går inte att få distans till det som har hänt när man är i en miljö där det kan hända igen. Det här handlar inte om posttraumatisk stress; det är ett pågående trauma, säger Barbro O’Connor.
Området där den 47-åriga kvinnan och de hon hjälper bor har blivit mer krigsutsatt det senaste året. Överallt bland husen och längs vägen finns FARDC-soldater. Det är soldater som arbetar för regeringen. Tungt beväpnade soldater med patronbälten draperade runt halsen.
Som västerlänning är det första man tänker: de är här för att skydda befolkningen. Inget kunde vara mer fel.
När Goma intogs av M23-rebeller i november 2012 flydde FARDC staden. Det krav som M23 ställde för att de skulle tåga ut igen var att regeringssoldaterna inte fick komma tillbaka.
FARDC är alltså i byarna söder om Goma för att de inte har någon annanstans att vara. Ingen är intresserad av att betala dem lön. De är frustrerade och hungriga. De stjäl – och våldtar. En delförklaring till det senare kan vara att deras egna fruar har blivit våldtagna av rebellerna.
I Minova, en grannby byn vi besöker, våldtogs i vintras minst 97 kvinnor och 33 flickor, några så unga som sex år, av FARDC. Detta utan att FN, som har posteringar i närheten, lyfte ett finger. Ett av en lång rad av världssamfundets fiaskon. Fredsförhandlingar pågår i landet sedan 2003, och FN:s mest kostsamma styrka någonsin – Monusco – är på plats till priset av 1,4 miljarder dollar per år. Det motsvarar omkring 26,8 miljoner kronor per dag.
Trots det ökar det sexuella våldet dramatiskt, och enligt en larmrapport från Rädda barnen 2013 är två tredjedelar av offren minderåriga.
På Panzikliniken i södra regionhuvudstaden Bukavu – ett sjukhus upprättat av svenska Läkarmissionen, som blivit världsberömt genom att grundaren, doktor Denis Mukwege, har ägnat sitt liv åt att behandla våldtagna och tala för deras rätt – finns en särskild avdelning för överlevare av sexuellt våld. Här får de svårast skadade en vårdplats. Många måste opereras.
Men drabbade flickor och kvinnor finns inte bara i operationssalarna. På BB-avdelningen har det bara den senaste veckan fötts fyra barn som aldrig kommer att få ett efternamn. I ett land där man får sitt efternamn efter sin pappa kan den som kommit till efter våldtäkt inte få något.
Vi talar med mamman till en nyfödd pojke. Hon är 17 år och ber barnmorskan att få vara i fred för de andra i salen när hon berättar sin historia. Hon pratar tyst, så att ingen annan ska höra.
– En man kom till mitt hus och våldtog mig. Jag vågade inte säga det till någon. När det började synas att jag var gravid kastade mina föräldrar ut mig. De sa att de aldrig ville se mig mer, att de inte brydde sig om jag dog.
Att skuldbelägga och förskjuta den drabbade är en vanlig reaktion bland närstående. James Waller, professor i psykologi som har skrivit boken Becoming evil: How ordinary people commit genocide and mass killing (Oxford university press, 2007), har beskrivit den här typen av mekanism som inlärd från barndomen. Som små får vi lära oss att om vi är snälla så får vi belöningar och om vi är dumma så blir vi straffade. Alltså måste den straffade, den våldtagna, ha varit dum. Annars skulle ju alla kunna våldtas och torteras, även den som är god och sköter sig, och den tanken blir för svår att ta in.
17-årigen levde på gatan medan magen växte. Hon sov i rännstenen och tiggde mat. Någon sade till henne att hon kunde föda på Panzi.
– Nu vet jag inte vad som ska hända med mig. Jag har ingenstans att bo och kan inte gå i skolan för jag måste ta hand om min son. Jag ska försöka att älska honom, säger hon stilla.
Abort är förbjudet i Kongo, och därför blir barnen som är resultat av våldtäkt många. Mammorna har svårt att knyta an till dem, och byborna pekar på dem och säger ”orm”, kallar dem ”ormarnas barn” – fiendebarn.
Många överges och dör för att ingen tar hand om dem. I en sådan miljö kan krigsherrar lätt värva barn. Panzis grundare, doktor Mukwege, står vid ett fönster på sjukhuset och slår förtvivlat ut med sina stora händer.
– Visa mig att du vågar döda så får du ett vapen. Visa mig att du vågar döda och våldta din mamma så får du ett vapen. Det är så vårt lands rebellarméer är uppbyggda, och även regeringsarmén, säger han.
I östra Kongos laglösa djungler finns ett dussintal väpnade grupper som vill ta kontroll över den mineralrika marken. En effektiv metod är att splittra byarna genom att våldta kvinnorna. Mineralerna – bland annat coltan, som behövs för att tillverka mobiltelefoner – säljer man till utlandet för att kunna köpa mer vapen och stärka sin makt.
Omvärlden finansierar alltså krigföringen, och står samtidigt passiv inför våldet. Det våld som medierna underrapporterar och benämner som bestialiskt.
Ordvalet är intressant eftersom en best är ett djur, och inte en människa. Att på det sättet avhumanisera de inblandade kongoleserna, att se dem som primitiva och mindre civiliserade, blir ett försvar för just passivitet: om de drabbade är mindre värda än andra har jag ingen skyldighet att ingripa.
Minja Westerlund, som är psykolog och arbetar för Läkare utan gränser, poängterar att det är viktigt att komma ihåg att det i grund och botten är vanliga människor som begår dessa brott.
– Det är lockande att se människor som begår våldshandlingar som monster, men det är inte konstruktivt. Det hindrar oss från att se vårt eget ansvar. Ta Nazityskland eller Rwanda som exempel. Det handlade om hundratusentals gärningsmän. De kunde inte alla vara ”störda”. Vi vill instinktivt inte tro det, men både verkligheten och forskningen har visat att nästan vem som helst av oss är kapabel till ondskefulla handlingar då situationen är den ”rätta”. Främst handlar det om avhumanisering, att man berövar fiendefolket mänskliga egenskaper och börjar se dem som ”de andra”. Det är en socialpsykologisk process – som hela samhället och dess invånare har del i.
Även den 47-åriga kvinnan vi träffar i anser att förändringen måste ske på samhällsnivå. Det är en anledning till att hon har startat sitt lokala hjälpcenter.
– Vi måste bygga upp en ny trygghet från grunden. Barnen måste få närhet och kärlek – man kan inte förvänta sig att få godhet när man planterar hat i dem. Och kvinnorna måste få frihet. De är så starka. Den dag som de får makt i det här landet kommer det att bli skillnad.
Fakta: Afrikas världskrig
År 1960 blev den belgiska kolonin Kongo fri, en självständig stat utropades och allmänna val hölls. Men snart utbröt oroligheter och premiärminister Patrice Lumumba, som vänt sig både till öst- och västblocket för stöd, mördades 1961 av sina motståndare, enligt uppgifter som kom fram år 2000 på beställning av USA:s president Eisenhower.
Efter en period som kom att kallas ”la pagaille”, kaoset, tog den ansvarige för mordet, Mobutu Sese Seko, makten 1965 och blev en av världens rikaste män.
Under första Kongokriget 1996–97, vars startskott var att konflikten i Rwanda spillde över i östra Kongo, störtades Mobutu av Laurent Kabila, som i sin tur mördades 2001. Hans son Joseph Kabila styr landet sedan dess och år 2006 hölls det första valet på över 40 år.
Andra Kongokriget bröt ut 1998 och kallas Afrikas världskrig. Det involverade nio länder och 30 beväpnade grupper som stred om Kongos naturtillgångar. Sedan 2003 pågår en fredsprocess, men i det mineralrika östra Kongo har striderna fortsatt. Under perioden 1998–2003 beräknas minst 3,3 miljoner människor ha dödats. Räknat fram till i dag talar många om dödstal på mellan 6 och 7 miljoner.
Den största rebellgruppen M23 har 6 000 man. Utöver dem finns otaliga lokala stammiliser, ”mayi-mayi”, samt rester av den hutumilis som låg bakom folkmordet i Rwanda 1994.
I början av sommaren 2013 skickades den första offensiva FN-brigaden till Kongo, en styrka om 3 000 man med order att ”leda målinriktade offensiva operationer för att neutralisera väpnade grupper”. I november gav M23 upp militärt och fredsförhandlingar mellan M23 och Kongos regering inleddes – och avbröts – i grannlandet Uganda.
Magda Gad är frilansjournalist. Niclas Hammarström är frilansfotograf, belönad i bland annat World Press Photo och Årets bild.
Det går inte att glömma hennes ansikte. Knivärret över vänstra kinden och ner på halsen. Den kraftfulla nacken. Ögonen som är svarta och blanka som djuphavsgravar. Hon säger sitt namn och att hon är 47 år. Hon vet att det är allt hon kan avslöja om sig själv. Resten av det hon har att berätta får de flesta lyssnare att ”låtsas som att de inte har öron”.
Hennes historia är en av oräkneliga som sällan eller aldrig återges i medierna. Sedan kriget bröt ut i Demokratiska republiken Kongo 1998 har över sex miljoner människor dött och för varje timme som går våldtas minst 48 flickor och kvinnor. Det gör konflikten till den överlägset största och dödligaste i världen sedan andra världskriget. Och den mest underrapporterade.
Under de första två åren av kriget i Kongo, när omkring 1,8 miljoner människor dog, hade New York Times elva gånger fler artiklar om Israel–Palestina-konflikten (2 000 döda under samma tid) och CNN 53 gånger så många. Denna obalans har inte utjämnats.
Virgil Hawkins, docent i internationella politik- och mediestudier vid Osaka-universitetet i Japan, skriver i sin bok Stealth conflicts: How the world’s worst violence is ignored (Ashgate publishing, 2008) att journalister snabbt tappar intresset för konflikter som inte kan förklaras i svartvita termer av god mot ond. I stället för att sätta sig in i och beskriva det komplexa, börjar de tala om kaotiskt våld, urgamla etniska konflikter och bestialiska handlingar. Men att dagligen döda tusentals människor är inte kaotiskt – det kräver ett visst mått av planering, menar Hawkins.
Barbro O’Connor, psykolog och chef för Röda korsets center för krigs- och tortyrskadade i Malmö, har ett annat perspektiv på omvärldens ignorans, nämligen hur vi påverkas av berättelser om extrema övergrepp. Det tydligaste exemplet är att det vid föreläsningar om sexuellt våld i krig händer att åhörare somnar.
– Det är en försvarsmekanism. De tänker sig bort för att det är så svårt att ta in att de fruktansvärda händelserna som beskrivs är verkliga, säger Barbro O’Connor.
”Tänker sig bort”, eller med den 47-åriga kvinnans ord – ”låtsas som att de inte har öron”. Hon kommer från den mineralrika Kivuprovinsen i östra Kongo, är knappt en och en halv meter lång men har en stor personlighet. Hon slår sig ner bakom sitt skrivbord hemma i byn och drar efter andan. Ett djupt andetag som inte är till för att lätta hennes egen börda – utan för den ångest hon vet att hennes historia kommer att orsaka oss.
Hennes två döttrar fick barn samma dag. Den ena var 15 år, den andra 13 och fick förlösas med kejsarsnitt eftersom hennes kropp var för liten för att föda vaginalt.
Nio månader tidigare, natten den 29 oktober 1998, hörde hon skottlossning för första gången.
– Min man hade varit i Dubai i affärer och kommit hem kvällen innan, säger hon. Det låter så konstigt. Dubai. Affärer. I den verklighet vi befinner oss – med lera som klättrar uppför vaderna, husruckel utan el och vatten och en ensam väg med fler kratrar än köryta – går det knappt att ta sig till norra regionhuvudstaden Goma, fyra mil bort. Men i hennes ungdom var den här delen av Kongo, kustremsan vid Kivusjön på gränsen till Rwanda, ett turistparadis för belgare där folk åkte rullskridskor på gatorna.
Sedan kom kriget. Och de beväpnade milismännen som stormade hennes hus.
– De bad oss ta fram alla värdesaker och när vi hade gjort det sa de till min man: ”Trots att du har gett oss allt så kommer vi att döda dig. Men vi kommer inte att skjuta dig, utan vi måste skära dig i småbitar.”
Med ett knivblad mot sin vänstra kind och en pistolmynning mot den högra bevittnade hon hur de hackade upp hennes makes ben som kotletter. När hon bad för hans liv skar de av hans penis och frågade om hon någon gång tuggat tuggummi. Hon svarade ”ja” och de sa ”bra då vet du hur man gör”. Sedan skar de penisen i bitar som de tvingade henne att äta.
– När jag grät och sa att jag inte klarar mer skar de upp min kind, säger hon och pekar på ärret som löper ner längs halsen.
Efter det öppnade de makens mage och bröstkorg och tog ut alla inälvor.
– De sa att jag måste samla ihop delarna av min man. När jag hade gjort det sa de åt mig att lägga mig på rygg i högen. Och så våldtog de mig. Det var så många män. Jag tappade räkningen vid elva. Det enda jag kunde tänka på var skriken från rummet bredvid. Mina döttrar ropade ”Mamma hjälp”. Jag förstod vad som höll på att hända och förlorade medvetandet.
Hon vaknade på ett sjukhus, där hon fick stanna i ett halvår. När hon kom tillbaka till byn var huset sålt och alla saker borta. Ingen visste vilken kista hennes man hade lagts i och ingen ville ha något med henne att göra. När dagen kom då hennes barnbarn föddes fick hon inte se dem.
– Mina svärföräldrar sa att jag var en häxa som dödat min man. Jag kunde inte stanna kvar i byn.
Sedan dess har hon blivit gruppvåldtagen två gånger till och gjort åtta underlivsoperationer.
– Jag har många ärr på min kropp. Det skulle vara skönt att få dö. Men varje gång jag får höra hur flickor och kvinnor våldtas och torteras gör det så ont i mig. Det är för dem som jag fortsätter att leva.
Hon reser sig från skrivbordet och går ut ur huset. Ryggtavlan är kort men bred – på den har hon burit över 200 våldtagna ut ur stridszonerna. Hennes gård är full av kvinnor som tvättar kläder, ammar barn eller ligger på marken och stirrar ut i luften. I ett land där sexuellt våld används som vapen får den som bestämmer sig för att vårda överlevare arbete. Mycket arbete.
I Kongo våldtas 420 000 kvinnor varje år, det vill säga 48 varje timme, enligt en studie i American Journal of Public Health, som man vet döljer ett stort mörkertal. För att kunna ta emot drabbade i närområdet har kvinnan vi träffar byggt om sitt hus till ett stödhem. Hon bläddrar i en liggare och konstaterar att hon denna vecka har 181 kvinnor och 55 barn inskrivna hos sig, varav många också bor här.
Sedan krigsutbrottet har hon tagit hand om fler än 5 000 överlevare av sexuellt våld. Och begravt 590 flickor och kvinnor som inte överlevt.
Att hjälpa andra är enligt psykolog Barbro O’Connor en konstruktiv strategi för att hantera sitt liv efter ett svårt trauma.
– Genom att finnas till för andra och lyssna på vad de har gått igenom kan man få tillbaka sin självkänsla. Jag upplever att många av de här kvinnorna är väldigt starka och har en stridsvilja. Kanske har de inga drömmar om att deras eget liv ska bli bättre, men de vill ändå förändra för andra.
Hur man över huvud taget klarar av att leva vidare efter så våldsamma övergrepp, menar Barbro O’Connor beror på vad man har med sig i bagaget.
– Har man tidigare på ett bra sätt kunnat knyta an till människorna omkring sig, behöver tilliten inte bli totalt ruinerad. Det betyder mycket att veta att man en gång har varit värd något. Har man inte den vetskapen kan man inte heller lita på eller knyta an till någon. Och inte heller tro att någon skulle känna empati.
Vi talar med ännu en kvinna. Hon är 44 år och sitter ensam i ett mörkt betongrum på gården. Det är fullt av sängar i rummet. Sängar med myggnät och smutsiga skumgummimadrasser, men inga lakan. Ett litet fönster släpper in en strimma solljus.
Hon har krupit upp på en sängkant, med böjt huvud och skrämd blick. En blick som är riktad inåt – mot det som skrämmer henne. När hon tittar upp och provar att le skymtar ett vackert ansikte genom rädslan.
Hon berättar att hon kommer norrifrån, från den rebellkontrollerade byn Masisi. För fem år sedan började två miliser strida i området.
– En dag slet beväpnade män ut alla ur husen och bakband oss på torget. Sedan tände de eldar och värmde plastbitar som de smälte fast på våra kroppar.
Hon reser sig, drar upp klänningen och visar två decimeterstora cirklar på ben och bak som är vita av ärrvävnad.
– Andra gick runt och skar folk. Min man och mina två små barn högg de i bitar med machetes. Mig stack de med knivar överallt. I brösten, ryggen och över underlivet. Sedan våldtog de mig. Jag vet inte hur många de var.
När det svaga ljuset från fönstret faller över henne syns små streck överallt på hennes kropp. Överkroppen tycks perforerad. Ansiktet, bröstkorgen, ryggen, armarna. En fot är sönderbränd. Hennes – trots allt – stolta hållning där hon står framför oss, är rörande.
För två månader sedan, när hon var ute för att leta efter mat på fältet, blev hon våldtagen igen – av regeringssoldater. Nu går hon med kryckor och det är blod i urinen.
– Jag klarar inte av att vara bland folk. Jag vågar inte gå ut på fältet heller. Det är jobbigt för när jag inte kan sysselsätta mig ser jag hemska bilder framför ögonen. Bilder av hur de högg sönder mina barn. Det känns ofta som om jag skulle få en hjärtattack, säger hon med en viskning.
När hon pratar om övergreppen hon själv utsatts för håller rösten, men när hon nämner sina barn stryps den och ögonen spärras upp. Barbro O’Connor förklarar att ångesten i sådana här fall brukar bero på skuldkänslor.
– Skulden överskuggar allt. Tankar på att man borde ha gjort något, att man borde ha försökt stoppa det som hände. Att hamna i en situation där man fråntas all kontroll ger skuld. Är man en vacker kvinna kan man tänka att det var därför som man blev våldtagen. Att det var därför som barnen blev dödade. Skulden är svår att jobba med, för man kan bara få förlåtelse av sig själv.
För att kunna lägga minnesbilderna bakom sig behöver man vara på en trygg plats.
– Det går inte att få distans till det som har hänt när man är i en miljö där det kan hända igen. Det här handlar inte om posttraumatisk stress; det är ett pågående trauma, säger Barbro O’Connor.
Området där den 47-åriga kvinnan och de hon hjälper bor har blivit mer krigsutsatt det senaste året. Överallt bland husen och längs vägen finns FARDC-soldater. Det är soldater som arbetar för regeringen. Tungt beväpnade soldater med patronbälten draperade runt halsen.
Som västerlänning är det första man tänker: de är här för att skydda befolkningen. Inget kunde vara mer fel.
När Goma intogs av M23-rebeller i november 2012 flydde FARDC staden. Det krav som M23 ställde för att de skulle tåga ut igen var att regeringssoldaterna inte fick komma tillbaka.
FARDC är alltså i byarna söder om Goma för att de inte har någon annanstans att vara. Ingen är intresserad av att betala dem lön. De är frustrerade och hungriga. De stjäl – och våldtar. En delförklaring till det senare kan vara att deras egna fruar har blivit våldtagna av rebellerna.
I Minova, en grannby byn vi besöker, våldtogs i vintras minst 97 kvinnor och 33 flickor, några så unga som sex år, av FARDC. Detta utan att FN, som har posteringar i närheten, lyfte ett finger. Ett av en lång rad av världssamfundets fiaskon. Fredsförhandlingar pågår i landet sedan 2003, och FN:s mest kostsamma styrka någonsin – Monusco – är på plats till priset av 1,4 miljarder dollar per år. Det motsvarar omkring 26,8 miljoner kronor per dag.
Trots det ökar det sexuella våldet dramatiskt, och enligt en larmrapport från Rädda barnen 2013 är två tredjedelar av offren minderåriga.
På Panzikliniken i södra regionhuvudstaden Bukavu – ett sjukhus upprättat av svenska Läkarmissionen, som blivit världsberömt genom att grundaren, doktor Denis Mukwege, har ägnat sitt liv åt att behandla våldtagna och tala för deras rätt – finns en särskild avdelning för överlevare av sexuellt våld. Här får de svårast skadade en vårdplats. Många måste opereras.
Men drabbade flickor och kvinnor finns inte bara i operationssalarna. På BB-avdelningen har det bara den senaste veckan fötts fyra barn som aldrig kommer att få ett efternamn. I ett land där man får sitt efternamn efter sin pappa kan den som kommit till efter våldtäkt inte få något.
Vi talar med mamman till en nyfödd pojke. Hon är 17 år och ber barnmorskan att få vara i fred för de andra i salen när hon berättar sin historia. Hon pratar tyst, så att ingen annan ska höra.
– En man kom till mitt hus och våldtog mig. Jag vågade inte säga det till någon. När det började synas att jag var gravid kastade mina föräldrar ut mig. De sa att de aldrig ville se mig mer, att de inte brydde sig om jag dog.
Att skuldbelägga och förskjuta den drabbade är en vanlig reaktion bland närstående. James Waller, professor i psykologi som har skrivit boken Becoming evil: How ordinary people commit genocide and mass killing (Oxford university press, 2007), har beskrivit den här typen av mekanism som inlärd från barndomen. Som små får vi lära oss att om vi är snälla så får vi belöningar och om vi är dumma så blir vi straffade. Alltså måste den straffade, den våldtagna, ha varit dum. Annars skulle ju alla kunna våldtas och torteras, även den som är god och sköter sig, och den tanken blir för svår att ta in.
17-årigen levde på gatan medan magen växte. Hon sov i rännstenen och tiggde mat. Någon sade till henne att hon kunde föda på Panzi.
– Nu vet jag inte vad som ska hända med mig. Jag har ingenstans att bo och kan inte gå i skolan för jag måste ta hand om min son. Jag ska försöka att älska honom, säger hon stilla.
Abort är förbjudet i Kongo, och därför blir barnen som är resultat av våldtäkt många. Mammorna har svårt att knyta an till dem, och byborna pekar på dem och säger ”orm”, kallar dem ”ormarnas barn” – fiendebarn.
Många överges och dör för att ingen tar hand om dem. I en sådan miljö kan krigsherrar lätt värva barn. Panzis grundare, doktor Mukwege, står vid ett fönster på sjukhuset och slår förtvivlat ut med sina stora händer.
– Visa mig att du vågar döda så får du ett vapen. Visa mig att du vågar döda och våldta din mamma så får du ett vapen. Det är så vårt lands rebellarméer är uppbyggda, och även regeringsarmén, säger han.
I östra Kongos laglösa djungler finns ett dussintal väpnade grupper som vill ta kontroll över den mineralrika marken. En effektiv metod är att splittra byarna genom att våldta kvinnorna. Mineralerna – bland annat coltan, som behövs för att tillverka mobiltelefoner – säljer man till utlandet för att kunna köpa mer vapen och stärka sin makt.
Omvärlden finansierar alltså krigföringen, och står samtidigt passiv inför våldet. Det våld som medierna underrapporterar och benämner som bestialiskt.
Ordvalet är intressant eftersom en best är ett djur, och inte en människa. Att på det sättet avhumanisera de inblandade kongoleserna, att se dem som primitiva och mindre civiliserade, blir ett försvar för just passivitet: om de drabbade är mindre värda än andra har jag ingen skyldighet att ingripa.
Minja Westerlund, som är psykolog och arbetar för Läkare utan gränser, poängterar att det är viktigt att komma ihåg att det i grund och botten är vanliga människor som begår dessa brott.
– Det är lockande att se människor som begår våldshandlingar som monster, men det är inte konstruktivt. Det hindrar oss från att se vårt eget ansvar. Ta Nazityskland eller Rwanda som exempel. Det handlade om hundratusentals gärningsmän. De kunde inte alla vara ”störda”. Vi vill instinktivt inte tro det, men både verkligheten och forskningen har visat att nästan vem som helst av oss är kapabel till ondskefulla handlingar då situationen är den ”rätta”. Främst handlar det om avhumanisering, att man berövar fiendefolket mänskliga egenskaper och börjar se dem som ”de andra”. Det är en socialpsykologisk process – som hela samhället och dess invånare har del i.
Även den 47-åriga kvinnan vi träffar i anser att förändringen måste ske på samhällsnivå. Det är en anledning till att hon har startat sitt lokala hjälpcenter.
– Vi måste bygga upp en ny trygghet från grunden. Barnen måste få närhet och kärlek – man kan inte förvänta sig att få godhet när man planterar hat i dem. Och kvinnorna måste få frihet. De är så starka. Den dag som de får makt i det här landet kommer det att bli skillnad.
Fakta: Afrikas världskrig
År 1960 blev den belgiska kolonin Kongo fri, en självständig stat utropades och allmänna val hölls. Men snart utbröt oroligheter och premiärminister Patrice Lumumba, som vänt sig både till öst- och västblocket för stöd, mördades 1961 av sina motståndare, enligt uppgifter som kom fram år 2000 på beställning av USA:s president Eisenhower.
Efter en period som kom att kallas ”la pagaille”, kaoset, tog den ansvarige för mordet, Mobutu Sese Seko, makten 1965 och blev en av världens rikaste män.
Under första Kongokriget 1996–97, vars startskott var att konflikten i Rwanda spillde över i östra Kongo, störtades Mobutu av Laurent Kabila, som i sin tur mördades 2001. Hans son Joseph Kabila styr landet sedan dess och år 2006 hölls det första valet på över 40 år.
Andra Kongokriget bröt ut 1998 och kallas Afrikas världskrig. Det involverade nio länder och 30 beväpnade grupper som stred om Kongos naturtillgångar. Sedan 2003 pågår en fredsprocess, men i det mineralrika östra Kongo har striderna fortsatt. Under perioden 1998–2003 beräknas minst 3,3 miljoner människor ha dödats. Räknat fram till i dag talar många om dödstal på mellan 6 och 7 miljoner.
Den största rebellgruppen M23 har 6 000 man. Utöver dem finns otaliga lokala stammiliser, ”mayi-mayi”, samt rester av den hutumilis som låg bakom folkmordet i Rwanda 1994.
I början av sommaren 2013 skickades den första offensiva FN-brigaden till Kongo, en styrka om 3 000 man med order att ”leda målinriktade offensiva operationer för att neutralisera väpnade grupper”. I november gav M23 upp militärt och fredsförhandlingar mellan M23 och Kongos regering inleddes – och avbröts – i grannlandet Uganda.
Magda Gad är frilansjournalist. Niclas Hammarström är frilansfotograf, belönad i bland annat World Press Photo och Årets bild.
