”Målet att komma ut med en berättelse höll mig mentalt på banan.”

Ur Modern Psykologi 6/2013.
Artikeln har tidigare publicerats i Modern Psykologi 6/2013.

Så skapade Martin Schibbye mening i diktaturens fängelse. Läs psykologen Jonas Mosskins porträtt.

Jag sitter i bilen på väg till Martin Schibbye och tänker på Viktor Frankl, en österrikisk psykolog och psykoanalytiker som överlevde koncentrationslägret i Auschwitz. I sin bok Livet måste ha en mening gör han iakttagelsen att nyckeln till att överleva svåra omständigheter är att hitta en mening med sitt liv, mitt i det tunga. I Frankls fall var det kärleken till hustrun som motiverade honom att barfota gräva ett dike i vintermörkret med sina medfångar i lägret. I Martin Schibbyes fall var målet att komma ut och berätta om erfarenheterna från Kalityfängelset den psykologiska drivkraft som höll hans glöd vid liv.
Jag parkerar bilen i Skrubba koloniområde, vid sjön Flaten i södra Stockholm. Martin kommer och möter mig. Det är i mitten av juni och sommaren står för dörren. Vi lärde känna varandra en annan sommar, 2006, då vi läste av elmätare för Vattenfall i Stockholms skärgård. Vi blev avsläppta två och två på en ö och med kartan i hand sprang vi snabbt, för att få tid att sola på en brygga efteråt.
– Det är nog fortfarande det bästa sommarjobb jag har haft, säger Martin, och jag nickar.
Vi befann oss båda i ett mellanrum. Jag hoppades kunna börja på psykologprogrammet och Martin sökte till journalisthögskolan den hösten. Det har hänt mycket sedan dess.

I en slänt halkar vi nerför en klipphäll och står plötsligt framför Martins kolonistuga.
– Linnea, min fru, köpte den för längesen och sen dess har vi varit här till och från, förklarar Martin.
Den minimala tomten runt stugan invaderas på alla fronter av sly och höga träd.
– Förr såg man vattnet från stugan. Men nu skulle man verkligen behöva röja här. Det är jag sugen på att ta tag i, sen när allt är över med boken.
438 dagar är titeln på Martin Schibbyes och fotografen Johan Perssons skildring av de dagar som de var fängslade i Etiopien. Boken kommer i september, lagom till årsdagen av frisläppandet.
De två reste i juni 2011 till den etiopiska provinsen Ogaden för att kartlägga företaget Lundin Oils verksamhet i området. Några dagar efter att de smugglat sig över gränsen och mött ONLF-gerillan i Ogaden blev de överfallna och skottskadade, Johan ganska allvarligt. I fyra dagar hölls de fångna i öknen, förhördes, hotades för att erkänna terroristbrott. Regimen riggade en filminspelning för att skapa berättelsen om två svenska terrorister som tagit sig in i landet olagligt. Martin skenavrättades och Johan hade en pistol mot tinningen. Till slut fick de ringa sina anhöriga och den svenska ambassaden. Sedan hölls de i häkte i två månader, innan de åtalades, dömdes till elva års fängelse. De hamnade i Kalityfängelset i Etiopiens huvudstad, Addis Abeba, och satt där i drygt ett år. Den 1 september 2012 blev de benådade.
– Det är onekligen en utmaning att skriva en bok med Johan. Han är vråldyslektisk och kan inte ens stava till saft, kluckar Martin. Men nu har vi hittat en form för boken och ett arbetssätt som funkar. Det är viktigt att det är två röster i boken, två ”jag” som delar upplevelsen. Det blir mer jobb men blir bättre så.
Den Martin jag lärde känna i elmätarbåten var en lugn kille. Själv var jag mer rastlös. Martin var en vanlig snubbe som var lätt att snacka med. Vi hade båda läst ekonomisk historia och konstaterat att det var en mossig institution på Stockholms universitet.
– Jag minns att du läste böcker i båten. Det var en obetalbar bild att se dig läsa, klädd i skoteroverall mot vinden i 40 knop, skrattar Martin.
Där i skärgården var det svårt att tro att Martin skulle hamna i hetluften på det här sättet. Han berättar att han hoppade av journalistutbildningen efter ett år, när han fick jobb som redaktör på tidskriften Folket i bild/Kulturfront. Efter ett tag tröttnade han på skrivbordet och gjorde en längre reportageresa till Nepal, vintern 2009.
– Jag skrev om allt från gatubarn till den maoistiska gerillan. Och så intervjuade jag en före detta sexslav, en dussinartikel. Hon var rutinerad och träffade västjournalister varje vecka. Hon ställde mig mot väggen. ”Varför gör du det här, Martin? Det är ju redan gjort. Vad leder det till?” Intervjuoffret blev ett subjekt och så beslöt jag mig för att i stället följa henne under en månads tid. Det blev ett grymt dokumentärt reportage, det bästa jag gjort. När jag kom hem från resan bestämde jag mig för att det var så jag skulle jobba.
Hur hamnade du i Etiopien?
– Johan hade planerat resan till Etiopien och Ogadenprovinsen i över ett år. Han skulle egentligen resa med journalisten Anna Roxvall, men hon blev gravid. Jag blev ersättare, men först skulle jag bara på en reportageresa i Sydostasien i tre månader. Jag var hemma i tre dagar innan vi stack till Etiopien, i juni 2011.
Tre dagar?
– Ja, det var galet. Linnea var nog inte så glad. Men Johan hade förberett sig länge och ville ha med mig för mitt lugn och min erfarenhet. Johan och jag kände inte varandra så bra egentligen, trots att vi satt på samma frilanskontor.

Kalityfängelset är indelat i åtta zoner för sammanlagt 8 000 fångar. Johan och Martin satt i zon 6, i rum 2. Ett rum med mestadels unga etiopiska småbrottslingar, samt alla utlänningar: 70 stycken från 26 länder, de flesta från Afrika, berättar Martin. De sov, 200–250 fångar, i en plåtbarack stor som en liten gympasal. Hälften sov i våningssängar och resten på golvet. Varje morgon klockan 5.45 väcktes de av ljudet från regim-televisionen som visade aerobics för att inspirera till morgongymnastik innan de räknades in på rastgården till tonerna av etiopiska kampsånger. Klockan 7 fick de bröd och en kopp te, som bekostades av dem själva. Varje fånge fick hämta ut 300 birr (cirka 100 kronor) per vecka. Det skulle täcka omkostnaderna i fängelset, men det räckte inte, och därför fanns det en utbredd svart ekonomi. Fängelset är ekonomiskt självförsörjande, så det kostar inget för regimen, och allt i fängelset sköts av fångkommittén som består av fångar. De poliser som övervakar det hela har endast i undantagsfall kontakt med fångarna. Efter frukosten följde några timmar på rastgården, där Martin och Johan promenerade en timme och sedan styrketränade. Vid 12 fick de en lunchlåda från en närliggande restaurang, en måltid som deras anhöriga bekostade via insamlade pengar i Sverige. Alla fångar fick mat utifrån av släktingar. Sedan flämtade de i skuggan några timmar, för att undkomma värmen. Klockan 3 var det mellanmål, 4 tränade de igen, olika typer av ryggövningar. Klockan 6 åt de middag som fångarna hjälptes åt att laga över öppen eld. Kokt potatis med stekt potatis var standardrätten, ibland utbytt mot makaroner. På kvällen var det obligatoriskt att knäpptyst titta på statstelevisionens nyhetssändning under en timmes tid. Efter nio fick man gå och lägga sig.
– Nyckeln till att överleva var rutinerna, som vi förbättrade efter hand. Att göra samma sak varje dag. Vi försökte hitta en mening med tillvaron och gick upp varje morgon och tänkte oss att det var en dag på jobbet som journalister. Herregud, det var ju ett privilegium att få wallraffa i ett etiopiskt fängelse! Det fanns så många att intervjua med unika berättelser. Man såg på de fångar som inte hittade en mening i tillvaron, att de hade det psykiskt svårt. Det var ofta de som hängde sig i Kality.
Efter att Johan och Martin hade gripits satt de först i isoleringscell i häktet i Makalavi. Den svenske ambassadören Jens Odlander hade med sig Ingrid Betancourts bok om sina sex år som gisslan hos FARC-gerillan i Colombia. Det är en extrem berättelse om djungelstrapatser som hade få likheter med deras belägenhet.
– Jag letade förgäves efter tricks som fånge men hittade bara ett tips. Hon beskrev att trots att man är bunden, fängslad och fråntagen sina rättigheter har man fortfarande möjligheten att välja vem man är och vad man ska göra med sitt liv, även om livet är eländigt. Det gjorde starkt intryck på mig. Jag är ju journalist, alltså fick jag köra på det. Men i isoleringscell i häktet var det ju svårjobbat.
Martin lyckades stjäla en penna vid ett förhör och ett papper vid ett annat förhör, men det var först när han och Johan återförenades i Kalityfängelset, efter att de åtalats och dömts två månader efter gripandet, som de kunde börja jobba på allvar.
– Journalistrollen gav oss en rustning för att hantera fängelsetiden. Efter ett tag insåg vi dessutom att det satt mängder med fängslade oppositionella och journalister i Kality. Då väcktes vår lust att skildra detta. Det handlade inte bara om oss utan om ett större skeende i den etiopiska regimens nya hårda linje efter den arabiska våren. Det gällde att komma hem med så mycket journalistiskt material som möjligt för att få ut maximalt av fångtiden. De etiopiska journalisterna i fängelset hjälpte oss att hålla fast vid vår roll. Många hade bett till Gud att det skulle komma journalister till Kality, i förhoppningen att omständigheterna skulle förbättras.
Varifrån fick du den inre styrkan?
– Vi åkte ju över gränsen till Etiopien som journalister, så det fanns ju med från början. När vi sedan togs till fånga så rullade ju uppdraget på. Historien blev en annan bara. Det hade naturligtvis varit svårare för någon med en annan bakgrund. Men det är klart att jag var jävligt nere också, periodvis. Särskilt i häktet och isoleringscellen. Jag pendlade i tanken mellan att skriva brev till Linnea för att säga upp kontakten med henne och att försöka få ambassadören att smuggla ut min sperma i en juiceförpackning för att göra henne gravid. Det var den avgjort tuffaste perioden: tre och en halv vecka i isoleringscell i det federala häktet i Makalavi.
Hur blev det att komma hem?
– Både jag och Linnea trängde bitvis bort varandra för att orka mentalt när jag satt fängslad. Det var så smärtsamt att tänka på, så vi stängde av i stället. Men målet att komma ut med en berättelse höll mig mentalt på banan. Att komma hem har nästan varit svårare. Jag hade byggt upp en sådan otrolig pansarrustning i Kality av att vara journalist, så det är tufft att nu försöka vara i en sommaridyll med Linnea och lägga bort rustningen. Det är det absolut svåraste, att vara närvarande och leva ett vanligt liv. Det kanske man inte kan förrän boken är klar. Om ens då.
Något jag funderade över när jag följde er var att ni vid hemkomsten var så otroligt fokuserade på att arbeta. Jag tänkte: Hur ska det gå för er? Borde ni inte vila i en solstol i två veckor? Hur skulle ni orka?
– Vi ville ju inte ens stanna i Istanbul, vi ville hem till Arlanda direkt och hålla presskonferens. Men det var våra familjer som tyckte att vi kunde stanna två dagar och ta en dusch först, och det var ju klokt. Jag och Johan har nog även tidigare varit sådana som jobbat för mycket. När jag efteråt gick i terapi, på Kris- och traumacentrum i Danderyd, försökte jag ta upp att jag var disträ och jobbade för mycket. Men då sa psykologen att det är en del av din personlighet, det kan du nog inte skylla på Etiopien.
När vilade ni då?
– Vi tog en kort semester en månad efter att vi kommit hem, och var tio dagar på Madeira. Då låg jag och läste böcker om Guantanamo, skrattar Martin.
Semester?
– Ja, men vi har bara velat få klart det här wallraffjobbet. Sen efteråt kan vi vila och ta det lugnt. Det måste vi, för nu kör vi på övertid. Både jag och Johan är jättetrötta mentalt. Vi vill bara bli klara så att vi kan gå vidare. Etiopien ligger över oss ständigt.
Hur stor hjälp har du och Johan haft av varandra?
– Det har varit helt ovärderligt. Jag blev nästan gladare när vi fick sitta tillsammans och återförenades i Kality, än när vi blev frisläppta efter 15 månader. Det kändes som om vi kunde klara vad som helst tillsammans. Flera år i fängelse var inga problem om man var två. Man är väldigt svag själv. Det var en fördel också, tror jag, att vi inte var vänner sen tidigare. Vi hade ingen vänskap att förlora, bara en professionell yrkesrelation att utveckla. Under jobbet byggde vi upp en vänskap med tiden. Vi är också väldigt olika som personer. Johan är otroligt praktisk och händig. En doer som fixade mat, högg ved, städade, byggde högtalare av juiceförpackningar … Och så var han arg och inte konflikt­rädd. Jag är lugn, han arg. Då kunde vi spela olika roller, ett slags good cop/bad cop när det behövdes mot fångar och i förhör med poliser, beroende på vad situationen krävde.
Det låter som att ni nästan växte ihop.
– I början när vi kom ut, och jag såg en film på egen hand utan Johan, så var det inte kul om jag inte kunde dela den med honom. Det kändes värdelöst. Vi har ju varit bara en meter ifrån varandra, fysiskt, i över ett års tid, det är klart att det har påverkat oss. Vi hade ju bara varandra.
Hur blir den separationen nu för er två?
– Ja, det är svårt. Vi håller på att hitta det där. Vi hade vårt första gräl för ett tag sedan. Det är bra. Nu har vi lyxen att inte vara överens. Det kommer nog att bli smärtsamt. Det får kanske bli som en skilsmässa. Att vi bestämmer oss för att det vi haft har varit jävligt fint och vackert, men nu måste vi var och en gå vidare och göra vår grej och ha våra egna projekt och inte bara vara ”Johanåmartin” jämt. Vi kommer säkert att jobba ihop framöver, men då som Johan och Martin.
Det låter nästan som om Johan har blivit din partner. Hur blir det för Linnea?
– Länge var hon ihop med både mig och Johan, men nu har det gått över till att Linnea bara är ihop med mig och Etiopien. Det är klart att det är påfrestande i längden. Här sitter jag om dagarna i min bubbla och skriver om tiden i Kalityfängelset och Linnea kommer från jobbet på Coop. Etiopien har brett ut sig som en våt filt över vår relation. Det blir skönt för alla när det här äntligen är över. Men det var skönt att flytta ut till kolonistugan nu för två veckor sen. Det blev ett avbrott i våra rutiner. Även om Linnea har stor förståelse för mig och mitt projekt, så vill hon ju gå vidare med vårt gemensamma liv. Och jag håller ju kvar henne i Etiopien i och med bokprojektet. Dessutom jobbar jag för mycket och är inte alltid så närvarande. Det måste jag ju lägga av med förr eller senare.
Kan du säga något om den terapi som du har fått?
– Jag började där i höstas, inte för att jag mådde dåligt utan för att jag kände att jag inte hade råd att krascha mentalt, för då blir det ingen bok. Det var som en försäkring. För mig var det en ny värld. Som utrikesjournalist handlar det mesta om säkerhetstänkande, västar och att ha koll på det politiska dagsläget, men jag hade aldrig tidigare reflekterat över att de erfarenheter som jag gör som journalist också påverkar mig psykiskt. Det borde vara obligatoriskt för journaliststudenter att lyssna på erfarna psykologer om hur vi påverkas av traumatiska händelser, det är det inte i dag.
Vad lärde du dig i terapin?
– Fantastiskt mycket. Bara en sådan sak som skillnader i upplevelser. Vad är en jobbig erfarenhet och vad är traumatiskt? Fängelset var jobbigt men jag var aldrig rädd för att dö där. Att bli skottskadad och skenavrättad var något annat, det var traumatiskt. Men efter hand kom samtalen mest att handla om svårigheten att komma hem och relationen till Johan och Linnea. Jag fick ett språk för att reflektera över detta. Sken­avrättningen har både jag och Johan lagt bakom oss, vi har inte posttraumatisk stress eller så, men det som jag funderar mest över i efterhand är beslutet att söka nåd.
Ångrar du ansökan om nåd?
– Vi blev fria på Etiopiens villkor, vi överklagade inte utan accepterade deras process och bad om nåd. Det känns moraliskt fel, men var ändå ett givet beslut. Det har jag legat sömnlös över. Jag har ju läst Nelson Mandela, men inser att jag är ingen Mandela. Det finns för många martyrer i världen. Jag ville inte vara principfast och förstöra mitt och Linneas liv med elva år i fängelset. Det tjänade varken jag, Etiopiens oppositionella eller journalistiken på.
Har du blivit en annan människa av det här?
– Mina gränser har förskjutits. Jag har blivit väldigt orädd, och det tror jag kan vara farligt framöver. Han som skenavrättade mig – vicepresidenten i Ogaden, Abdullahi Werar, sa att om jag höll på med sådana här farliga reportage där jag riskerar att dö, så måste jag ju skaffa barn, annars kanske det blir för sent.
Jag skulle nog resonera tvärtom, att det är en anledning att inte skaffa barn och dö ifrån dem.
– Jo, i och för sig. Men om jag skaffade barn kanske jag inte skulle vara så här orädd i framtiden, och det vore ju bra för kommande reportageresor. Att balansera upp detta. Det har aldrig varit äventyret jag har varit ute efter, då skulle jag blivit bergsklättrare i stället. Utrikesjournalistik är i grunden oglamoröst. Det är mest oändliga förberedelser, tålmodig väntan på olika tillstånd, visa och intervjupersoner. Ett mödosamt pappersarbete.
Det börjar bli sen eftermiddag. Det är dags för mig att lämna Martin i fred med sitt skrivande. Vi äter en sallad ihop och så skiljs vi åt.
På vägen hem tänker jag på Viktor Frankl igen, om hur människan kan finna en mening i tillvaron trots omänskliga levnadsförhållanden. Han överlevde förintelsen, men det gjorde inte hans fru Tilly, som hade hållit hans hopp vid liv. Jag drabbas plötsligt av dåligt samvete för att jag trängt mig på och stört. Hoppas Martin och Linnea hinner få lite sommarlov.

Jonas Mosskin är psykolog och krönikör i Modern Psykologi.

Beställ hela Modern Psykologi 6/2013 här: För dator/läsplatta/smartphone.

Bokfokus: Boken 438 dagar går att beställa på Bokfokus.se

Psykologer läser böcker: Den 16 oktober samtalar Jonas Mosskin med Johan Persson och Martin Schibbye på Kulturhuset i Stockholm.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s