De nya elitisterna

Nyss var de helt vanliga motionärer. Nu siktar de mot toppen. Läs Helena Nimbratts reportage om hur extrem träning blev det nya livsstilsprojektet.
05.30. Klockan ringer och jag stiger ur sängen. Väskan är packad med simdräkt, glas­ögon, fenor och diverse andra attiraljer som är bra hjälpmedel när man tränar frisim. 06.15, när de flesta andra fortfarande ligger och sover, skjuter jag ifrån bassängkanten, glider under vattnet och börjar dagens första träningspass. I kväll ska jag cykla landsväg. Trettiofem kilometer står på schemat, med fokus på att få mil i benen.
Jag är 39 år och har plötsligt blivit hooked på att träna, delta i lopp och mäta mina resultat. Som barn satt jag mest på en plint och tittade på under idrottslektionerna med ursäkten att jag hade ont i magen. Nu sneglar jag på eliten och vill bli lite mer som dem. Och jag är inte ensam.
Traditionellt har man kunnat dela in svenska folket i fyra grupper: elitidrottarna, de som har träning som livsstil, de som gärna skulle vilja träna och de helt inaktiva. Men under de senaste åren har en ny grupp växt fram: de nya elitmotionärerna. De är 30–50 år och tränar, äter och sover som elitidrottare. De delar sina resultat på Facebook och Twitter – och de har ofta chefsbefattningar. En som har uppmärksammat denna nya grupp är Anna Iwarsson, tidigare generalsekreterare i Friskis & Svettis. Enligt henne är elitmotionssatsningen ofta en pusselbit i en även i övrigt högpresterande livsstil.
– Att träna målinriktat uppfattas av omgivningen som att man har god förmåga att strukturera, agera och uppfylla mål. Det ses som positivt. De här personerna vill ofta vara med och påverka att andra mår bra, säger Anna Iwarsson.
För att tänja sina egna gränser strävar elit­motionärerna mot allt tuffare utmaningar. Plötsligt är ett maraton, ett Vättern runt eller ett Vasalopp inte nog. Under 2000-talets första decennium växte antalet medlemmar i Svenska triathlonförbundet med 183 procent – en tillväxt som torde ha fått ytterligare skjuts av Lisa Nordéns OS-silver förra året. Och strömmen av nya, krävande tävlingar visar inga tecken på att sina. Tough viking, en extrem hinderbana utformad av specialister i svenska försvaret, har premiär i år, liksom långloppet Stockholm ultra marathon som gick i augusti. Organisationen bakom En svensk klassiker, som länge har räknats som det ultimata kraftprovet för en ambitiös motionär, meddelade i början av sommaren att det ska bli möjligt att göra En svensk superklassiker. Då gäller det inte att bara klara de gamla klassikerna Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet. Den som vill stoltsera med supertrofén måste genomföra samtliga grenar under 20 timmar för herrar och 24 timmar för damer.
Anna Iwarsson ser flera förklaringar till framväxten av de nya elitmotionärerna.
– Den starkaste trenden är viljan att leva ett hållbart liv. Vi har sopsorterat ett tag och köper ekologiskt. Nu vill vi ta det ett steg längre och tittar på våra kroppar, menar hon.
Dessutom har de sociala medierna gett oss möjlighet att berätta hur bra vi tränar.
– Människor är till naturen bekräftelseknarkare. De sociala medierna gör att många fortsätter att träna.
Samtidigt beskriver hon de extrema motionspassen som en ”nära livet-upplevelse” i en paus från jobb och familjeliv.
– Det säger en hel del om vad den ständigt höga tillgängligheten gör med oss. Det är inte konstigt att den som upplever den här kicken av total avskärmning, vill ha mer av den, säger Anna Iwarsson, som inte ser några risker med att träna extremt hårt, tio timmar i veckan eller mer.
– Att springa två timmar om dagen när man sitter åtta är inte osunt.
Dessutom är de mentala effekterna av träning kända. Flera studier har till exempel visat att fysisk aktivitet förbättrar den kognitiva förmågan.
– Däremot är det muskulösa idealet, som har vuxit under de senaste åren, problematiskt, säger Anna Iwarsson, som påpekar att man kan se en ökning av ortorexi, en ohälsosam fixering vid träning, kost och hälsa.
Samtidigt finns en växande klyfta. Medan en grupp tränar alltmer intensivt växer problemen med sjukdomar kopplade till inaktivitet i alla utvecklade länder, och vi svenskar är inte bättre. Det är en väldigt liten del av befolkningen som når världshälsoorganisationen WHO:s miniminivå: 150 minuters måttlig, fysisk aktivitet per vecka och styrketräning två gånger i veckan.
– Att så många har svårt att komma i gång beror på att fysisk aktivitet är förknippad med obehag, överansträngning, stress och misslyckanden, säger Karin Weman-Josefsson. Hon är doktorand och adjunkt i psykologi vid Högskolan i Halmstad, och skriver på en avhandling om motivation kopplat till motion.
– Vårt moderna stillasittande liv är sannolikt orsaken till att vi inte njuter av att röra på oss, säger hon och pekar på en psykologisk bromskloss som många kan känna igen sig i.
– Det är inte omedelbart belönande att börja träna. Resultaten ligger ofta diffust i framtiden. De flesta som börjar slutar efter tre till sex månader. Gemensamt för dem är att de har svårt att prioritera. De säger att de ska börja sina nya liv på måndag, eller efter nyår, säger Karin Weman-Josefsson.
Dessutom strävar många efter mål som är svåra att leva upp till. Därför rekommenderar Karin Weman-Josefsson att sätta upp realistiska mål – och att arbeta med en bra mix av inre och yttre motivation.
Den som drivs av en inre motivation njuter av själva aktiviteten, en känsla som kanske inte alltid är så lätt att uppbringa. Den som drivs av yttre motivation ser träningen som ett medel för att nå mål som en snyggare kropp och social status. Enligt den här synen på motivation delar Karin Weman-Josefsson in fysiskt aktiva personer i tre olika kategorier:
1. De som tidigare har varit inaktiva och plötsligt blir bitna. Ganska ofta har det hänt något livsavgörande som har fått dem att gå från att vara motståndare till fysisk aktivitet till att ständigt höja ribban. De drivs av både inre motivation, som lust till träningen, och yttre motivation, som att få en snyggare kropp eller nå andra prestigefulla mål.
2. Den andra gruppen drivs av en stark inre motivation som går ut på att de vill lära sig att bli bättre i en sport eller gren. De höjer sina mål för att de tycker om upplevelsen som aktiviteten ger. Att njuta av naturen och den inre känslan som uppstår under hård träning är ett starkt skäl för dessa personer att boka in flera tuffa pass i veckan året om.
3. Den tredje typen av hårt tränande människor drivs av en yttre motivation att visa upp sig och leva efter rådande ideal. Är det modernt att fasta så är just det rätt för den här gruppen.
Karin Weman-Josefsson poängterar att yttre motivation kan vara positivt för att få i gång oss, men att den inre motivationen ofta är det som får oss att fortsätta i längden. Inre motivation behöver alltså inte finnas där från början, men det är bra om de yttre motiven övergår till inre efter hand.
Anna Iwarsson menar att gruppen elitmotionärer är en källa till inspiration för många men att de också är en symbol för ett slags hälsohets. Den hetsen tror hon har nått sin kulmen.
– Nu längtar allt fler efter mental träning. I takt med att den psykiska ohälsan accelererar tror jag att nästa trend kommer att handla ännu mer om hållbar hälsa i stället för en supertränad kropp, som är idealet just nu. Vi går från stress till balans och från prestation till engagemang – och vi kommer inte att orka berätta om det för alla. I framtiden kommer vi att träna ännu mer för vår egen skull, spår Anna Iwarsson.
Helena Nimbratt är frilansjournalist och chefredaktör på Härliga Hund.

Text: Helena Nimbratt

Text: Helena Nimbratt