Bli en räddare i nöden

MP2013-5-30-31
Lotten Wiklunds artikel har tidigare publicerats i Modern Psykologi 5/2013. Illustration: Emma Hanquist.

Vi tränar människor att känna igen tecknen på hjärtattack. Men inte symtomen hos en självmordsbenägen. Så måste det inte vara. Följ med Modern Psykologis Lotten Wiklund på kurs i Första hjälpen till psykisk hälsa.

Vad gör man när det sitter en tonåring på en bänk och gråter? Ska man bara gå förbi? Många gör så för att de är rädda, tycker att det är obehagligt.
– Men vi måste sluta vara så skräckslagna, det är faktiskt inte läskigt att sträcka ut en hand. Vi måste våga fråga hur det är, säger Ankie Sahlin.
I konferensrummet i Salems kommunhus sitter vi och lyssnar på instruktörerna Ankie Sahlin och Brita Modig. Under två dagar ska jag och ytterligare fjorton personer lära oss hur vi kan bemöta ungdomar som lider av psykisk ohälsa eller riskerar att begå självmord.
Modern Psykologis reporter gick tvådagarskursen som ingår i en pilotstudie och är nu certifierad första hjälpare med inriktning på ungdomar. Första hjälpen till psykisk hälsa handlar om att bearbeta negativa attityder till psykisk sjukdom. Och om att sprida medmänsklighet. De utvärderingar som hittills gjorts av utbildningen visar på goda resultat. Flera forskare och experter hoppas att Första hjälpen till psykisk hälsa i framtiden ska kunna tillämpas i större skala över hela landet.
Varje år tar cirka 1 400 personer i Sverige sitt liv. Psykisk ohälsa är klassat som ett folkhälsoproblem. Fördomar, rädsla och okunskap bidrar till att förvärra lidandet för dem som drabbas. Men genom kursen är alltså tanken att vi ska bli bättre på att hjälpa drabbade att söka vård i tid.
Länge saknade Sverige samordnade nationella insatser för att förebygga självmord, men 2006 lämnade Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet, efter att ha fått regeringens uppdrag, in rapporten Förslag till nationellt program för suicidprevention.
Några år senare, 2009, tillsatte Socialdepartementet den så kallade Självmordspreventionsutredningen. I ett delbetänkande hade man undersökt  olika möjlig­heter för att öka kunskapen om självmord bland befolkningen. Vid en internationell inventering av olika program fann utredningen att den australiska utbildningen Mental health first aid skulle kunna användas också i Sverige. Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, vid Karolinska institutet, fick uppdraget att på prov genomföra ett antal utbildningar.

Programmet, som finns både med inriktning på arbete med vuxna och med ungdomar, bygger på en evidensbaserad utbildningsmanual och vänder sig till både professionella och allmänhet. Med hjälp av olika institutioner och brukarorganisationer utbildade det nationella centret under 2012 instruktörer och första hjälpare i vuxenprogrammet. I år är det ungdomsprogrammets tur. I Stockholm fick Föreningen för psykisk hälsa uppdraget att sköta utbildningarna. Genom sitt nätverk har de fått fram 20 personer som tränats till instruktörer och ska utbilda tusen första hjälpare.
I maj hölls en av deras första kurser och det är där jag befinner mig. Det har inte gått mer än ett par veckor sedan instruktörerna Brita Modig och Ankie Sahlin själva genomgick den längre instruktörsutbildningen. Med sig har de det digra utbildningsmaterialet som utvecklats i Australien och som Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa har bearbetat för svenska förhållanden. Det består av otaliga powerpointar, filmsnuttar, underlag för gruppövningar och så den lättöverskådliga och informativa kursboken.
Vi får presentera oss. Här sitter skolkuratorer, socionomer, specialpedagoger, sjuksköterskor, fritidspedagoger och psykologer från Salem och Södertälje. Alla med gedigen kunskap i socialt arbete, alla med daglig erfarenhet av att arbeta med unga.
– Varför sitter vi här? frågar Ankie Sahlin. Jo, för att vi vet att många unga mår dåligt i dag. Men vi är ofta dåliga på att ställa frågan rakt ut. Vi är rädda och vi vet inte vad vi ska göra med svaren vi får.
Ankie Sahlin är utbildad coach och handledare och har jobbat med ungdomar med ätstörningar och självskadeproblematik. Kollegan Brita Modig, som till vardags arbetar med utbildningar och föreläsningar på Riksförbundet för social och mental hälsa, fortsätter:
– Psykisk ohälsa, psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning är i dag de vanligaste sjukdomsbördorna hos unga. Det är det som skapar det mest långvariga lidandet, säger hon.
Kursdeltagarna är väl insatta i dessa nedslående fakta och nickar instämmande.
Instruktörerna berättar mer om hur psykisk ohälsa påverkar unga: Passagen in i vuxenlivet är svår. Hjärnan är fortfarande under utveckling, men det tar inte tillvaron hänsyn till. Psykisk ohälsa under tonåren ökar risken för utsatthet senare i livet. Men ju tidigare insatserna sätts in, desto mindre blir de negativa konsekvenserna.
– Det handlar om att inge hopp. Ungdomar har inte levt ett helt liv. De saknar många gånger den erfarenhet vi vuxna har som säger oss att saker faktiskt blir bättre. De behöver få veta att en depression eller ångest faktiskt går att göra någonting åt. Och orkar de inte bära hoppet själva så behöver de någon som gör det åt dem. Då blir det vår uppgift, säger Brita Modig.


Annons:
Prenumerera


Mental health first aid utvecklades i slutet på 1990-talet ur ett samtal mellan makarna Betty Kitchener och Tony Jorm. Hon var sjuksköterska och volonterade för Röda korset som instruktör i första hjälpen, han forskade om mental hälsa vid Australian national university i Camberra.
Bettys egna återkommande depressioner hade gett paret personliga erfarenheter av psykisk ohälsa.
Varför tränar vi människor att känna igen symtomen på hjärtattack men inte symtomen hos en självmordsnära person? frågade de sig. Varför är psykisk sjukdom ett sådant stigma? Varför kan vi inte utbilda personer i första hjälpen till psykisk hälsa på samma sätt som vi utbildar personer i hjärt- och lungräddning?
Efter att ha arbetat med upplägget under flera år sade Betty Kitchener till slut upp sig som sjuksköterska och började hålla kurser.
Innehållet i utbildningen är konstruerat utifrån den så kallade delfimetoden, som bygger på att expertutlåtanden samlas in anonymt för att komma fram till en oberoende slutsats. Utifrån den konsensus som framträdde då experter på psykisk hälsa över hela världen bidrog med kunskap konstruerades manualen för hur en första hjälpen till psykisk hälsa borde se ut.

I dag används utbildningen i över 20 länder. Tanken är att kunskaperna, som faktiskt är ganska enkla och basala, ska spridas på samma sätt som traditionell första hjälpen. Enligt den så kallade kaskad­principen ges ett antal personer en längre instruktörsutbildning. Dessa går sedan ut och leder kortare utbildningar av andra i samhället. Modellen har visat sig effektiv för att nå många. Arbetsplatser, institutioner, vårdinrättningar, skolor, idrottsorganisationer, professionella och allmänhet – alla ska kunna utbildas i första hjälpen till psykisk hälsa.
På kursen påpekar Ankie Sahlin att vi som första hjälpare inte ska gå in och ställa diagnos och behandla.
– Det är inte er sak att ge terapi eller rådgivning. Som första hjälpare är ni framför allt medmänniskor som hjälper den drabbade att komma rätt inom den professionella vården.
Föreställningarna om psykisk sjukdom och självmord präglas ofta av irrationell rädsla och av fördomar.
– Vad säger de unga ni arbetar med om självmord?
Frågan ställs till kursdeltagarna.
– Många tycks tro att så länge en person pratar öppet om självmord är det ett gott tecken och att de som verkligen går till handling är de som är tysta, säger någon. Men så är det ju inte.
– En annan föreställning är att den som verkligen bestämt sig i själva verket aldrig går att hindra, säger en annan kursdeltagare.
Självmordsbenägenhet är bara ett av de många tillstånd vi går igenom under kursen. Missbruk, depression, psykoser, ätstörningar och självskadebeteende är olika typer av problematik som vi diskuterar samtidigt som vi ges handfasta råd om hur vi själva bör uppträda i mötet med drabbade.

Hur ska vi då bemöta en person som mår dåligt? I den ursprungliga manualen har man konstruerat en akronym som ska hjälpa till att hålla den viktiga handlingsplanen i minnet. Lite som traditionell första hjälpens A(ndning) B(lödning) C(hock). När materialet översattes till svenska valde man det lite märkliga BLEUS, som står för:
Bedöm situationen, ta kontakt – håller en krissituation på att utvecklas?
Lyssna öppet och fördomsfritt – om personen vill tala så lyssna utan att värdera eller döma.
Erbjud stöd och information – visa medkänsla och berätta att det finns hjälp att få.
Uppmuntra personen att söka professionell hjälp – professionell hjälp förbättrar möjligheterna att tillfriskna.
Stöd personen att söka andra hjälpresurser – hjälp personen att aktivera det egna sociala nätverket, uppmuntra till självhjälpsstrategier.
Alla kursdeltagarna har kunskaper om ungdomar och psykisk ohälsa, är välutbildade och har lång erfarenhet. Trots detta vittnar flera om hur svårt det kan vara att förhålla sig neutral, att ta rätt beslut, att inte bli rädd eller överreagera.
När sista kurstillfället är slut har vi med oss lite mer kunskap och fakta och en verktygslåda som förhoppningsvis ger oss lite bättre självförtroende för att hjälpa personer som lider av psykisk ohälsa. Det är i alla fall vad utvärderingar av tidigare utbildningar visar.
Bengt Svensson, docent i psykiatrisk vårdvetenskap vid Lunds universitet, har deltagit i utvärderingen av förra årets vuxenutbildningar. En majoritet av kursdeltagarna var välutbildade kvinnor, berättar han. Det är den grupp som generellt sett har minst fördomar gentemot psykisk ohälsa.
– Vi tänkte nog att vi inte skulle få så mycket resultat eftersom kunskapsnivån hos många kursdeltagare redan var ganska hög, men förvånande nog visade det sig att denna grupp både ökade sin kunskap och förbättrade sina attityder gentemot psykisk sjukdom, säger han.
Genom studierna kan man inte säga huruvida deltagarna verkligen förändrade sitt beteende mot personer som lider av psykisk ohälsa, men en stor del angav att de upplevde att den kunskap de tillägnat sig och de verktyg de fått medförde att de kände sig mer benägna att hjälpa efter att de gått kursen.
– Det kommer att behövas mer utvärdering för att man ska kunna använda utbildningen i riktigt stor skala i hela landet. Men de resultat vi hittills har sett, både i svenska och australiska studier ser mycket lovande ut, säger Bengt Svensson och fortsätter:
– Det finns ett enormt utbud av utbildningsinsatser ute i samhället som är helt värdelösa. Som i bästa fall inte gör skada, men som kostar skjortan. De bygger inte på evidens utan är bara en massa hokus pokus. Men tänk om ett stort företag kunde skicka alla sina mellanchefer på det här i stället för någon kass ledarskapsutbildning som inte gör nytta, då tror jag att man skulle komma en bra bit på väg i arbetet för psykisk hälsa.
Lotten Wiklund är frilans­journalist.

Riskfaktorer för självmord
Så mycket ökar risken för självmord för den som lider av:
Depression: 32 (gånger)
Ångest: 15
KOL: 3,05
Astma: 2,25
Att vara frånskild: 2,25
Cancer: 1,72
Stroke: 1,67
De flesta självmord begås i åldern 35-64 år. För kvinnor är psykisk sjukdom en större riskfaktor än det är för män. Arbetslöshet är den starkaste sociala riskfaktorn hos kvinnor, medan den starkaste sociala riskfaktorn hos män är att vara ensamstående. Att vara man nära på trefaldigar risken för självmord.
(Källa: Sociodemographic, psychi­atric and somatic risk factors for suicide: a Swedish national cohort study. Psychological Medicine 2013.)

Så hjälper du en vän i nöd
1) Gör någonting nu. Du kan rädda liv genom att räcka ut en hjälpande hand.
2) Var medveten om dina egna reaktioner. En vanlig reaktion är rädsla och en impuls att ignorera situationen och hoppas på att den går över av sig själv. Om du reagerar så kan det vara bra att som hjälpare själv ta hjälp av någon du litar på.
3) Var tillgänglig. Tillbringa tid tillsammans med vännen och visa omsorg och omtanke utan att vara dömande, arg eller upprörd.
4) Fråga om självmord. Det enda sättet att ta reda på om någon tänker på självmord är att fråga om det. Gör inte någon överenskommelse med någon om att dennes självmordstankar ska vara en hemlighet.
5) Stanna kvar. Även om din vän avvisar dig.

Här kan du få hjälp
För den som har självmordstankar finns bland annat stöd via telefon och internet:
Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60 alla dagar 13–22
Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80 alla dagar 21–06
SPES Riksförbundet för suicid­prevention: 08-34 58 73 alla dagar 19–22
www.sjalvmordsupplysningen.se har en chatt som är öppen vardagar 19–22

Artikeln är tidigare publicerad i Modern Psykologi 5/2013. Beställ: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

1 Comment

  1. Detta gladde mig verkligen att läsa. Att vara uppmärksam, lyssna. Vi är ofta så rädda för att ”lägga oss i ” Vi måste vara mer uppmärksamma på människor omkring oss och SE varandra !
    I den tid vi lever i, stress, utanförskap,psykiskt och fysiskt våld. Det är nödvändigt med kunskap om hur vi kan hjälpa. En första hjälp kunskap är absolut nödvändig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s