Älskade robot

Artikeln kommer från Modern Psykologi 5/2013.
Artikeln kommer från Modern Psykologi 5/2013.

Forskarna använder robotar för att hjälpa ensamma äldre i vardagen och som terapeuter för barn med autism. Men vad händer med våra känslor när robotar ersätter allt mer av mänsklig kontakt?

Läs Lotten Wiklunds reportage från 2013.

För några år sedan släppte musikern och konstnären Håkan Lidbo ut 25 små gröna robotar på Medborgarplatsen i Stockholm. Robotarna hade hjul och kunde bara röra sig rakt fram. På magen bar de en skylt där de bad om hjälp att ta sig till konserthuset i Uppsala. Människors engagemang i de små hjälplösa maskinerna var enormt, robotarna placerades på bussar och Uppsalapendlar. Alla robotar kom fram utom en. Visst bryr vi oss om robotar, men inte på vilka villkor som helst.
– En robot som vi retar oss på, som vi inte kan relatera till och som inte utför sina uppgifter på det sätt vi önskar kommer vi heller inte att använda, säger Kerstin Dautenhahn, professor i artificiell intelligens vid University of Hertford­shire i Storbritannien.
– Därför är det så viktigt att bygga in funktioner i roboten som gör att den beter sig på ett sätt som vi uppfattar som socialt acceptabelt och kanske till och med visar något vi tolkar som affektion eller känslor.
Människan har konstruerat robotar sedan urminnes tider. Flera århundraden före vår tideräkning tillverkade kineserna mekaniska dockor i människostorlek. Den starka robottraditionen i Japan har sitt ursprung i de karakuri ningyo-dockor som serverade te redan på 1700-talet. Och år 1939 kunde världen beskåda den första talande roboten Elektro. Den hade ett ordförråd på 700 ord, kunde röka cigaretter och blåsa upp ballonger.

Men den riktigt seriösa robotforskningen tog egentligen fart under andra hälften av 1900-talet. Industrirobotar har varit i bruk sedan 1960-talet, men vid sidan av dessa ”arbetare”, som utan krav på bättre arbetsvillkor och högre lön outtröttligt utför monotona uppgifter, finns också drömmen om en annan sorts robot. En som kan samverka med människan, spegla henne, vara henne behjälplig i vardagen, sköta hushållssysslor och kanske hålla henne sällskap. I dag är robotforskningen i full gång. Men jämna mellanrum läser vi om företag som utvecklar humanoider, robotar som kan dansa, spela fotboll eller som ser skrämmande människolika ut.
Men vid sidan av de här mer lekfulla projekten, pågår också forskning om robotar för mer konkreta ändamål. Olika former av assistenter som kan ta över vissa sysslor inom vården när personalen inte räcker till, som kan hjälpa personer som har svårt att klara sig på egen hand att kunna bo kvar hemma. Assistenter som kan bistå den som har nedsatt kognitiv eller motorisk förmåga, som kan svara på frågor och främja sociala kontakter med omvärlden.
Många tycker att det här är en skrämmande utveckling, andra menar att det är vår enda chans att hjälpa alla i en värld där befolkningen blir allt äldre.
Länge var robotkonstruktion förbehållet ingenjörer; det handlade om att kombinera klassisk problemlösningsförmåga och mekanik. Men en robot ska inte bara utföra rätt uppgifter, den ska också utföra sina uppgifter på rätt sätt. Human machine interaction, HMI, är i dag ett tvärvetenskapligt fält med forskare från alla tänkbara områden: kognitionsvetenskap, neurologi, mekanik, datalogi, psykologi och antropologi.
– Att konstruera robotar genom att utgå från social intelligens kan vara ett sätt att närma sig målet om en människolik artificiell intelligens, menar Kerstin Dautenhahn.
En hypotes som hennes forskning utgår från är att innan vår kognitiva intelligens uppkom under evolutionen, så utvecklade människan social intelligens, det vill säga förmåga till anknytning, vänskap och kärlek. Det skulle alltså vara tack vare denna vår förmåga till omsorg som hjärnan utvecklades tillräckligt mycket för att till exempel kunna konstruera redskap.
Men att utveckla sociala robotar är en stor utmaning.
– En robot som fungerar som ett kognitivt hjälpmedel kanske ska påminna en person om att han eller hon måste dricka. Men om personen säger att hon inte är törstig, vad ska roboten då göra? Fortsätter den att fråga, blir det irriterande. Men å andra sidan, om det är robotens uppgift att vara omhändertagande så ska den ju se till att personen dricker. Hur löser man det här? Kontaktar en anhörig? Ställer fram ett glas vatten i alla fall? Det är den här typen av utmaningar som vi jobbar med.
I andra fall handlar det om att få robotarna att ge återkoppling till människan på ett trovärdigt och intuitivt sätt.
– Just nu jobbar vi med en assistentrobot som heter Sunflower. Den är designad för att verka social. Den vänder sig mot användaren när denne talar till den. Den ger feedback genom att nicka när den har förstått. Det här är viktiga egenskaper som gör att användaren kan tolka Sunflower på ett intuitivt sätt.
I ett annat av Kerstin Dautenhahns projekt arbetar hon med den lilla människoliknande roboten Kaspar och barn med autism.
Autism är en neurologisk funktionsnedsättning som ofta leder till att den drabbade har svårt att läsa av sin omgivning. Andra människors beteenden och känslouttryck framstår som svårtolkande och oförutsägbara.
Roboten Kaspar har människolika drag och kan ge uttryck för olika känslolägen, men till skillnad från riktiga människor är dess repertoar begränsad: den är lågmäld i sitt uttryck (för att inte skrämma barnen) och den reagerar betydligt mer (om dock inte helt) förutsägbart än vad människor gör.

Tanken med terapirobotar som Kaspar eller assistenter som Sunflower är inte att de ska ersätta människor utan att de ska vara komplement till eller erbjuda någonting utöver mänskligt umgänge. Men för många framstår det som ett oroande framtidsscenario när man inte bara låter robotar ta över uppgifter som är fysiskt tunga eller slitsamma, utan även skapar robotar för känslomässig omsorg.
Det är väl känt att husdjur kan ha positiva effekter på välbefinnandet, och på en del äldreboenden använder man sig av terapihundar. Men många gånger fungerar det inte att ha djur i den här typen av miljöer på grund av allergier och annat. Intressant nog tycks även artificiella husdjur ha liknande effekter. Den japanska sälroboten Paro svarar på olika typer av stimuli, visar njutning när den blir klappad och reagerar på ”smärta”. Paro säljs i dag som kommersiell produkt, och studier visar att umgänget med Paro bland annat minskar stress och stimulerar till kontakt mellan patienter på äldreboenden.
En av dem som är mycket kritisk till den här utvecklingen är Sherry Turkle, professorn i sociologi vid Massachusetts institute of technology i Boston, USA. Hon menar att det är näst intill oetiskt att använda robotar för att väcka affektion, som i fallet med robotsälen Paro. Varför ska vi investera känslomässigt i robotar när det finns människor som behöver vår uppmärksamhet och omsorg?

Enligt Sherry Turkles studier visar den generation barn som vuxit upp med automatiska, mekaniska och robotliknande leksaker på mindre känslodjup än de generationer som växte upp med leksaker som inte var baserade på digital teknik.
– Det är vi som omskapas i robotåldern, inte robotarna, sade hon nyligen då hon föreläste på vetenskapskonferensen AAAS 2013 i Boston. I umgänget med robotar glömmer vi till slut bort hur vi läser av människor. Artificiell vänskap förändrar oss.
Mattias Jacobsson är doktorand i interaktionsdesign och human computer interaction, på forskningsinstitutet SICS i Stockholm, där man sysslar med informations- och kommunikationsteknologi och människa–datorinteraktion. Han tror att det är ett misstag att se robotarna som någonting som tar människors plats.
– Robotar är ju laddade med en massa kulturella föreställningar, till exempel att de ska ta över eller att de är onda. Men jag tycker att vi ska se dem som artefakter, som design. Det är vi som skapar dem och vi har därmed också kontroll över hur de uppfattas, säger han.
Drömmen för många forskare är att skapa en robot som är lika avancerad, kognitivt och motoriskt, som människan. Men robotar i form av syntetiska människor likt Rachel som vi möter i filmen Blade Runner, tänkande och kännande androider med ett artikulerat känsloliv och ett tydligt ”jag”, är långt borta.
För även om människan ofta står som förebild, så kan dagens robotar varken diska eller med säkerhet skilja en kattunge från en hundvalp.
– Morgondagens robotar kanske inte alls ser ut och beter sig som vi tror i dag. Vi behöver faktiskt inte skapa antropomorfa, människolika, robotar om vi inte ser att det finns ett behov av det. Vi måste ju hela tiden fråga oss om sälar eller katter inom demensvården är den bästa lösningen.
Hela poängen är att vi utformar teknik baserad på det vi vet om människors behov och önskemål, menar han.
– Ett av syftena med robotforskningen är faktiskt att vi lär oss mer om oss själva. För tio år sedan visste vi inte att vi skulle ”checka in” på platser och i sociala nätverk som en del av vår vardag. På samma sätt kommer människor och teknik att utvecklas tillsammans, och vi får ytterligare en kategori av tekniker som använder och utvecklar mer av människans kapacitet, säger Mattias Jacobsson.
Men går det att älska en robot? Svårt att säga. Forskningen visar att det finns starka  tabun mot att medge att man upplever affektion och tillgivenhet inför teknik. Vi medger gärna att vi kan älska våra tekniska hjälpmedel som prylar eller ägodelar, men vi vill inte erkänna att vi har samma typ av känslor för dem som vi kan ha för människor eller husdjur. Nu har en forskargrupp vid Universität Duisburg-Essen i Tyskland gjort en studie som visar att robotar i alla fall väcker någon form av känslor som kan jämföras med det vi känner för människor.

Dinosaurieroboten Pleo är tänkt som en leksak och beter sig på ett sätt som vi uppfattar som naturligt (i den mån vi vet hur en babydinosaurie betedde sig). Pleo svarar på stimuli, visar att den tycker om att bli klappad och reagerar negativt om man slår den eller drar den i svansen. Försökspersonerna i den tyska studien fick se en filmsekvens där Pleo plågades samtidigt som deras hjärnor skannades. Socialpsykologen Astrid Rosenthal-von der Pütten är en av forskarna.
– Försökspersonernas hjärnor uppvisade samma aktivitet när de såg roboten plågas som när en människa far illa. Det förvånade oss mycket. När vi visade en film där en grön låda utsattes för samma behandling så väcktes inga sådana reaktioner hon försökspersonerna, säger hon.
Men studierna visar bara att det skedde en tillfällig aktivering av känslor. Än så länge vet man ingenting om de långsiktiga känslomässiga effekterna.
Studien har upprepats och resultaten står sig och är tydliga. Framöver vill forskargruppen genomföra samma typ av studier med robotar som har mer människolika drag för att se om det blir någon skillnad.
– Vi håller på att designa ett nytt experiment där roboten ska utsättas för socialt obehag, exempelvis bli utesluten ur en grupp eller utsättas för verbala tillmälen för att se hur det påverkar oss. Vi kommer också att titta på om umgänge med roboten över tid har någon påverkan.
Men betyder det här att vi i framtiden kommer att leva med robotar som vi bygger relationer med och har känslor för på samma sätt som med människor och djur? Nej knappast, säger Astrid Rosenthal-von der Pütten.
– Även om vi knyter an till en robot så vet vi skillnaden mellan de relationer vi har med en robot och dem vi har med människor. Vi har så många andra kognitiva funktioner i hjärnan som gör att vi skiljer på människa och maskin. Våra forskningsresultat underlättar när vi ska konstruera robotar som hjälper oss i vardagen, men det innebär inte att vi i framtiden kommer att omges av robotar som ersätter våra relationer med vänner och familj.

Lotten Wiklund är frilans­journalist och medförfattare till boken Du sköna nya människa: Om smarta proteser, odlade organ och kärleksfulla robotar. Artikeln är tidigare publicerad i Modern Psykologi 5/2013. Beställ: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

1 Comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s