Alla ska med: Kärlek 2.0
Stark, varaktig och bara för de närmaste? Psykologen Katarina Blom ger en kärleksförklaring som räcker för alla.
Kärlek.
En exklusiv känsla tillägnad din partner – och helst ska den vara för evigt.
Fel, menar Barbara Fredrickson, professor i psykologi och författare till boken Love 2.0 – How our supreme emotion affects everything we feel, think, do and become. Med stöd i klassisk emotionsforskning menar hon att det är missvisande att försöka mäta kärlek i år, eller ens i månader. Känslor kommer och går, och likt alla andra känslor så är kärleken flyktig. Mät snarare kärlek i minuter och sekunder.
Ofta blandas kärlek ihop med det åtagande vi gör när vi bestämmer oss för att leva i ett monogamt förhållande, menar Fredrickson, och vill dela upp åtagande och känsla. För när vi talar om kärlek brukar vi knappast syfta på vigselringens bestående metall, utan snarare på den varma känsla som ibland blommar upp i bröstet.
Om kärlek är en känsla, och vi vet att känslor är ständigt föränderliga, blir utmaningen att vara kär i samma person under lång tid mer förståelig. Den exklusiva känslan som skulle finnas där tills döden skiljer oss åt vill Fredrickson byta ut mot mikroögonblick av positiv resonans: en kort, övergående stund då vi känner värme och kontakt med personen framför oss. Och det är inte uteslutande med vår partner som vi har chans att uppleva denna kärleksstund. Tvärtom kan den uppnås med vem som helst – en partner, en vän, en kollega eller till och med en främling.
Det kan vara ett skratt över disken i mataffären.
Eller ett samtal mellan dig och en vän, då du helt ger dig hän.
Eller ett tillfälle då du och din kollega upplever att ni till fullo förstår varandra. Kanske utbyter ni leenden, lutar er in mot varandra och har ögonkontakt.
Även om denna mikrokärlek kan uppstå med din partner såväl som med andra personer, så är det åtagande som en långvarig relation med en partner innebär en annan aspekt. Att år efter år vårda och fördjupa en relation med en annan människa ger basen för djup vänskap, kärleksmöten och möjlighet att växa tillsammans – något som en mikrostund av positiv resonans med en främling på tunnelbanan inte ger. Men känslan som finns i ögonblicken av positiv resonans är densamma, enligt Fredrickson.
Biologiska nyckelspelare för att dessa mikrostunder ska kunna uppstå är dels oxytocin, dels hjärnans förmåga att spegla omvärlden, och dels vagusnerven.
Var och en av dessa nyckelspelare bidrar till kärleksstunden på olika sätt: oxytocin är ett peptidhormon som spelar en viktig roll när det kommer till anknytning och att skapa sociala band. Om oxytocin utsöndras samtidigt hos två personer kan tillit och samarbete mellan dem enklare uppstå.
Hjärnscanningsexperiment visar att de områden i hjärnan som är aktiva vid medvetna känslotillstånd tycks samverka med varandra i laddade ögonblick: en och samma känsla speglas i två hjärnor genom, just det, spegelneuronerna.
Den tredje nyckelspelaren är vagusnerven, den nerv som förbinder hjärnstammen med olika inre organ, däribland hjärtat. Vagusnerven tillhör det system som hjälper kroppen att lugna ner sig efter en stressig upplevelse. Den hjälper också till med att anpassa ansiktets muskler så att vi bättre kan spegla och rikta fokus mot personen framför oss. Så hur väl vi får kontakt med andra påverkas av hur väl vagusnerven fungerar.
Genom att räkna hjärtslag i relation till andetag kan vi få ett värde på hur väl vagusnerven fungerar; det är ett sätt att mäta den så kallade vagustonen. Länge har man trott att en människas vaguston var konstant hela livet, ungefär som kroppslängden hos en vuxen. Genom Fredricksons forskning har man dock sett att vagustonen är föränderlig: precis som andra nervbanor eller muskler kan den bli starkare eller svagare beroende på hur mycket man tränar den.
De flesta av oss mår bättre ju fler mikrostunder av positiv resonans vi får chans att uppleva. Med den nya definitionen av kärlek behöver ingen gå kärlekslös genom livet, menar Fredrickson. Och att stärka vagustonen kan vara en väg mot en mer kärleksfylld vardag. Det gäller att träna förmågan att uppleva kärlek.
I ett av Fredricksons experiment fick en grupp öva på en kärleksfull meditation medan en kontrollgrupp inte fick någon uppgift alls. Före och efter experimentet mätte Fredricksons forskarlag försökspersonernas vaguston. De i meditationsgruppen som rapporterade att de oftast upplevde positiva stunder med andra, var också de som hade lyckats förändra sin vaguston allra mest. Enligt Fredrickson innebär detta att vi alla kan stärka vår hälsa och vår förmåga att möta andra i ögonblick av positiv resonans genom att träna upp vagustonen. Till exempel kan vi, i en kort meditation, öva på att uppleva positiva känslor gentemot oss själva och andra. Här är fler sätt att egenhändigt träna på kärlek till sig själv och andra:
1) Sakta ner och bli medveten. Ögonblick av positiv resonans är små och snabbt övergående. Se om du kan upptäcka nya chanser till positiv resonans: kanske byter du ett leende med någon i en överfull tunnelbanevagn eller spårvagn. Kanske kommer tillfället när du kliver in på kontoret och hälsar på dina närmaste kolleger. Kom ihåg att det inte krävs mycket för att ett ögonblick av positiv resonans ska kunna uppstå. Men det kräver närvaro och öppenhet för att såväl uppmärksamma som uppleva ögonblicket.
2) Använd dina egna motgångar som en trigger för att visa dig själv omtanke. Alla upplever ibland tunga känslor och motgångar. Lägg märke till din inre monolog vid dessa tillfällen. Brukar du gräla på dig själv eller brukar du ge dig själv lite extra omtanke och vänlighet? Nästa gång du upplever smärta, påminn dig själv om att alla ibland upplever just detta som du nu går igenom. Det är sådana upplevelser som gör dig mänsklig. Påminn dig om att din tillvaro inte består till hundra procent av obehagliga upplevelser, lika lite som till hundra procent av behagliga upplevelser. Din tillvaro, och din upplevelse av den, är en blandning av allt, precis som för alla andra. Låt den smärtsamma upplevelsen vara en utlösare för att bredda perspektivet och känna gemenskap med andra människor.
3) Spana efter mänskligheten. Testa att lägga märke till personer omkring dig, och hur de ser ut att må. När du pendlar till jobbet eller handlar i mataffären, vad får du för tankar om personerna runt omkring? Utifrån hållning och ansiktsuttryck, hur mår de? Kan det vara så att en del av dem uppfylls av stress, känslor av otillräcklighet eller smärta? Undersök om du kan skapa en varm känsla inom dig själv, och tänka stöttande tankar om dessa främlingar. Då handlar det inte om önsketänkande eller att personerna faktiskt kommer att må bättre på grund av dina tankar. Den person som du hjälper att må bättre i den här övningen är dig själv – du tränar din vaguston.
4) Dela andras glädje. Den här övningen handlar också om att lägga märke till främlingar omkring dig. Men i stället för att reflektera över deras lidande, kan du testa att uppmärksamma deras glädje. Ser du någon på gatan eller ett fik som ler medan hen lyssnar på musik, eller uppspelt pratar med någon? Kan du relatera till den personens känsla, och i hemlighet glädjas med främlingen? Att uppskatta egna goda stunder är härligt, men att också uppskatta andras framgångar öppnar för långt fler möjligheter till att uppleva värme och kärlek i ditt eget liv.
Kärlek.
En exklusiv känsla tillägnad din partner – och helst ska den vara för evigt.
Fel, menar Barbara Fredrickson, professor i psykologi och författare till boken Love 2.0 – How our supreme emotion affects everything we feel, think, do and become. Med stöd i klassisk emotionsforskning menar hon att det är missvisande att försöka mäta kärlek i år, eller ens i månader. Känslor kommer och går, och likt alla andra känslor så är kärleken flyktig. Mät snarare kärlek i minuter och sekunder.
Ofta blandas kärlek ihop med det åtagande vi gör när vi bestämmer oss för att leva i ett monogamt förhållande, menar Fredrickson, och vill dela upp åtagande och känsla. För när vi talar om kärlek brukar vi knappast syfta på vigselringens bestående metall, utan snarare på den varma känsla som ibland blommar upp i bröstet.
Om kärlek är en känsla, och vi vet att känslor är ständigt föränderliga, blir utmaningen att vara kär i samma person under lång tid mer förståelig. Den exklusiva känslan som skulle finnas där tills döden skiljer oss åt vill Fredrickson byta ut mot mikroögonblick av positiv resonans: en kort, övergående stund då vi känner värme och kontakt med personen framför oss. Och det är inte uteslutande med vår partner som vi har chans att uppleva denna kärleksstund. Tvärtom kan den uppnås med vem som helst – en partner, en vän, en kollega eller till och med en främling.
Det kan vara ett skratt över disken i mataffären.
Eller ett samtal mellan dig och en vän, då du helt ger dig hän.
Eller ett tillfälle då du och din kollega upplever att ni till fullo förstår varandra. Kanske utbyter ni leenden, lutar er in mot varandra och har ögonkontakt.
Även om denna mikrokärlek kan uppstå med din partner såväl som med andra personer, så är det åtagande som en långvarig relation med en partner innebär en annan aspekt. Att år efter år vårda och fördjupa en relation med en annan människa ger basen för djup vänskap, kärleksmöten och möjlighet att växa tillsammans – något som en mikrostund av positiv resonans med en främling på tunnelbanan inte ger. Men känslan som finns i ögonblicken av positiv resonans är densamma, enligt Fredrickson.
Biologiska nyckelspelare för att dessa mikrostunder ska kunna uppstå är dels oxytocin, dels hjärnans förmåga att spegla omvärlden, och dels vagusnerven.
Var och en av dessa nyckelspelare bidrar till kärleksstunden på olika sätt: oxytocin är ett peptidhormon som spelar en viktig roll när det kommer till anknytning och att skapa sociala band. Om oxytocin utsöndras samtidigt hos två personer kan tillit och samarbete mellan dem enklare uppstå.
Hjärnscanningsexperiment visar att de områden i hjärnan som är aktiva vid medvetna känslotillstånd tycks samverka med varandra i laddade ögonblick: en och samma känsla speglas i två hjärnor genom, just det, spegelneuronerna.
Den tredje nyckelspelaren är vagusnerven, den nerv som förbinder hjärnstammen med olika inre organ, däribland hjärtat. Vagusnerven tillhör det system som hjälper kroppen att lugna ner sig efter en stressig upplevelse. Den hjälper också till med att anpassa ansiktets muskler så att vi bättre kan spegla och rikta fokus mot personen framför oss. Så hur väl vi får kontakt med andra påverkas av hur väl vagusnerven fungerar.
Genom att räkna hjärtslag i relation till andetag kan vi få ett värde på hur väl vagusnerven fungerar; det är ett sätt att mäta den så kallade vagustonen. Länge har man trott att en människas vaguston var konstant hela livet, ungefär som kroppslängden hos en vuxen. Genom Fredricksons forskning har man dock sett att vagustonen är föränderlig: precis som andra nervbanor eller muskler kan den bli starkare eller svagare beroende på hur mycket man tränar den.
De flesta av oss mår bättre ju fler mikrostunder av positiv resonans vi får chans att uppleva. Med den nya definitionen av kärlek behöver ingen gå kärlekslös genom livet, menar Fredrickson. Och att stärka vagustonen kan vara en väg mot en mer kärleksfylld vardag. Det gäller att träna förmågan att uppleva kärlek.
I ett av Fredricksons experiment fick en grupp öva på en kärleksfull meditation medan en kontrollgrupp inte fick någon uppgift alls. Före och efter experimentet mätte Fredricksons forskarlag försökspersonernas vaguston. De i meditationsgruppen som rapporterade att de oftast upplevde positiva stunder med andra, var också de som hade lyckats förändra sin vaguston allra mest. Enligt Fredrickson innebär detta att vi alla kan stärka vår hälsa och vår förmåga att möta andra i ögonblick av positiv resonans genom att träna upp vagustonen. Till exempel kan vi, i en kort meditation, öva på att uppleva positiva känslor gentemot oss själva och andra. Här är fler sätt att egenhändigt träna på kärlek till sig själv och andra:
1) Sakta ner och bli medveten. Ögonblick av positiv resonans är små och snabbt övergående. Se om du kan upptäcka nya chanser till positiv resonans: kanske byter du ett leende med någon i en överfull tunnelbanevagn eller spårvagn. Kanske kommer tillfället när du kliver in på kontoret och hälsar på dina närmaste kolleger. Kom ihåg att det inte krävs mycket för att ett ögonblick av positiv resonans ska kunna uppstå. Men det kräver närvaro och öppenhet för att såväl uppmärksamma som uppleva ögonblicket.
2) Använd dina egna motgångar som en trigger för att visa dig själv omtanke. Alla upplever ibland tunga känslor och motgångar. Lägg märke till din inre monolog vid dessa tillfällen. Brukar du gräla på dig själv eller brukar du ge dig själv lite extra omtanke och vänlighet? Nästa gång du upplever smärta, påminn dig själv om att alla ibland upplever just detta som du nu går igenom. Det är sådana upplevelser som gör dig mänsklig. Påminn dig om att din tillvaro inte består till hundra procent av obehagliga upplevelser, lika lite som till hundra procent av behagliga upplevelser. Din tillvaro, och din upplevelse av den, är en blandning av allt, precis som för alla andra. Låt den smärtsamma upplevelsen vara en utlösare för att bredda perspektivet och känna gemenskap med andra människor.
3) Spana efter mänskligheten. Testa att lägga märke till personer omkring dig, och hur de ser ut att må. När du pendlar till jobbet eller handlar i mataffären, vad får du för tankar om personerna runt omkring? Utifrån hållning och ansiktsuttryck, hur mår de? Kan det vara så att en del av dem uppfylls av stress, känslor av otillräcklighet eller smärta? Undersök om du kan skapa en varm känsla inom dig själv, och tänka stöttande tankar om dessa främlingar. Då handlar det inte om önsketänkande eller att personerna faktiskt kommer att må bättre på grund av dina tankar. Den person som du hjälper att må bättre i den här övningen är dig själv – du tränar din vaguston.
4) Dela andras glädje. Den här övningen handlar också om att lägga märke till främlingar omkring dig. Men i stället för att reflektera över deras lidande, kan du testa att uppmärksamma deras glädje. Ser du någon på gatan eller ett fik som ler medan hen lyssnar på musik, eller uppspelt pratar med någon? Kan du relatera till den personens känsla, och i hemlighet glädjas med främlingen? Att uppskatta egna goda stunder är härligt, men att också uppskatta andras framgångar öppnar för långt fler möjligheter till att uppleva värme och kärlek i ditt eget liv.
