Thomas Vinterbergs förrädiska minnen – i filmen Jakten

I Jakten spelar Mads Mikkelsen en förskollärare som anklagas för sexuella övergrepp på ett barn.  Foto: Per Arnesen.
I Jakten spelar Mads Mikkelsen en förskollärare som anklagas för sexuella övergrepp på ett barn. Foto: Per Arnesen.

Den danske filmaren Thomas Vinterberg räds inte de mest tabu­belagda frågorna. I genombrottsfilmen Festen tacklade han sexuella övergrepp i en familj, i nya Jakten är det en femårig flickas lögner som raserar en oskyldig mans liv.

Läs Karin Svenssons porträtt från Modern Psykologi 2/2013.

När Jakten visades på filmfestivalen i Cannes var det en scen som fick hela publiken att applådera. Huvudpersonen Lucas har på fem månader förvandlats från populär förskollärare till misstänkt pedofil. I misstrogen tystnad har han svalt sin vrede över de falska anklagelserna från en femårig flicka, och omgivningens hatiska reaktioner. Men en dag får han nog. När han blir avvisad från sin lokala mataffär rinner bägaren över, och han skallar butiksbiträdet.
– Det är talande att just den scenen fick publiken att applådera. Lucas är en väldigt godhjärtad, ödmjuk person, men han är också en smula kastrerad. Han måste helt enkelt kliva ur det här civiliserade skalet och börja skalla folk, säger Vinterberg när vi ses.

Långt före vår intervju har jag bestämt mig för att inte tycka om Thomas Vinterberg. En ilska har legat och pyrt i mig ända sedan jag läste en artikel i Svenska Dagbladet om Jakten, i samband med Cannesfestivalen förra våren. Där framstod han som en riktig dinosaurie, som ansåg att kvinnor som protesterade mot mansdominansen inom filmbranschen hade ”iklätt sig en mycket oklädsam lidandeskepnad”.

Så jag går till vårt möte med en bild av en självgod typ med unken kvinnosyn. Men Thomas Vinterberg är beväpnad med ett vapen mäktigare än ilska: charm i överflöd.

När han kliver in i det trista konferensrummet är det som att någon precis har dimmat ner till mysbelysning. Han är välklädd och stilig med vänliga blå ögon men med håret på ända som om han just hade klivit upp ur sängen. Effekten är nästan obehagligt avväpnande.
Vinterberg var bara 29 år gammal när han 1998 slog igenom med dunder och brak, som en av författarna till Dogmamanifestet. Tillsammans med medförfattaren Lars von Trier förespråkade han en avskalad inspelningsstil med enbart befintligt ljud och ljus. Vinterberg regisserade även den allra första Dogmafilmen: Festen.

Filmen handlar om patriarken Helge, vars 60-årsfirande tar en oväntad vändning när sonen Christian i sitt tal berättar att fadern förgrep sig på honom och hans syster när de var barn. Festen blir alltmer absurd när fadern försöker släta över Christians utbrott, samtidigt som fler bevis på övergreppen flyter upp till ytan.

Historien om Jakten tar faktiskt avstamp i Festen. Bland dem som såg Vinterbergs genombrottsfilm var det många som kom till hans hem i Köpenhamn och ville att han skulle göra film av deras livshistorier och familjetrauman. En av dem som knackade på var en barnpsykiater som räckte honom en bunt papper och sade: ”Du måste berätta om de här människorna.”
– Jag sa: ”Visst – god kväll!” Sedan la jag mappen på en hylla. Åtta år senare genomgick jag en skilsmässa och var i desperat behov av en psykiater. Jag ringde honom, och före vårt möte läste jag igenom papprena. Jag blev förfärad och fascinerad av dem, och kände att det här måste jag göra en film om.

Psykiaterns papper berättade om barn som hade anklagat oskyldiga män för sexuella övergrepp, och den förödelse som detta skapade för såväl barnen som de anklagade och alla människor i deras närhet. Vid sidan om dessa berättelser hämtade Thomas Vinterberg inspiration från olika rättsfall, bland annat det som hände i danska Vadstrupgård och norska Bjugn på 1990-talet, men även från en rad brittiska, tyska och belgiska fall.
– Jag kommer inte ens ihåg från vilka fall jag har plockat vilka detaljer – vilket är bra, av både juridiska och moraliska skäl. Det är inte upp till mig att utdela domar. Hur ska jag kunna veta vad som egentligen hände i Bjugn? Allt jag kan säga är att det finns en möjlighet att några av dessa män är oskyldiga.

Mads Mikkelsen spelar Lucas med en tystlåten panik, och både han och regissören har fått frågan om varför han aldrig säger ”jag är oskyldig” till dem som anklagar honom för att ha utnyttjat ett barn sexuellt.
– Det är som om han testar människorna i sin omgivning, med ett barns övertygelse väntar han på att det goda ska visa sig till slut. Det kan misstas för passivitet, men jag ser honom som väldigt envis. Han insisterar på att detta kommer att försvinna, säger Thomas Vinterberg.

Mads Mikkelsen brukar inte svara lika diplomatiskt på frågan om varför Lucas är så passiv.
– Den gör honom väldigt arg. Han brukar säga ”se filmen en gång till”. För Lucas reagerar faktiskt hela tiden – men han är väldigt civiliserad.

Thomas Vinterberg under inspelningen av Jakten. Foto: Nordisk film.
Thomas Vinterberg under inspelningen av Jakten. Foto: Nordisk film.

Thomas Vinterberg beskriver Jakten som ett slags H.C. Andersen-saga. Alldeles i början av filmen ser vi Lucas och vännerna i hans jaktlag bada nakna i en sjö i iskallt höstväder – en varm gemenskap som förgiftas när en osynlig ondska tränger sig in i kretsen och förvandlar värme och färg till paranoia och mörker.
– Den handlar också om rädsla för det talade ordet, som aldrig kan tas tillbaka. Särskilt i dag, med medieplattformar som Facebook, kan en identitet – god eller ond – skapas på bråkdelen av en sekund.

Filmen ifrågasätter en av våra starkaste föreställningar om små barn: att de inte kan ljuga.
I Jakten är det femåriga Klara, dotter till Lucas bästa vän, som plötsligt börjar prata med en annan förskollärare om hur Lucas penis ser ut. Det är fria fantasier, triggade av porrbilder som hon råkat se på sin brors surfplatta. Men vår tids pedofilskräck gör att läraren överöser barnet med oroliga frågor. Till sist säger Klara vad hon tror att de vuxna vill höra.
– Jag ljög när jag var liten, alla barn gör det. Det finns ett behov av att förenkla våra intryck av barn, men barn ljuger. Jag tycker att det är fattigt – och farligt – att vi inte kan hantera den verkligheten.

Till sist handlar det inte ens om att ljuga. Klara blir så bekräftad av sin omgivning när hon berättar att Lucas förgripit sig på henne, att hon snart inte själv vet vad som är sant eller falskt. Thomas Vinterberg menar att det räcker att man vid några tillfällen föreslår för ett barn att något har hänt, så blir det snart en del av hans eller hennes minnesbank.
– Då får vi ett barn som växer upp med en perfekt illusion om att något faktiskt hände. Barnet får gå till gynekologen hela tiden, mamma gråter ständigt, folk bråkar och slåss, folk hamnar i fängelse. Man växer upp i tron att man är ett offer. Och på det sättet blir man ett offer, och får liknande sexuella problem som vuxen, som om man hade blivit utsatt för övergrepp. Det blir barnet som får lida i slutänden, säger han.
Det finns en dubbelhet i Thomas Vinterberg när han talar om dessa konstruerade minnen. Å ena sidan vill han lyfta fram den oerhörda skada som de skapade minnena kan göra, å andra sidan är han nästan barnsligt fascinerad av hur minnena uppkommer. Som i Bjugn-fallet, där barnen gav detaljerade beskrivningar om vad som pågick i den misstänkte mannens källare.
– Det var fruktansvärda saker, om avföring och män i huvor – detaljer som jag inte ens kunde ta med i filmen. Deras berättelser var helt synkade, men när man genomsökte mannens hus så hade det ingen källare! Jag tycker att det är oerhört fascinerande, att de kan skapa en hel värld som inte existerar – som ett konstverk.

Kanske är det charmen som gör att Thomas Vinterberg kommer undan med att vara lite naiv, en naivitet som blir mer än önskvärt tydlig mot slutet av intervjun. Och det är två saker till som irriterar under vårt samtal. Det första är hans nostalgiska längtan tillbaka till en friare tid (”jag har en romantisk bild av Östeuropa, där man fortfarande kan röka bland barnen och köra bil utan bilbälte”). Och så detta med kvinnor och män. När jag tar upp jämställdhetsfrågan fyrar han av ännu ett Vinterbergskt leende och frågar: ”Är du säker på att du vill ge dig ut på det slagfältet?”
– Bilden av män har bleknat på sistone, särskilt i Skandinavien. Vi blir mer och mer ödmjuka. Jag tycker att skandinaviska män har förklenat sig själva. Den stora fördelen är att fantastiska kvinnor har fått komma fram, men skandinaviska män måste våga ta mer plats. Jag tycker att porträttet av Lucas tar upp den problematiken.

Han menar att Lucas oförmåga att kraftfullt bemöta anklagelserna är ett symtom på denna förklenade skandinaviske man. Det är frestande att leka hobbypsykolog och leta efter orsaken till Thomas Vinterbergs inställning i hans egen uppväxt, i ett klassiskt 1970-talskollektiv. Där var han omgiven av starka kvinnor, medan fadern var en mjukare sort.
– Jag har en väldigt kärleksfull och omtänksam pappa. Han är som Lucas, envis men väldigt mjuk och varm, en mycket godhjärtad man. Han tror på rättvisa, att göra det rätta, och det har också präglat mig, säger Thomas Vinterberg.

Han berättar en historia om hur han som femåring hamnade i bråk med ett fyllo på en buss. Mannen skrämde hans syster, och medan pappan nöjde sig med att subtilt håna hans övervikt blev unge Thomas arg och skrek ”din dumma idiot!”. Fyllot ställde sig upp och slog till honom så att han tuppade av.
– När jag vaknade till så såg jag min pappa utföra ett slags dans. Han försökte slåss med den här mannen, men han visste inte hur man gjorde så det blev en sorts dans, kind mot kind. Det var nästan vackert, eftersom han verkligen försökte. Kanske är det samma sak med Lucas, som till sist får nog och skallar folk.
Thomas Vinterberg pratar varmt om tiden i kollektivet, men när han var på väg in i vuxenlivet upptäckte han att det fanns nackdelar med att växa upp i total frihet. Utan begränsningar var det svårt att välja vad man skulle göra med sitt liv. Hans mål blev att bli berömd.
– Jag var väldigt blyg och fåfäng, så jag försökte bli rockstjärna – men misslyckades. I stället samlade jag ett filmteam runt mig. Det är den nakna sanningen. Men ganska snart insåg jag att jag njöt av kombinationen av att utforska människans skröplighet och gruppkänslan som jag kände igen från min barndom.

Han är som sagt nostalgiker, och det blir extra tydligt när han drar paralleller mellan dagens pedofilskräck och det radikala 1970-talets mer ”avslappnade” inställning till allt som hade med barn att göra. Där kunde tio personer klämma in sig i samma bil och bolma obehindrat utan tanke på bilbälten. Där satt barnen ofta i knät på nakna vuxna – något som hade varit omöjligt i dag, menar han.
– Jag sörjer att vi har förlorat det. Jag vet precis varför – jag gjorde en film om det för 14 år sedan. Jag vet att barn blir utnyttjade hela tiden. Men vi förlorade ändå något. I dag befinner sig den västerländska civilisationen i ett ständigt tillstånd av skräck, och det är den hysterin som får grepp om den lilla staden i Jakten.

Vinterberg har redan skildrat kollektivlivet i en pjäs, som han hoppas att snart kunna filmatisera. Han berättar om ett särskilt kärt skolminne, från tredje klass i det som han beskriver som ”min kommunistiska friskola”.
– Vi ville ha en lektion om sex, jag tror att vi var uttråkade av matten. Och min lärare, som var småfull – det var helt normalt där – ställde sig upp och tog av sig byxorna och visade oss sina genitalier. Vi fick en riktigt bra lektion, han visade oss hur den såg ut och förklarade hur den funkade, och det var helt icke-sexuellt. Inte på något sätt var det en kränkning av barnen. I dag hade han slagits i bojor på stället och skickats i fängelse.
Han låter så övertygande när han säger det, så full av nostalgi över en lycklig barndom. Men jag kan inte låta bli att tänka att all förändring nog inte är av ondo – och att charm inte räcker hur långt som helst.

FAKTA: Thomas Vinterberg
Född: 1969 i Frederiksberg utanför Köpenhamn.
Familj: Gift med skådespelaren Helene Reingaard-Neumann, de har en son tillsammans.
Thomas Vinterberg har två tonårsdöttrar från ett
tidigare äktenskap.
Yrke: Filmregissör, manusförfattare och filmproducent.
Filmografi i urval: Hjältar (1996), Festen (1998), It’s all about love (2003), Dear Wendy (2005), En man kommer hem (2007) och Submarino (2010). Han har även regisserat musikvideor till Blur och Metallica och är husdramatiker på Burgteatern i Wien, med pjäser som Begravningen (en uppföljare till Festen) och Kollektivet (om hans uppväxt i kollektiv på 1970-talet).
Aktuell: Med filmen Jakten som får svensk premiär den 12 april.

Karin Svensson är frilansjournalist med fokus på film. Den här artikeln har tidigare publicerats i Modern Psykologi 2/2013. Beställ på papper / för mobil/läsplatta/dator

2 Comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s