Följa John: Så vinner du på att inte vara chef


Men följarna är så många fler – faktiskt de flesta av oss. Samtidigt är kunskapen om dessa betydligt magrare. En av få som forskat om evolutions­psykologiska aspekter på följarskap är Mark van Vugt, psykologiprofessor vid Vrije universiteit i Amsterdam och författare till boken Selected: Why some people lead, why others follow and why it matters (Profile Books, 2010). Med evolutions­psyko­logiska förklaringar som grund kan man enligt honom säga att det är följarna som gör ledaren. Utan följarskap inget ledarskap. Han vill till och med uttrycka det så att följare på sätt och vis leder sina ledare genom att följa dem. Sluta följa ledaren, och ledaren kommer att anpassa sitt beteende för att få dig att följa igen. Och följare har många sätt för att visa ledaren att de inte vill följa vem som helst, hur som helst – allt från tyst obstruktion till öppet motstånd.
”Titta, det står en älg i trädgården!” Hela familjen följer pappas pekande finger. Samma visa varje år den 1 april. Inte stod det någon älg där, det visste vi väl, men den uppfordrande rösten och det pekande fingret utlöste en automatisk reaktion – följarmekanismen. Det finns oändligt många beskrivningar av att vi människor är flockdjur. Ställ dig och titta upp i himlen en dag och du ska se att andra genast börjar spana åt samma håll. Det här visade Stanley Milgram på 1960-talet i ett experiment som har blivit klassiskt. Några personer stod i ett gathörn och tittade uppåt åt ett visst håll. Till slut hade så många andra stannat för att göra samma sak att det hindrade trafiken! Vi gör som andra gör. Det är djupt inpräntat i oss.
Forskningen visar att det har varit en framgångsfaktor att följa. van Vugt beskriver till och med följarskap som det mänskliga grundläget – vi är födda följare. Han definierar följare som den som koordinerar sina egna handlingar med en annan person, ledarens. Detta betyder att åsidosätta sina egna mål och i stället anta ledarens. Själva kärnan är att ge upp sin självständighet till förmån för någon annan eller något annat. Utmaningen blir då att följa rätt person. Att det kan få fatala konsekvenser att följa fel person har många fått erfara, i allt från olyckor till dåliga affärer eller förödande politiska ideologier.
Att hålla oss till gruppen har gett oss större chanser att överleva än om vi vore mol allena, det har vi sannolikt vetat sedan människans uppkomst. Det är ofta smart att hålla sig nära andra för att lära av deras erfarenhet, vilka bär som är giftiga och ätliga, vad som fungerar och inte. Att följa andras exempel är en bra strategi, jämfört med den riskabla trial and error-metoden. Lärare–elevrelationen är en klassisk ledar–följarrelation där följarskapet uppenbart är lönsamt. Samma sak gäller relationen mellan förälder och barn.
Det går inte att återvända till människans ursprungliga miljö, savannen, men man kan iscensätta situationen genom experiment. Med hjälp av Nobel­prisbelönad spelteoriforskning av Robert J. Aumann, visar van Vugt i sitt socialpsykologiska laboratorium att när en ledare och en följare samarbetar når de bättre resultat än när två ledare, som konkurrerar, eller två följare, som är passiva, gör det.
På savannen skulle det kunna vara två jägare som är törstiga efter en dags jakt. De två jägarna har olika idéer om vilket vattenhål de ska gå till. Ska de följas åt till samma eller ska de gå åt var sitt håll? Den ena är törstigare och lite mer angelägen att komma i väg till ”sitt” ställe. Den andre vill till sin käresta som finns vid det andra vattenhålet, lite längre bort. Men att gå åt var sitt håll är att gå rätt in i gapet på ett hungrigt djur, därför måste de samordna sig. Någon av dem tar initiativet och den andre följer. Övertalning eller självuppoffring i någon form av förhandling avgör vem som följer. Poängen är att båda tjänar på att en leder och en följer – till samma vattenhål och med livet i behåll.
Processen att bestämma om man ska följa eller inte är blixtsnabb, visar van Vugt i sina experiment. Det tar cirka 25–30 sekunder att nå konsensus, att ta ställning till om det är lönsammare att underordna sig och samarbeta än att sköta sig själv. Nästa steg går lika fort. Det tar cirka 25 sekunder för en grupp människor som tillsammans ska lösa en uppgift att utse vem som ska vara ledaren. Någon måste kliva fram och stödja den första,varpå resten kan följa. Eftersom det går fort och automatiskt verkar det vara ett slags instinkt att utse en ledare att följa. En nyckelperson är den första personen som gör en annan person till ledare genom att följa honom eller henne. Sedan följer resten denna första följare. Men vad utmärker den första följaren? Är det speciella personlighetsdrag som får denna person att ta det allra första initiativet att följa? Det är den fråga som van Vugt och hans forskargrupp står inför i sin fortsatta forskning.
Följ på 5 sätt
Utifrån evolutionär ledarskapsteori har den nederländske psykologiforskaren Mark van Vugt lanserat fem olika typer av följare, var och en med sina egna motiv:
1) Lärlingen. Lär av sin ledare och följer för att så småningom kunna överträffa sin ledare.
2) Lärjungen. Söker råd och vägledning av sin ledare för att hantera en osäker omvärld.
3. Den lojala. Värdesätter gruppens sammanhållning och följer en ledare som åstadkommer just detta.
4) Supportern. Ser sin ledare som en förebild och följer för dennas karisma eller personliga attraktivitet.
5) Den underordnade. (De flesta anställda.) Följer för att någon högre upp i hierarkin vill det. Den underordnade följer de andra följarna, bara för att det är enklast och för att det inte är något riktigt tänkbart alternativ att själv leda.

Text: Sara Henrysson Eidvall

Text: Sara Henrysson Eidvall