Varför jobba?

Text: Ana Udovic
Med undantag av några år under industrialismens hårdaste dagar har vi aldrig arbetat så många timmar som i dag. Detta trots att tekniken har ersatt mycket av det som tidigare gjordes av människor. Det en person producerar i dag, krävdes det tjugo personer för att tillverka på 1800-talet. Och tillväxten har knappast minskat under tiden. När livsmedelsjätten Ica på 1990-talet införde ett nytt datainventeringssystem kunde 30 procent av arbetsstyrkan sparkas, samtidigt som vinsten ökade med 15 procent. När ABB under samma årtionde sade upp 50 000 personer gick omsättningen upp med 60 procent.
Så pengarna finns, även om arbetsuppgifterna minskar.
– På 1950-talet menade man att full sysselsättning rådde om vi hade 3 procents arbetslöshet, men i dag räknar man 5–6 procents arbetslöshet som full sysselsättning, säger Roland Paulsen, sociolog vid Uppsala universitet.
Att politikerna talar om att ”skapa” arbete borde väcka en del frågetecken, tycker han. Men varken högern, vänstern, facket eller arbetsgivarna ifrågasätter arbetslinjen. Ingen tar upp att det vi gjorde förr – arbetade för att skapa tillväxt – i dag har vänts till att vi använder tillväxten för att skapa arbete.
I sin bok Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin visar han att 4–5 timmars arbete per dag skulle räcka för att producera allt som samhället behöver för att välståndet ska bestå. Så varför arbetar vi då så mycket?
Svaret är ideologiskt, menar Paulsen. På 1800-talet beskrevs arbetet som en plåga, och fint folk arbetade inte. I dag ses det i stället som en dygd. 1900-talsidealet var den skötsamme arbetaren, och på 2000-talet värdesätts den driftige entreprenören. Frågan är bara vilka som uppfyller dagens ideal. I undersökningar anger bara 25 procent att arbetet ger dem en hög tillfredsställelse, och 66 procent svarar att de skulle säga upp sig ifall de vann på lotto (på 1950-talet var det bara 50 procent som svarade samma sak).
– Vi jobbar främst för att få lön. När människor får ranka vad som är viktigast, hamnar familj, vänner och fritidsintressen högre än jobbet på listan, säger Roland Paulsen.
Många som befinner sig på jobbet 40 timmar i veckan har inte särskilt mycket att göra där. Om det var så att vi hade arbetsuppgifter att utföra hela tiden så skulle det ju vara omöjligt att skicka privata mejl, fika, sitta på meningslösa möten, surfa på Facebook och ägna sig åt strategiska maktspel, menar Roland Paulsen (en undersökning på irländska företag visade att en timmes arbetstid per dag och anställd gick åt till intriger).
– Människor vet att allt de gör på jobbet inte är arbete. Sedan hittar de motiveringar till att det är så, som att det behövs rekreation för att bli mer produktiv i längden.
Att låtsas är en del av spelet.
– Det handlar om att framstå som en person med entreprenörsanda, oavsett om man kommer från en bemanningsfirma eller är fast anställd, säger Roland Paulsen, som är övertygad om att det får negativa effekter att ägna så mycket tid åt att framstå som den driftiga person man kanske inte är, innerst inne.
Men den mer otäcka lögnen uppstår enligt Paulsen när myndigheter och politiker inte erkänner att det inte behövs lika många anställda längre. I stället låter man de arbetslösa känna sig personligen ansvariga, och tvingar dem att gå menlösa kurser i hur man skriver cv eller bokar in dem hos en jobbcoach.
– Även som arbetslös måste du vara med och låtsas – annars får du inte några pengar, säger Roland Paulsen.
Vad skulle vi då göra med tiden, om vi bara jobbade hälften så mycket som i dag?
– Till en början tror jag inte att det skulle vara särskilt uppskattat, säger Roland Paulsen.
Jämför man de två stora grupper i samhället som inte behöver arbeta – pensionärer och barn – är barnen ofta mycket bättre på att följa sin spontanitet, hitta lusten och vara i nuet.
– Många som går i pension vittnar om en tuff första period. Om man i många år har blivit bra på att sätta sin egen vilja inom parentes för att i stället följa en extern makt och norm – då är det svårt att hitta den där spontaniteten igen, säger Roland Paulsen.
Men så småningom skulle det förändras, tror han.
– Kanske skulle vi ägna mer tid åt konstnärligt skapande. Jag tror att det skulle få oförutsägbara konsekvenser för kulturlivet, öppna för en stor kreativ potential. Men man vet aldrig, lika väl som vi får en ny Albert Einstein och en ny Leonardo da Vinci kan det bli så att folk börjar spela mer dataspel eller meditera, säger Roland Paulsen och tillägger att han inte tycker att det spelar någon roll vad människor tar sig för.
– Att minska arbetstvånget är ett fullgott mål i sig, tycker jag.
Ana Udovic är frilans­journalist.
Läs mer: Roland Paulsen: Arbetssamhället (Gleerups 2010)
Beställ Modern Psykologi 2/2013 på papper / för läsplatta och dator.

Text: