Vad var det jag sa! Martin Ingvar om den svenska skolkrisen

Det gick trögt för Martin Ingvar att lära sig läsa. Men hans tålmodiga mamma tragglade med honom. Det är inte alla förunnat att ha en sådan mamma. Det är därför han är så arg på den svenska skolan. Att den har tappat greppet om dem som behöver träna. Läs Ann Lagerströms intervju med Martin Ingvar, ur Modern Psykologi: Hjärnan 6/2012.
Neuroforskaren Martin Ingvar är förtvivlad, arg – ja faktiskt rasande. Och nu tvingar han sig själv att säga de där orden som tillhör de sorgligaste han vet:
– Vad var det jag sa!
Det var tjugo år sedan han i en artikel varnade för att svenska barn var på väg att tappa greppet om läsandet. En gång i tiden var Sverige ett föredöme och toppade läskunnighetslistan. Nu har vi halkat ner under 15:e plats, och 25 procent av pojkarna går ut skolan utan att klara av att läsa en lite svårare text.
– Var fjärde pojke, säger han som för att pränta in siffran, var fjärde, förstår du vad det betyder?
Det är eftermiddag i Martin Ingvars hörnkontor på Karolinska institutet i Solna. Här­ifrån leder han som dekan arbetet med Karolinska institutets forskning. Här läser han och skriver och deltar frustande aktivt i skoldebatten.
Hur hinner du?
– Vad ska man annars göra?
Han drivs av passion, säger han, av en pockande längtan att förstå vad det är att vara människa och vad det i förlängningen får för konsekvenser för samhället. Hur ska vi bygga för att ta till vara medborgarna och få dem att må så bra som möjligt?
Som det där med pojkarnas läsning.
– Det är skamligt att ett så rikt samhälle som vårt inte kan ge sina barn den undervisning de behöver. Dessutom är det onödigt. I dag har vi vetenskaplig forskning som visar vad som fungerar.
Att lära sig gå gör ett barn av sig själv, programmerad som hon är att resa sig och ta sitt första steg. Men att lära sig läsa det är ingenting som hjärnan känner igen. Den är inte organiserad för att låta ett ljudande språk symboliseras av små grafiska former på ett papper. De många nervcellerna i olika delar av hjärnan, som måste samarbeta för att det här ska fungera, är inte bara ovana. De är, säger Martin Ingvar, rent ut sagt ovilliga.
Det flesta behöver en tydlig instruktion för att komma i gång. Och enda sättet att bli bra, enligt de senaste tjugo årens forskning i neuro­vetenskap och psykologi, är att träna, träna och åter träna.
– Det är här hela felet ligger, säger Martin Ingvar. De pedagoger och politiker som var trötta på korvstoppningsskolan lanserade på 1980-talet nya helt ovetenskapliga pedagogiska metoder, där man missade en så enkel sak som skillnaden på kunskaper och färdigheter.
– Kunskaper, det hade de helt rätt i, behöver man kanske inte belasta hjärnan med i samma utsträckning längre, vi kan söka på nätet och slå upp i Wikipedia. Men färdigheten att lära sig läsa och skriva, den går inte att få utan att traggla.
På samma gång som barn förskonades från att behöva lära sig psalmverser och kungalängder utantill fick de också många timmar mindre lästräning. Läsningen skulle gå av sig själv.
På samma gång blev det mer eller mindre förbjudet att mäta barnens kunskaper, ännu ett misstag, enligt Martin Ingvar. Om man inte mäter läsförmågan vet man inte var barnen står och då kan man inte heller ge dem rätt hjälp.
– Dessutom ökar inlärningen om barnet ser att det utvecklas. Då var du här, men se – nu är du här framme.
Själv lärde sig Martin Ingvar läsa med hjälp av Lennart Hellsing, och han kan skandera vissa verser än:
”Zackarias fick sju fikon av sin far,
nu har Zackarias inga fikon kvar.”
Och hade han inte kommit från universitetsstaden Lund, dessutom på rätt sida av järnvägen, och från en familj som betonade vikten av studier, och hade inte hans mamma bibliotekarien märkt att det gick bra trögt för unge Martin och släpat hem boktrave efter boktrave för att lura hans lite tröga hjärna att komma i gång, så hade han i dag också varit en av de där 24 procenten.
– Ja, definitivt, det gick inget bra för mig de där första åren i skolan, och min handstil var förfärlig. Hade jag inte fått hjälp vet jag inte hur det hade gått.
Vägen från pekbok till en läshastighet på sisådär 200 ord i minuten är lång och mödosam.
Först måste hjärnan över huvud taget förstå att det där melodiska talet går att dela upp i olika delar. Där finns meningar och ord, som är uppbyggda av små enskilda ljud som måste skiljas ut från varandra och definieras. De delar av hjärnan som kan sådant är inte lika läraktiga hos alla. Somliga, de som kallas för dyslektiska, kan ha riktigt, riktigt svårt: allt flyter ihop i en enda röra.
Här måste sjungas och rimmas och ramsas och tramsas från tidig ålder för att hjärnan ska komma på spåret. Det är därför, säger Martin Ingvar, som Lennart Hellsings böcker är så bra: lappricka, paprika, puddingpastej.
Så är det dags för andra delar av hjärnan att börja träna. Handen och ögat och de delar som förstår symboler formar grafiska krumelurer på papper. Sedan gäller det att få ihop det hela. De många ljuden måste rationaliseras, alla kan inte få sin egen bokstav, därför klämmer vi ihop ö:et i höra med det i hö, fast det egentligen är helt olika ljud.
Och det är nu som den verkliga neurala sammankopplingen måste ske. Ögat ser symbolen, signalen skickas vidare till det centrum som kan tyda den, som sedan ska göra en totalomvändning och skicka bilden till hörselavdelningen, som i sin tur måste ha kontakt med avkodningscellerna, som meddelar att vi har att göra med ett e, som sedan ska skickas vidare till arbetsminnet, där e:et ska sparas tills dess att alla bokstäverna i ordet har kodats av.
Processen är så jobbig att det i början bara går att läsa eller skriva en bokstav i taget. Och det kan vara svårt att få ett litet barn att förstå att snart kommer krumelurerna att öppna sig och bjuda in till en orgie av läsupplevelser. Så här i början är det därför lätt att ge upp och ägna sig åt något annat i stället. Precis det som hänt med många killar i den icke-tragglande skolmiljön.
– Det tar emot, jag vet hur det tar emot, säger Martin Ingvar, men det finns ingen annan väg, och det är här lärarna har sitt främsta samhällsuppdrag. Leka fram, locka, ja milt tvinga barnen att hålla på tills dess att de får flyt i läsningen. För ett barn som inte lär sig han kan inte heller gå i skolan, det finns det forskning som visar.
Jo det är klart att han rent fysiskt kan gå dit, och fram till sexan kanske han kan klara sig om han har gott minne, god fantasi och är snabb i käften. Men när texterna i högstadiet blir alltmer komplicerade går det inte att bluffa längre.
Och här kan den neuropsykologiska forskningen också bidra, den som berättar vad som händer med den som glider ur sin grupp.
– I en klass där kanske 20–30 procent av eleverna missar själva poängen med undervisningen så går det sociala kontraktet som varje grupp består av sönder. Gemenskapen kring sökandet efter kunskap existerar inte längre och de oläsande glider ur nätet. Deras uppmärksamhet börjar vandra, de söker sig till andra icke-läsare eller till mobilen, eller stirrar ut genom fönstret. Och ju mer de glider undan desto mer irriterade blir lärarna och de högpresterande eleverna.
– Kunskap, säger Martin Ingvar, är på sätt och vis ett socialt fenomen. Vi är ”gen­etiskt ihopmejslade” för att fungera tillsammans och ge varandra trygghet, kärlek. Och den där uppskattningen är också förutsättningen för att man ska vilja och kunna lära sig något.
Ju mindre värme och positiv uppmärksamhet som de här killarna får, desto sämre fungerar deras inlärning.
Åren går, betygen dalar, och den svagläsande pojken lämnar skolan mentalt långt innan han fysiskt lämnar den. Och trots att samhället har haft nio år på sig kan han fortfarande inte ta sig igenom en vanlig dagstidning.
– Det är en katastrof för pojkarna själva, men också för oss andra i samhället. Tänk dig att vi medvetet med usel pedagogik förvägrar oss allt det som de här killarna kunde ha bidragit med!
Nu kommer han på något som får hans ögon att mörkna:
– Och så är det de som påstår att statistiken beror på att vi fått så många invandrare. Vilket dravel!
– Att det skulle vara särskilt svårt för barn som fötts i andra länder att lära sig läsa och skriva på svenska är inget annat än felinformation, säger Martin Ingvar. Det handlar bara om pedagogik och engagemang.


Annons:
Prenumerera


Det finns inget fysiskt hinder för en hjärna att lära sig fler språk, tvärtom visar hans egen forskning att här finns mycket att hämta.
Under ett antal år hade han glädjen att få forska på en grupp kvinnor i Portugal som ingick i en illitterat kultur och var analfabeter. Frågan var vad som skiljer en hjärna som lärt sig läsa från en som inte har det.
Att lära sig läsa ändrar hjärnan på flera sätt. Det påverkar inte bara vårt språk utan också andra fuktioner. De portu­gisiska kvinnorna behövde till exempel mer tid för att uppfatta världen omkring sig, och de hade svårare att tänka komplexa tankar, än människor som hade tagit sig igenom den mödosamma läsinlärningen.
Forskningen var ett genombrott, och Martin Ingvar njuter fortfarande när han minns framgångarna.
– Få saker är så häftiga som när man finner ny kunskap. Den där känslan innan rönen har presenterats: det här kan just nu bara jag. Det är coolt och ger en ordentlig boost i belöningssystemet.
Du är inte direkt den första neuroforskaren i din familj, och inte heller den enda som har ägnat sig åt inlärning. Din farmors far, Salomon Henschen, var också professor och den förste som beskrev oförmåga att lära sig matte, dyskalkyli.
– Ja, han var stilig, säger Martin Ingvar och tappar för en stund bort sitt sociala engagemang.
– Han blev lite knarrig mot slutet. Gav ut ett praktverk om hjärnans patologi i åtta band. Och så slogs han ivrigt mot andra forskare.
Slogs om vad då?
– Om vilken gubbe som var mest toppen förstås.
Din farfar, Sven Ingvar, var också läkare och professor och din pappa, David Ingvar, var inte bara professor utan dessutom en av Sveriges mest kända forskare genom sin medverkan i det populära tv-programmet Fråga Lund. Du måste närmast ha vuxit upp i ett laboratorium.
– Det finns en bild någon­stans där jag ligger i en bastkorg i ett hörn på labbet. Pappas assistent, Birgit Olsson, tog ömsom hand om mig, ömsom hjälpte hon till med något jädra kattexperiment.
Han skrattar och vi konstaterar att människors förutsättningar är olika och då är han där igen:
– Just därför får skolan inte tappa greppet. Det är inte acceptabelt att ett så rikt land som Sverige inte klarar av att lära ut det mest grundläggande.
Men det är inte helt nattsvart, berättar han. Det finns skolor som tagit till sig av de nya rönen, som använder vetenskapligt belagd pedagogik, som Bornholmsmodellen, eller har experimenterat fram egna fungerande metoder. Skolor som har närmare 100 procent läskunnighet bland sina elever.
– Det är bara att åka dit och studera hur de gör, säger Martin Ingvar.
Jag stoppar honom där, för honom tillbaka till hans egen bana. Är nyfiken på en sak.
Även om jag förstår att du haft nytta av din akademiska bakgrund kan jag tänka mig att det också måste vara svårt och kravfyllt att växa upp bredvid dessa giganter.
– Det är klart att en av orsakerna till att jag flyttade till Stockholm var att Ingvar-indexet i Lund var lite för högt, säger han med ett leende. Vid 30 behöver man komma bort lite från sin pappas akademiska arena. Men det var inte ett avståndstagande. Jag hade ett jättebra förhållande till min pappa. Vi pratade mycket, inte minst om livets mening.
Han blir fortfarande kallad David ibland, fastän pappa är död sedan mer än tio år. Men det bekymrar honom inte. Värre är ”den där särskilda formen av arvsynd” som drabbar honom när människor tillskriver honom egenskaper och aktiviteter som är honom, sonen, fullständigt främmande.
Nu ringer det i en av hans två mobiler; det är hans fru. Dags att bryta upp. Men en sista sak vill han säga.
– Jag blir ofta beskylld för att vilja ha tillbaks den gamla skolan. Det är helt fel. Det moderna samhället vill inte ha 40-talsuppfostrade elever utan unga kunskapstörstande människor. Men för att vi ska få det måste de vara helsulade och inte halvsulade. De måste kunna läsa, skriva och räkna.
FAKTA: MARTIN INGVAR
Medicine doktor, professor i neuro­fysiologi, professor i integrativ medicin och chef för Osher Centrum i integrativ medicin och  dekanus på Karolinska institutet i Solna.
Familj: Fru och fyra barn.
Bor: Villa i Djursholm utanför Stockholm.
Passion: Att förstå människan.
Skeptisk: Mot positiv psykologi.
Läser gärna: Steven Pinker.
Skrivit: En bok om dyslexi och flera böcker om  hjärnan tillsammans med journalisten Gunilla Eldh, nu senast om smärta.
Ann Lagerströms artikel publicerades först i Modern Psykologi: Hjärnan 6/2012Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Text: