Vad var det jag sa! Martin Ingvar om den svenska skolkrisen

Martin Ingvar älskar känslan när han upptäckt något ingen annan känner till: ”Det ger en boost i belönings­systemet.” Foto: Martin Stenmark.

Martin Ingvar älskar känslan när han upptäckt något ingen annan känner till: ”Det ger en boost i belönings­systemet.” Foto: Martin Stenmark.

Det gick trögt för Martin Ingvar att lära sig läsa. Men hans tålmodiga mamma tragglade med honom. Det är inte alla förunnat att ha en sådan mamma. Det är därför han är så arg på den svenska skolan. Att den har tappat greppet om dem som behöver träna. Läs Ann Lagerströms intervju med Martin Ingvar, ur Modern Psykologi: Hjärnan 6/2012.

Text: Ann Lagerström

Neuroforskaren Martin Ingvar är förtvivlad, arg – ja faktiskt rasande. Och nu tvingar han sig själv att säga de där orden som tillhör de sorgligaste han vet:
– Vad var det jag sa!
Det var tjugo år sedan han i en artikel varnade för att svenska barn var på väg att tappa greppet om läsandet. En gång i tiden var Sverige ett föredöme och toppade läskunnighetslistan. Nu har vi halkat ner under 15:e plats, och 25 procent av pojkarna går ut skolan utan att klara av att läsa en lite svårare text.
– Var fjärde pojke, säger han som för att pränta in siffran, var fjärde, förstår du vad det betyder?
Det är eftermiddag i Martin Ingvars hörnkontor på Karolinska institutet i Solna. Här­ifrån leder han som dekan arbetet med Karolinska institutets forskning. Här läser han och skriver och deltar frustande aktivt i skoldebatten.
Hur hinner du?
– Vad ska man annars göra?
Han drivs av passion, säger han, av en pockande längtan att förstå vad det är att vara människa och vad det i förlängningen får för konsekvenser för samhället. Hur ska vi bygga för att ta till vara medborgarna och få dem att må så bra som möjligt?
Som det där med pojkarnas läsning.
– Det är skamligt att ett så rikt samhälle som vårt inte kan ge sina barn den undervisning de behöver. Dessutom är det onödigt. I dag har vi vetenskaplig forskning som visar vad som fungerar.

Att lära sig gå gör ett barn av sig själv, programmerad som hon är att resa sig och ta sitt första steg. Men att lära sig läsa det är ingenting som hjärnan känner igen. Den är inte organiserad för att låta ett ljudande språk symboliseras av små grafiska former på ett papper. De många nervcellerna i olika delar av hjärnan, som måste samarbeta för att det här ska fungera, är inte bara ovana. De är, säger Martin Ingvar, rent ut sagt ovilliga.
Det flesta behöver en tydlig instruktion för att komma i gång. Och enda sättet att bli bra, enligt de senaste tjugo årens forskning i neuro­vetenskap och psykologi, är att träna, träna och åter träna.
– Det är här hela felet ligger, säger Martin Ingvar. De pedagoger och politiker som var trötta på korvstoppningsskolan lanserade på 1980-talet nya helt ovetenskapliga pedagogiska metoder, där man missade en så enkel sak som skillnaden på kunskaper och färdigheter.
– Kunskaper, det hade de helt rätt i, behöver man kanske inte belasta hjärnan med i samma utsträckning längre, vi kan söka på nätet och slå upp i Wikipedia. Men färdigheten att lära sig läsa och skriva, den går inte att få utan att traggla.
På samma gång som barn förskonades från att behöva lära sig psalmverser och kungalängder utantill fick de också många timmar mindre lästräning. Läsningen skulle gå av sig själv.
På samma gång blev det mer eller mindre förbjudet att mäta barnens kunskaper, ännu ett misstag, enligt Martin Ingvar. Om man inte mäter läsförmågan vet man inte var barnen står och då kan man inte heller ge dem rätt hjälp.
– Dessutom ökar inlärningen om barnet ser att det utvecklas. Då var du här, men se – nu är du här framme.

Själv lärde sig Martin Ingvar läsa med hjälp av Lennart Hellsing, och han kan skandera vissa verser än:
”Zackarias fick sju fikon av sin far,
nu har Zackarias inga fikon kvar.”
Och hade han inte kommit från universitetsstaden Lund, dessutom på rätt sida av järnvägen, och från en familj som betonade vikten av studier, och hade inte hans mamma bibliotekarien märkt att det gick bra trögt för unge Martin och släpat hem boktrave efter boktrave för att lura hans lite tröga hjärna att komma i gång, så hade han i dag också varit en av de där 24 procenten.
– Ja, definitivt, det gick inget bra för mig de där första åren i skolan, och min handstil var förfärlig. Hade jag inte fått hjälp vet jag inte hur det hade gått.
Vägen från pekbok till en läshastighet på sisådär 200 ord i minuten är lång och mödosam.
Först måste hjärnan över huvud taget förstå att det där melodiska talet går att dela upp i olika delar. Där finns meningar och ord, som är uppbyggda av små enskilda ljud som måste skiljas ut från varandra och definieras. De delar av hjärnan som kan sådant är inte lika läraktiga hos alla. Somliga, de som kallas för dyslektiska, kan ha riktigt, riktigt svårt: allt flyter ihop i en enda röra.
Här måste sjungas och rimmas och ramsas och tramsas från tidig ålder för att hjärnan ska komma på spåret. Det är därför, säger Martin Ingvar, som Lennart Hellsings böcker är så bra: lappricka, paprika, puddingpastej.
Så är det dags för andra delar av hjärnan att börja träna. Handen och ögat och de delar som förstår symboler formar grafiska krumelurer på papper. Sedan gäller det att få ihop det hela. De många ljuden måste rationaliseras, alla kan inte få sin egen bokstav, därför klämmer vi ihop ö:et i höra med det i hö, fast det egentligen är helt olika ljud.
Och det är nu som den verkliga neurala sammankopplingen måste ske. Ögat ser symbolen, signalen skickas vidare till det centrum som kan tyda den, som sedan ska göra en totalomvändning och skicka bilden till hörselavdelningen, som i sin tur måste ha kontakt med avkodningscellerna, som meddelar att vi har att göra med ett e, som sedan ska skickas vidare till arbetsminnet, där e:et ska sparas tills dess att alla bokstäverna i ordet har kodats av.

Processen är så jobbig att det i början bara går att läsa eller skriva en bokstav i taget. Och det kan vara svårt att få ett litet barn att förstå att snart kommer krumelurerna att öppna sig och bjuda in till en orgie av läsupplevelser. Så här i början är det därför lätt att ge upp och ägna sig åt något annat i stället. Precis det som hänt med många killar i den icke-tragglande skolmiljön.
– Det tar emot, jag vet hur det tar emot, säger Martin Ingvar, men det finns ingen annan väg, och det är här lärarna har sitt främsta samhällsuppdrag. Leka fram, locka, ja milt tvinga barnen att hålla på tills dess att de får flyt i läsningen. För ett barn som inte lär sig han kan inte heller gå i skolan, det finns det forskning som visar.
Jo det är klart att han rent fysiskt kan gå dit, och fram till sexan kanske han kan klara sig om han har gott minne, god fantasi och är snabb i käften. Men när texterna i högstadiet blir alltmer komplicerade går det inte att bluffa längre.
Och här kan den neuropsykologiska forskningen också bidra, den som berättar vad som händer med den som glider ur sin grupp.
– I en klass där kanske 20–30 procent av eleverna missar själva poängen med undervisningen så går det sociala kontraktet som varje grupp består av sönder. Gemenskapen kring sökandet efter kunskap existerar inte längre och de oläsande glider ur nätet. Deras uppmärksamhet börjar vandra, de söker sig till andra icke-läsare eller till mobilen, eller stirrar ut genom fönstret. Och ju mer de glider undan desto mer irriterade blir lärarna och de högpresterande eleverna.
– Kunskap, säger Martin Ingvar, är på sätt och vis ett socialt fenomen. Vi är ”gen­etiskt ihopmejslade” för att fungera tillsammans och ge varandra trygghet, kärlek. Och den där uppskattningen är också förutsättningen för att man ska vilja och kunna lära sig något.
Ju mindre värme och positiv uppmärksamhet som de här killarna får, desto sämre fungerar deras inlärning.

Åren går, betygen dalar, och den svagläsande pojken lämnar skolan mentalt långt innan han fysiskt lämnar den. Och trots att samhället har haft nio år på sig kan han fortfarande inte ta sig igenom en vanlig dagstidning.
– Det är en katastrof för pojkarna själva, men också för oss andra i samhället. Tänk dig att vi medvetet med usel pedagogik förvägrar oss allt det som de här killarna kunde ha bidragit med!
Nu kommer han på något som får hans ögon att mörkna:
– Och så är det de som påstår att statistiken beror på att vi fått så många invandrare. Vilket dravel!
– Att det skulle vara särskilt svårt för barn som fötts i andra länder att lära sig läsa och skriva på svenska är inget annat än felinformation, säger Martin Ingvar. Det handlar bara om pedagogik och engagemang.

Det finns inget fysiskt hinder för en hjärna att lära sig fler språk, tvärtom visar hans egen forskning att här finns mycket att hämta.
Under ett antal år hade han glädjen att få forska på en grupp kvinnor i Portugal som ingick i en illitterat kultur och var analfabeter. Frågan var vad som skiljer en hjärna som lärt sig läsa från en som inte har det.
Att lära sig läsa ändrar hjärnan på flera sätt. Det påverkar inte bara vårt språk utan också andra fuktioner. De portu­gisiska kvinnorna behövde till exempel mer tid för att uppfatta världen omkring sig, och de hade svårare att tänka komplexa tankar, än människor som hade tagit sig igenom den mödosamma läsinlärningen.
Forskningen var ett genombrott, och Martin Ingvar njuter fortfarande när han minns framgångarna.
– Få saker är så häftiga som när man finner ny kunskap. Den där känslan innan rönen har presenterats: det här kan just nu bara jag. Det är coolt och ger en ordentlig boost i belöningssystemet.
Du är inte direkt den första neuroforskaren i din familj, och inte heller den enda som har ägnat sig åt inlärning. Din farmors far, Salomon Henschen, var också professor och den förste som beskrev oförmåga att lära sig matte, dyskalkyli.
– Ja, han var stilig, säger Martin Ingvar och tappar för en stund bort sitt sociala engagemang.
– Han blev lite knarrig mot slutet. Gav ut ett praktverk om hjärnans patologi i åtta band. Och så slogs han ivrigt mot andra forskare.
Slogs om vad då?
– Om vilken gubbe som var mest toppen förstås.
Din farfar, Sven Ingvar, var också läkare och professor och din pappa, David Ingvar, var inte bara professor utan dessutom en av Sveriges mest kända forskare genom sin medverkan i det populära tv-programmet Fråga Lund. Du måste närmast ha vuxit upp i ett laboratorium.
– Det finns en bild någon­stans där jag ligger i en bastkorg i ett hörn på labbet. Pappas assistent, Birgit Olsson, tog ömsom hand om mig, ömsom hjälpte hon till med något jädra kattexperiment.
Han skrattar och vi konstaterar att människors förutsättningar är olika och då är han där igen:
– Just därför får skolan inte tappa greppet. Det är inte acceptabelt att ett så rikt land som Sverige inte klarar av att lära ut det mest grundläggande.
Men det är inte helt nattsvart, berättar han. Det finns skolor som tagit till sig av de nya rönen, som använder vetenskapligt belagd pedagogik, som Bornholmsmodellen, eller har experimenterat fram egna fungerande metoder. Skolor som har närmare 100 procent läskunnighet bland sina elever.
– Det är bara att åka dit och studera hur de gör, säger Martin Ingvar.
Jag stoppar honom där, för honom tillbaka till hans egen bana. Är nyfiken på en sak.
Även om jag förstår att du haft nytta av din akademiska bakgrund kan jag tänka mig att det också måste vara svårt och kravfyllt att växa upp bredvid dessa giganter.
– Det är klart att en av orsakerna till att jag flyttade till Stockholm var att Ingvar-indexet i Lund var lite för högt, säger han med ett leende. Vid 30 behöver man komma bort lite från sin pappas akademiska arena. Men det var inte ett avståndstagande. Jag hade ett jättebra förhållande till min pappa. Vi pratade mycket, inte minst om livets mening.
Han blir fortfarande kallad David ibland, fastän pappa är död sedan mer än tio år. Men det bekymrar honom inte. Värre är ”den där särskilda formen av arvsynd” som drabbar honom när människor tillskriver honom egenskaper och aktiviteter som är honom, sonen, fullständigt främmande.

Nu ringer det i en av hans två mobiler; det är hans fru. Dags att bryta upp. Men en sista sak vill han säga.
– Jag blir ofta beskylld för att vilja ha tillbaks den gamla skolan. Det är helt fel. Det moderna samhället vill inte ha 40-talsuppfostrade elever utan unga kunskapstörstande människor. Men för att vi ska få det måste de vara helsulade och inte halvsulade. De måste kunna läsa, skriva och räkna.

FAKTA: MARTIN INGVAR
Medicine doktor, professor i neuro­fysiologi, professor i integrativ medicin och chef för Osher Centrum i integrativ medicin och  dekanus på Karolinska institutet i Solna.
Familj: Fru och fyra barn.
Bor: Villa i Djursholm utanför Stockholm.
Passion: Att förstå människan.
Skeptisk: Mot positiv psykologi.
Läser gärna: Steven Pinker.
Skrivit: En bok om dyslexi och flera böcker om  hjärnan tillsammans med journalisten Gunilla Eldh, nu senast om smärta.

Ann Lagerström är frilansjournalist och författare

Läs mer i vårt temanummer om hjärnforskning och skolan: Modern Psykologi 6/2012: papper / online

47 svar

  1. När jag flyttade hem igen till Sverige år 2000 efter mer än 25 års bortavaro började jag arbeta som lärare på en grundskola. Jag blev helt chockad över hur skolan i allmänhet hade utvecklats… det var mycket sorgligt att se. Goda lärare protesterade till ingen nytta, satsningarna på ‘elitskolor’ ökade, personal drogs in osv osv – av de som bestämde lyssnade ingen, inga…
    Jag – och många andra – säger som Martin Ingvar – vad var det jag sa!

  2. Angående artikeln om Martin Ingvar och den svenska skolkrisen

    Jag håller med om mycket av vad Martin Ingvar säger. Särskilt att kunskap på sätt och vis är ett socialt fenomen, och att kunskapsinhämtningen kraschar när många i en klass missar själva poängen med undervisningen. Eller att inlärningen fungerar sämre ju mindre värme och positiv uppmärksamhet barnen/ungdomarna får.

    Men artikeln får mig att fundera på några saker :

    1. Det sägs där att på vissa skolor har eleverna 100 % läsförståelseförmåga. Jag är ganska säker på att det finns skolor där denna förmåga ligger långt under 50%. Beror det i så fall på att de skolorna har ”usel pedagogik” eller beror det på den sociala rekryteringen till dessa skolor? Hur påverkar den snabbt ökande skolsegregeringen resultaten? Det är ju så att barn från medvetna, högutbildade och hela hem samlas på vissa välrenommerade skolor medan barn från socialt svaga hem oftast stannar i alltmer utarmade skolor. Jag tror att ”de sociala kontrakten” mycket oftare går sönder
    där, att läsförståelseförmågan blir långt sämre i sådana skolmiljöer.

    2. Det är ytterst få som kommer från så goda uppväxtförhållanden som Martin Ingvar som inte har skaffat sig god läsförståelse. Säkerligen kommer flertalet av de mindre läskunniga från familjer med sociala och/eller ekonomiska problem. Det är naivt att tro att det bara skulle bero på dålig pedagogik. Familjebakgrunden är minst lika viktig som skolan, vill jag påstå.
    Det har också hänt en hel del med samhället som inte alla välbärgade och välartade tycks ha lagt märke till. På några årtionden har bildmedierna tagit över från det tryckta och skrivna ordet. I den processen är de svagaste grupperna de mest utsatta. Varför läsa när man kan se på film och spela dataspel?
    Under samma tid har vuxenauktoriteten urholkats kraftigt. Det finns en hel del bra med det, men det är idag mycket svårare för vuxna att få barn och ungdomar att kämpa med tråkiga processer som inte ger snabba resultat. Samhället och medierna lär att högsta lyckan är att bli rik och berömd. Och dit skall man nå utan att anstränga sig särskilt mycket.

    3. Ett annat problem är den massiva nedskrivningen av skolan och lärarna. Det är möjligt att reaktionen på en auktoritär skola slog över för mycket åt andra hållet, men den hånfulla beteckningen ”flumskola” är orättvis. Och reaktionen stödde sig visst på pedagogisk vetenskap och forskning. Men det är lärarna som har fått bära hundhuvudet, både i socialt och ekonomiskt hänseende.
    På 50-talet tjänade en adjunkt som en riksdagsman, idag tjänar riksdagsmannen närmare dubbelt så mycket som en högstadielärare. Det finns många ”besserwissrar” i medierna som knappt varit i en skola men som är experter på hur den skall skötas. Alltför många lärare känner sig nertryckta och kränkta, skäms över sin sociala ställning, mår dåligt och blir utbrända. Allt detta leder till lärarhögskolorna har stora problem att rekrytera nya lärare. Yrket blir ett inte ett förstahandsval för de mest lämpade. Skolan utarmas än mer. Det gör mig förtvivlad och arg.

    Jan Sandström
    Fri skribent, Bildlärare, Fil.kand

  3. Vad innebär ”positiv psykologi” som Martin Ingvar säger sig vara skeptisk mot?

  4. När jag startade min lärarbana -65 hade jag 24 elever i min etta. Jag hade en gedigen utbildning ( OCH färdighet, via generös praktik under 3 seminarieår) i konsten att lära mina elever att läsa, skriva och räkna. Mina hade varje dag lektioner i delad klass, då jag i lugn och ro kunde följa deras individuella utveckling, stödja och uppmuntra i det roliga men mödosamma arbetet att bli goda läsare.
    Håller med om den stora vikten av färdighetsträning!
    Med den lärarutbildning som under ett antal år i slutet av min lärarbana varit rådande har det hänt att jag fått kollegor som haft lärarexamen för år 7-9 i matematik och no som varit klasslärare i en etta. Detta äe ett svek både mot eleverna och läraren!
    Hur kunde allt gå så fel??

    • Hej Margareta! Jag hade den stora turen att bli undervisad av den typ av lärare som du beskriver att du var. Det var i början av 70-talet och jag kom från ett arbetarhem där intresset för böcker och texter var obefintligt. Redan i första klass lärde jag mig läsa med flyt. I 2:an och 3:an skrev jag långa berättelser och sträckläste alla böckerna i serien om ”Lilla huset på prärien” tex. Jag kunde skaffa mig en gedigen akademisk utbildning som både gett mig möjlighet till trygg försörjning och den stora glädjen att kunna utvecklas och ständigt hitta ny kunskap, på både svenska och engelska. Men mina egna barn har inte alls fått den möjligheten. Under de första åren i skolan trodde jag att undervisningen var något i stil med den jag själv fått, tills jag märkte att de inte alls lärde sig särskilt mycket. Jag blev tvungen att själv börja öva med mina barn hemma. För i skolan hände liksom ingenting. I stort sett tror jag det beror på bristen på utbildning hos de lärare som undervisar idag under de första skolåren. De flesta av dem är ju inte lärare. De är utbildade för att arbeta på daghem (det vill säga förskolor). Därefter har de läst en kort påbyggnadsutbildning, kanske ett år eller ett halvår. Ofta har de då bara utbildning i till exempel läsinlärning, men inte skrivträning osv. Mina barns skoldagar i åk 1, 2, 3 har väldigt mycket handlat om olika utflykter och olika rit-uppgifter, samt organiserad lek – alltså ungefär som på dagis. Vilket jag tror beror på att dagis-utbildad personal med påbyggnadsutbildning samt fritidspedagoger är en så dominerande del av personalen i skolan idag. Har även olika bekanta som varit förskolärare och valt påbyggnadsutbildning bland annat därför att lärartjänster till skillnad från tjänst på förskola innebär 10 veckors sommarlov istället för fem veckors semester. Efter en kort påbyggnadsutbildning blir tiden med barnen i skolan 8-13 istället för tiden med dagisbarnen som varit 7-15 eller 8-16.
      Så det gäller att försöka hjälpasina barn nuförtiden.
      MVH och tack för den insats du gjorde som lärare.

  5. Det var någon som att en läskunnig elev har ”en räkmacka att surfa på genom resten av skoltiden”. Jag är en pensionerad passionerad pedagog som ramsat, tramsat,sjungit och dansat mig genom förskole- och skolvarlden!!! Och vad kul vi har haft det Jag och Eleverna! Visst fanns där tårar också men oftast var de ”skrattårar” (Du ska få min gamla potta när jag dör….. mm)

    • Mycket sorgligt men ack så sant. Elever går ut lärarhögskolan utan att kunna stava, ännu mindre grammatik. Läsa, vad är det, det tar för mycket tid… Vart är vi på väg?

  6. Den brutala sanningen om den svenska skolans oförmåga att förmedla kunskaper och utveckla elevernas färdigheter är att det kommer att dröja flera generationer innan någon verklig förbättring kan ske. Större delen av nuvarande lärarkår, och framför allt vid lärarhögskolorna, är ju själva ”produkten” av den flumskola som är orsaken till problemen. De saknar därför kunskaper, och framför allt insikten om sina egna brister. En totalt förändrad lärarutbildning och en ny lärargeneration måste därför komma på plats innan något resultat bland eleverna kan förväntas!

  7. Tyvärr, tyvärr… jag är rädd att du har rätt

  8. Mycket är sant i det Martin Ingvar skriver! Jag känner själv igen mig i svårigheterna i läsinlärningen och det arbete och träning som min småskolelärare lotsade mig igenom. I Sverige på den tiden var läsinlärningen helt ljudningsinriktad, Denna typ av läsinlärning visade sig bäst när man som i Sverige påbörjade den först vid sjuårsåldern när den allmänna skolplikten genomfördes. Innan dess fanns det andra läsmetoder som många inte känner till! En som har lärt sig en av dessa metoder och även tillämpat den och skrivit om den är Ragnhild Söderström. I denna metod ser man det skrivna som ett språk och presenterar de skrivna orden på ett lekfullt sätt som ett språk samtidigt som ett barn lär sig tala. Man skriver orden med tydliga och välskrivna bokstäver på lappar och placerar dem på föremål eller leker med dem som görord och namn. På somrarna skriver i sanden. På detta sätt blev mitt äldsta barn trespråkigt på svenska, franska och skriftspråk. När hon började i den ganska krävande skolan i 5-årsålder i Frankrike hade hon stor glädje av det hon redan kunde. Som lärare har jag delvis tillämpat metoden i Rinkeby där barnen kunde lära sig läsa samtidigt som de lärde sig tala i den takt de tog till sig språket. Särskilt bra var det för barn från illitterata kulturer eftersom föräldrarna kunde bli delaktiga. Jag försökte också invölvera yngre barn i vårt samarbete med förskolan när vi hade åldersblandade klasser. Mest effektiv är metoden när den påbörjas när barnen är mycket små och i sin mest effektiva språkutveckling. Det verkar som om inte bara hörseln av ord utan också synen äv ord är mest effektiv då! Jag anser att utbildningen av förskolelärare skulle innehålla fördjupning i denna typ av läsinlärning.Även en föräldrarutbildning skulle vara bra. Man kan hitta mer info om Ragnhild Söderbergs metod på nätet. I Nya Zeeland har man tillämpat den och där har antalet dyslektiker minskat i takt med att man genomförde detta.
    Marie-Louise Spång
    .

    • Jag tappade tydligen ett ord i min iver. Det barn jag berättade om var mitt äldsta barnbarn!

    • Eftersom jag har arbetat inom skolan i ett antal år så känner jag till problematiken. MEN kan inte låta bli att fundera över hur jag lärde mig läsa, egentligen, eller min yngste son. Fem år gammal stod jag på spårvagnen och frågade mamma: Står det Solvaala där framme? Mm svarade mamma. Vid avstigningen kollade på stolpen mellan dörrarna och läste högt för mig själv: Hoopa ej det kan koosta dig liiveet. Va kan du läsa unge sa mamma förvånat. Ingen hade tragglat något med mig eller skrivit lappar på föremål … Men det fanns barnböcker, massor av barnböcker, Pricken, Långöra och lilla snälla kanin, Rufsi, Tufsi Tott. Hattstugan mmfl. Och pappa brukade läsa för mig om kvällarna, jag satt bredvid pappa och såg nog både text och bilder. I övrigt hade ingen särskilt mycket tid med mig och böcker. Jag har haft mycket stor glädje av mitt läsande genom åren. Min yngste son var tre år gammal när han knäckte koden och förstod hur man läser ihop bokstäver till ord. problemet var bara att han inte kunde så många bokstäver – och inte hade lust att lära fler heller. DÅ vidtog mammas tragglande – inte förr. Sonen var dock starkare och avstod från vidare inlärning i några år. -Samma sak här, böcker fanns, och en saga på kvällskvisten, men inget annat, han var ju så LITEN! Min enda slutsats av detta är VIKTEN AV GOD BARNLITTERATUR! En vana vid böcker, text, och att det är ROLIGT!

      • Fast en sån miljö har vi hemma, och jag och dottern lärde oss läsa mycket tidigt utan hjälp. Sonen däremot har det jobbigt och vi behöver ”tvinga ” honom att läsa. Det räcker inte med en motiverande miljö om barnets förutsättningar är dåliga. Då måste aktiva åtgärder till.

  9. Kreativt, intressant och positivt inlägg från Marie-Louise Spång! Särskilt som kontrast till den grovt generaliserande och hopplöst brutala pessimismen i föregående inlägg.

    • Roligt att få respons så snart!!! Som språkpedagog och lågstadielärare i en mångkultuell miljö måste man våga tänka nytt. Under min tid i Rinkeby fanns det många lysande exempel på det!

  10. […] 1) Bra artikel i Modern Psykologi om vad som händer när barn (pojkar) inte får tidig hjälp med lästräning https://modernpsykologi.wordpress.com/2013/02/15/vad-var-det-jag-sa-martin-ingvar-om-den-svenska-skol… […]

  11. Så många pojkar med precis den problematiken som jag mött under 35 år på högstadiet och glädjen när man kunnat hjälpa dem att få igång läsandet och skrivandet och lärandet. De har felaktigt trott att de varit korkade. Även deras föräldrar har trott det. Skolan har misslyckats.

  12. Hej Martin och ni andra kloka människor!
    Snälla läs vidare,
    kan du ge förslag på vem jag kan skicka till ITG-gymnasiet i Sundbyberg för aktiverande av läsning på ett engagerande sett så de som går ettan på gymnasiet och de som skall lära dem läsande så de motiverar till kunnande för sin egen skull och för livet, Sverige och världens skull!
    Jag har inget mer jag kan ta till av idéer då skolan tar all energi som min son har, men får han och flera med honom en större glädje i lärande tror jag resultatet blir mångdubblat!
    Jag har traglat läsande med min son i år …. och idag kan han läsa, han har knäckt läskoden, men finner ingen mening att läsa något för nöjets skull.
    Det är ju så viktig att de som undervisar har ett brinnande engagemang för att förmedla hur mycket som finns att upptäcka!
    Tack för god läsnig, ursäkta felformuleringar (ej mitt modersmål), tacksam för förslag! //Hildegunn

  13. 25% Se där. Exakt den nivå Bo Sundblad kom fram till redan 1995, och som konstaterades av SÖ 1975. Kanske kan liknande resultat från 50-talet grävas fram. Och där står vi, tidlösa, åldrande och förfärade. Dagens ungdom! Vad var det vi sa?

  14. Jag måste först säga att jag är helt med på vad Martin Ingvar säger: läsfömågan är grunden för i princip all inlärning och kommunikation. Utan en fullgod läsförmåga blir det svårt att lära sig och kommunicera eftersom vår kultur är textbaserad, i väldigt hög utsträckning. Tyvärr gör Martin Ingvar det ganska lätt för sig när han säger att det är ”skolans fel”. Som en representant för skolan (grundskolelärare) är det på ett sätt smickrande att Martin Ingvar lyfter fram mig som den viktigaste faktorn för mina elevers möjligheter till att nå en fullgod läsförmåga. På samma sätt som att jag, enligt andra, är den viktigaste faktorn att mina elever når simkunnighet, demokratiskt synsätt, matematiskt tänkande, kreativt sinne, moralisk kompass, m.m.
    Samtidigt är skolan i allra högsta grad endast en produkt av det samhälle vi lever i. Skolan kan tyvärr inte vara en frizon, där beständiga värden och tidlösa kunskaper frodas och bibehålls om resten av samhället drar åt ett annat håll.
    Det är klart att skolan har en viktig del i barns förmåga att lära sig läsa, men resten av samhället måste också prioritera bibliotek, kulturprojekt m.m särskilt i områden med låg läsförmåga. Föräldrar har ett ansvar. Om mitt barn inte läser, kan jag inte säga att det är skolan som inte lär mitt barn. Jag måste hjälpa till att skapa de rätta förutsättningarna; besök på bibliotek, högläsning, tillgång på böcker i hemmet. Tyvärr ser samhället ut på det sättet att föräldrar prioriterar allt mindre tid med sina barn. TV och dator är ett enklare och snabbare sätt att mata barnen med, än att ta sig tid att läsa för och lyssna när barn läser.
    Ska läsförmågan öka, måste hela samhället hjälpa, det går inte att skylla problemen på att skolan – det fantastiskt abstrakta begrepp – inte gör rätt.

    • Bra skrivet, äntligen någon som har fattat att skolan är en spegling av samhället, inte någon öde ö.

  15. […] som man alltid har gjort. Är det inte just detta vanliga arbete som brustit till den grad att hjärnforskare pratar om en skolkris? Jag bara undrar. Det måste ligga någon hund begraven här. Jag läser […]

  16. Anders Tedestrand Skolan är ett komplext sammanhang. Och när det gäller komplexa sammanhang – och att lösa eller skapa funktionella miljöer krävs en visuell överblick som leder de vuxna till att tänka rätt och skapa detta tillstånd. Det finns inget känt område där någon människa lyckats lösa den typen av problematik oavsett område eller vem som än beskrivit problematiken. Det finns idag en visuell överblick skapad som leder enskilda människor eller grupper av människor till ett optimalt tillstånd, läs mer här: http://www.tedestrand.se
    Det krävs alltså mer än att bara kunna beskriva problemet i detalj utifrån hjärnan eller annat, komplexa problem kräver en enkel lösning vilket endast kan åstadkommas med en visuell överblick som skapats först som dessutom måste vara möjlig att lära ut till den eller de som ska lösa problematiken – det är den överordnade naturlagen som först måste förstås.

    Anders Tedestrand
    Psykologisk orienteringstränare

  17. hejsan,,, har nyligen hört talas om dig o om din hjärnforskning..ska allt läsa mer om dig men jag har barn varav 2 av dom aldrig kunnat sitta still i skolan.
    en av mina söner , idag 21, fick problem i klass fyra kunde dock läsa ,men stora problem med inlärning och att sitta still.
    vid 17 års ålder fick han diagnosen adhd kunde inte förstå att de var mitt barn , som hade fått denna diagnos. livet var lättare efter detta då vi kunde samtala en stund för att han sedan sa att nu klarar jag inte att sitta kvar,,,vi fick en annan förståelse för varandra.
    jag sa redan för nästan 10 år sedan i skolan , för han hade så svårt att lära sig matte,, ge han en bilmotor där han ska räkna ut omkrets mm,
    svar: vi jobbar inte så,,nää för pedagogiken förstör så mycket är inte alltid så positivt för alla.
    Nu har min minsta son börjat i klass 8,,14 år,,kan inte koncentrera sig har inget fokus går ut från klassen orkar inte att vara kvar,, allt blir en dimma o hjärnan tar inte emot info..
    Så säger jag igen ge han en bilmotor,,,,,,
    svar: vi jobbar inte så,,,
    skolan har en inriktning där alla ska passa in,, men hallååå som ungdomar säger ,,,alla är vi olika lär oss på olika sätt,,
    Han ska oxå på utredning ,,,,
    Rektorn på skolan säger vi på skolan vill inte sätta diagnoser på barn,,,inte att dom ska diagnostisera ,,men hon menar att det är så vanligt idag och att det kan vi inte ta hänsyn till inte placera dom i fack..
    vill skriva några rader till dig från en förtvivlad mamma som stångar huvudet blodigt och som kämpar för mina barns rättigheter att vara annorlunda,,,
    att inte passa in i skolan
    men en sak värmer mitt modershjärta. dom vet att jag tror på dom. att dom kan.kanske inte på samma vilkor som andra men på ett annat sätt.
    tack mvh carina

    • Jo, vissa skolor jobbar visst så.😉 Vet du vad barnen kan säga då? ”Men varför slösar vi bort tiden på det här?”. De märker inte alltid att de lär sig något bara för att det var roligt.

      Fast om du vet hur ditt barn kan lära sig räkna, varför gör du inte den övningen med honom? Varför ringer du med flera års mellanrum till olika lärare och ber att de skall ge dina barn en bilmotor? Ge dem en bilmotor på hemmaplan om det är det som krävs?!
      En lärare kan väl inte släpa en bilmotor till din son, en fotboll till en annan, en ponny till en tredje. Föräldrar behöver förstå att övriga 27 elever kanske också behöver hjälp, det är ganska osannolikt att 27 elever funkar perfekt, därför har läraren tid att skaffa specialuppgifter och rekvisita till den 28:e. Föräldern till den 28:e eleven får i det läget engagera sig och öva på egen hand med sitt barn, eller hyra en läxhjälp om den inte vill göra jobbet själv. Samhället har inte resurser till så mycket egen hjälp som en del elever behöver. Tyvärr!!!
      Alltså får en förälder som ser att ens barn behöver mer hjälp vara beredd att hjälpa till.
      På 80-talet gjorde många barn läxorna ihop med en förälder. Det är ovanligt nuförtiden, hemmet väntar sig att skolan och barnet sköter inlärningen, föräldern ska enbart umgås med sina barn.

      • Självklart ska ju inte den läraren släpa med sig en bilmotor. Det handlar ju om allternativ naturligtvis. O många skulle kunna lära sig på ett sätt man faktiskt kan förstå.att tända gnistan i att få lära sig saker.
        Självklart har jag suttit med mina barn o traggla men har man problem med koncentration så har man de ju även hemma..förstår att inte resurser finns i skolan o de är ju de som måste satsas mer på lärare resurser o alternativa inlärningssystem.

  18. […] den här artikeln från tidskriften Modern psykologi berättar Martin Ingvar, professor i neurofysiologi, bl.a. om hur det går till när vi lär oss […]

  19. […] En Mycket intressant artikel om läsningens betydelse för hjärnans utveckling hittar du här. Läs […]

    • Inte förrän i vuxen ålder reflekterade jag över att jag som knappt fyraåring läste den STORA skylten på stan: ”JE Jonsson köper hudar och skinn”- utan att någon lärt mig ske- och tje-ljud. (Däremot läste jag ”hundar”. Mamma sa att det står ”hudar”, men jag envisades att ”det ska stå hundar”. Jag visste ju inte vad ”hudar” var:) Men kan någon förklara hur jag vid den ringa åldern klarade att f.ö. läsa hela skylten flytande? (Jag har aldrig ”ljudat” – efter vad jag förstått så ”kunde jag bara läsa” när jag som det berättats kunde alla bokstäverna före tre års ålder. (Men jag har läst att tvååringar suger i sig kunskaper som en svamp om det bara finns lite intresse och de stimuleras.) Men ske- och tje- ljuden???

  20. Må så vara, men under samma tjugo år som Ingvar talar om har den totala läsningen i Sverige sjunkit drastiskt, speciellt bland män. Det gör att många barn och unga aldrig ser sina fäder läsa böcker. I samma veva som man sedan förfasas över bristande pedagogik i skolan avslutar man sin prenumeration på sin dagstidning med förklaringen att ”Vi kan ju läsa på nätet”. Resultatet blir att köksbordet är tomt, barnet ser inte ens föräldrarna läsa tidningen längre, eller hör dem diskutera det som står i den, och framförallt är möjligheten för barnet att själv få bläddra och läsa aktuell och redigerad text borta. Men det är ju alltid mycket enklare att skylla på skolan.

    • Fast skolan har ju ett enormt ansvar…barnen är ju i skolan större delen av dagen. Jag tycker man ska kräva av skolan att dom verkligen gör de dom är ålagda de är skolans skyldighet.
      Vi föräldrar har ju naturligtvis de största ansvaret för våra barn.
      De är ju politiken som styr o skolan måste ju jobba efter riktlinjerna.
      Tack för mig o god jul

  21. Kan bara le. 1993 tog jag mig in på Örebrokurirens redaktion, bad att få låna en ordbehandlare och skrev en ledarartikel som publicerades ang skolpengen och dess konsekvenser. Min stammande, dyslektiska dotter skrev 2010 B för Tommy Möller i statsvetenskap kandidatuppsatsen. Trots I G i matte på gymnasiet är hon behörig lärare i matte och samhällskunskap. Hon jobbar endast med ungdomar med mycket svåra psykosociala problem, ofta hivpositiva flickor med suicidrisk. Nu arbetar hon med hemmasittare i fosterfamiljer utanför hemkommunen. Extrem karriärutveckling!
    Så jag behövde inte vara hjärnforskare i flera led för att samtidigt kunna säga ”vad var det jag sa”!
    Ledsen att det ser ut som det gör 20 år senare! För det var slitsamt redan då att bråka sig till resurser! Håller tummarna för mina underbara barnbarn!

    Lycka till och slåss hårt alla nuvarande kämpar, det lönar sig ändå. Stolt bråkstake till mamma

  22. Håller med men rimligen borde väl även flickor drabbas av samma problematik även om det kanske är så att det är högre procent av pojkarna? Tänker på ADHD/ADD och annat så har ju inte forskningen ägnat på långa vägar så mycket tid åt flickor som åt pojkar. Har märkt detta i skolorna också, ”vi måste satsa på pojkarnas läsning”.

  23. […] hjärnan med i samma utsträckning längre, vi kan söka på nätet och slå upp i Wikipedia. Men färdigheten att lära sig läsa och skriva, den går inte att få utan att […]

  24. Reblogga detta på Svenska lekande lätt och kommenterade:
    En fantastisk artikel! ”– Och så är det de som påstår att statistiken beror på att vi fått så många invandrare. Vilket dravel!
    – Att det skulle vara särskilt svårt för barn som fötts i andra länder att lära sig läsa och skriva på svenska är inget annat än felinformation, säger Martin Ingvar. Det handlar bara om pedagogik och engagemang.” Läs den!

  25. Hitta barnets intresse!

    Jag föddes 1983 och hade lässvårigheter i skolan. Jag lärde mig mycket långsamt. Min kära mamma tragglade regelbundet med mig och det hjälpte massor.

    Men genombrottet kom inte förrän jag var 16 och upptäckte Sagan Om Ringen. Texten var då, för mig, svår och avancerad men så intressant att jag inte kunde eller ville sluta. Jag skapade en rutin att efter skolan sätta mig i en stol ute i solen och läsa och hamnade ibland i en sån djup läs-hypnos att texten blev som en film för mig. Det var som att se en långfilm, fast jag läste text. Helt fantastiskt.

    Idag, vid 32 års ålder, har jag som rutin att läsa fantasyböcker innan jag släcker lampan och sover. Jag uppskattar de mest avancerade Warhammer 40K böckerna mest av allt. Särskilt Ciaphas Cain böckerna som är skriven med en så avancerad Brittiska att en enda mening kan vara upp till 5 rader lång, ofta över 50 ord, ibland med en del engelska ord så främmande att jag sällan kan räkna ut vad de betyder, utan måste googla, och det är nästan omöjligt att förstå vad meningen vill ha sagt förrän man läst till sista ordet.
    Som ett vackert, elegant och avancerat pussel, och jag älskar det!

    Jag har fortfarande en viss typ av lässvårighet: Oavsett hur många och avancerade böcker jag läser så läser jag lika långsamt som en högstadieelev, så en bok på 400 sidor tar flera månader för mig att ta mig igenom. Men det gör inget, för jag älskar böckernas äventyr och drivs därför ständigt till att läsa mer.

    Det jag vill ha sagt här är att; om man kan hitta det ämnet som intresserar barnet mest så kan det sporra barnet att törsta efter mer och självmant väljer att läsa mer och fördjupa sig.

    Motivation är drivkraften till allt. Särskilt överlevnad och utveckling.

    Mvh
    /Lucas C

  26. När jag 2001 kom till Örbyskolan i Marks kommun, blev jag ”eld och lågor”. Inför läsåret 2001-2002 skulle SAMTLIGA klasser från 1-9 starta dagen med LÄSTID!! Tiden varierade men var åtminstone 20 minuter. En av de drivande var skolans bibliotekarie Gudrun Johnsson. Den skickligaste pedagog jag träffat. Varför detta dog ut frågar jag mig än idag. Men det var väl det gamla klassiska: Tiden ”togs” från andra ämnen. Småaktigheten och revirtänkandet är stort i skolans värld!!!!!!!!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 89 andra följare

%d bloggare gillar detta: