Inte alltid adhd som stör lektionen

Jenny Jägerfeld
Jenny Jägerfeld. Foto: Andreas Lind.

”När jag jobbade som skolpsykolog var koncentrationssvårigheter det problem som lärare och föräldrar bekymrade sig mest över. Lärarna frågade ständigt: Kan du utreda hen för att se om det finns skäl att misstänka adhd?” Så skriver psykologen och författaren Jenny Jägerfeld i sin krönika från Modern Psykologi 1/2013.

KRÖNIKA. I Sverige räknar man med att 5 procent av alla barn har adhd. Ett barn med en sådan diagnos har i regel svårt att koncentrera sig, svårt med impulskontroll och är motoriskt väldigt aktivt. De här barnen upplever ofta att de misslyckas i skolan och att de får skulden för saker de inte kan rå för, eller ens har gjort.

Adhd räknas som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Med det menar man att svårigheterna har sin grund i hur hjärnan fungerar. Men när man diagnostiserar så gör man ingen undersökning på neuro-nivå; det finns inget sådant test. I stället gör man begåvningstest, inhämtar information från föräldrar, barn och lärare samt gör observationer i klassrummet. Diagnosen sker alltså på basis av symtom. Problemet är att barnet kan ha dessa symtom av helt andra orsaker, till exempel trauma eller kronisk stress.

Det kan handla om en förälder som dricker, slår eller utnyttjar ett barn sexuellt. Det kan också handla om fattigdom eller att föräldern är psykiskt sjuk. Den ständiga oroskällan gör det svårt för barnet att koncentrera sig i skolan. I värsta fall utreds barnen och landar med en felaktig adhd-diagnos. Frågan om huruvida det finns något annat som kan förklara koncentrationssvårigheterna kommer aldrig upp eller besvaras inte sanningsenligt. Problemet förläggs till barnen i stället för till föräldrarna och miljön.

Kronisk stress höjer halten av stresshormonet kortisol i kroppen, vilket har visat sig påverka kopplingar i pannloben som behövs för vår förmåga att planera, utföra och avsluta en uppgift. De allt större barngrupperna i förskolan och skolan är ytterligare en stressfaktor som höjer barnens kortisolhalter, vilket leder till koncentrationssvårigheter.

För barn som redan har grundläggande svårigheter att lyssna, komma ihåg och sitta stilla kan ett trauma eller påtagligt ökad stress innebära att man plötsligt kan bocka av fler symtom som stämmer överens med en adhd-diagnos.

I många skolor låter man barnen göra mindfulnessövningar, för att minska stressen. I stället för att lösa problemet på strukturell nivå och minska barngrupperna så lägger man alltså lösningen på individnivå, på barnen själva.

För många barn kan en rätt ställd adhd-diagnos innebära en ny start i livet. Skolan, föräldrarna och de själva får förståelse för svårigheterna och ett nytt förhållningssätt. Men de barn som blir felaktigt diagnostiserade får ännu en gång bära ansvaret för något de inte är skyldiga till.

Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare.

Beställ Modern Psykologi 1/2013 här:
(papperstidning / online)

14 kommentarer

  1. Hej, jag delar många av dina erfarenheter. Det är mycket allvarligt att allt fler barn och unga får diagnoser ställda på högst tvivelaktiga grunder och dessutom ofta också psykofarmaka. I mitt arbete möter jag många av dessa barn och unga och kan notera att det förbluffande ofta är så att både diagnos och medcin är möjligt att avvara om något annat erbjuds.

    Gilla

  2. Håller med att stressen kan göra så mycket. Mitt barn som inte har ADHD fick alla tänkbara symtom som kunde ha blivit en sådan diagnos. Allt för att han var så stressad över att inte klara de komplexa uppgifterna som läraren gav o de krav som ställdes på honom. Efter handledning o ändrat bemötande från skolan kunde han helt plötsligt både lyssna,ta instruktioner o sluta dagdrömma ! Vi vuxna måste blir bättre på att titta på barnens miljö. Vi upplevde som föräldrar att vi verkligen fick tjata o ligga på för att få till dessa förändringar som han behövde. Alla barn har inte den turen med föräldrar som lyssnar in i kan förstå vad det handlar om o sedan orkar kämpa för att ändra miljön.
    Konstigt att inte skolan har en mera granskande förhållning sätt kring sin egen miljö eller bemötande av barnen. Tycker det är oroande med dagens utveckling där kompetensen kring barnen i form av fungerande elevrådsteam med skolsköterska,psykolog,skol läkare,special lärare minskar…

    Gilla

  3. Tack för ditt superviktiga inlägg!!! Jag kommer från precis en sådan snurrig, dysfunktionell, skadad, missbrukande familj du beskriver. Och varje gång jag sökt psykolog-hjälp för att jag genom åren mått så otroligt dåligt, börjar det snackas om adhd, bipolär etc. Att få dessa diagnoser uppkörda i ansiktet för någon med min bakgrund är ett HÅN. Det finns ingen mystik eller möjliga diagnoser som förklarar mitt beteende och oförmåga att klara mig i den vuxna världen. Bara en trasig uppväxt. Den förklarar allt. Så istället för att medicinera fler fall som jag, ge riktig hjälp istället. Stöd och samtal.

    Gilla

  4. Författaren menar inledningsvis att en ADHD-diagnos är tvivelaktig på grund av att en neuro-undersökning inte genomförs. I slutet av artikeln refererar hon till en ”rätt ställd diagnos”? Varenda eviga dag hittar man amatörpsykologer som utifrån personliga preferenser vet allt om ADHD och har lösningar som baseras på samhälle och infrastrukturella lösningar. Mindre klasser, lugnare tempo, hemmamiljö etc. Dessa faktorer är mycket viktiga för en person med diagnos. Men inte källan till diagnosen.
    Tänk om det vore så enkelt. Felaktiga ADHD-diagnoser ställs givetvis! Knappast unikt. Men det fungerar ju inte så att man åker till en psykolog som tittar på ett stressat barn, fyller i ett papper så har man fått en diagnos! Barn som far illa av stress, dålig hemmamiljö, mobbing får inte en ADHD-diagnos! Varför ska debatten om ADHD alltid vinklas till klyschor som stressiga, trötta, stökiga elever i fullproppade klassrum?

    Gilla

    1. Bra skrivet och formulerat.

      Debatten som uppstått behöver bli mer nyanserad. Har själv fått ADHD i vuxen ålder. Har ingen traumatisk barndom (i alla fall inte mer än de flesta :-), gått igenom skolan med höga betyg. Men med en bra behandling idag, medicinsk och KBT, har jag fått verktyg och en möjlighet att faktiskt kunna fokusera på det som är viktigt. Men utan mina mediciner hade jag inte ens varit mottaglig för eller kunnat fokusera på mindfullnes eller KBT.

      Det är enligt mitt sätt att se det och utifrån egna erfarenheter bra att kombinera olika alternativ.

      Gilla

  5. Hej!
    Jag är en lärare som använder mig av mindfulness för att få ner stress och öka koncentrationen i en del klasser. Inte alldeles säker på dess effekt, men eleverna uppskattar det.

    Skulle mycket hellre se mindre klasser och mer strukturella åtgärder, men det känns som ett hån att ta upp såna förklaringar/åtgärder idag när politiker och tjänstemän i riksdag, departement och kommuner inte värderar sådant. Pengar sätter ramarna och sedan får vi trolla för att få nå resultat.

    Tills dess vi får klokare politiker så utvecklar jag de verktyg jag kan. Som mindfulness och andra tekniker som kan underlätta för lärande och utveckling.

    Gilla

    1. Hej, det skulle vara spännande att höra vad du gör när du gör det med din klass. Jag behöver tips och idéer till det för det är något många i min klass är i behov av. Hälsningar Kajsa H

      Gilla

  6. Ja det är nog så, att föräldrarna och miljön spelar en stor roll. Men vad gör samhället åt det? eller utredarna?

    Gilla

  7. Återigen skall det läggas ansvar på föräldrarna.
    Det finns de som faktiskt har barn med bakgrund där det finns saker föräldrarna inte känner till…..de adopterade barnen….man vet att de genomgått separationer, det kan finnas olika typer av trauman.

    Oavsett varifrån barnen kommer så kommer de att befinna sig i en värld fylld av stimuli. De stimuleras från de vaknar till de somnar om vuxenvärlden inte hjälper dem att begränsa intrycket. Ingen hjärna klarar av att sortera hur mycket som helst. De matas med intryck om ”hur saker skall vara”, ”rätt och fel beteende”. Jag frågar..Var finns utrymmet för att vi alla är olika? Vad är ”friskt resp sjukt” beteende. Från vilka normer avgörs det?

    En del människor får en diagnos och får förhoppningsvis hjälp. Andra människor är helt enkelt olika. Det viktiga är att vi tillåts vara olika och får det stöd som behövs för att kunna fungera i det samhälle vi lever i.
    Det som benämns neuropsykiatriskt funktionshinder i ett samhälle kan vara en tillgång i ett annat samhälle beroende på vilka normer och värderingar som gäller.

    Jag anser att INGEN skall skuldbeläggas, vare sig barn eller föräldrar. Skall någon eller snarare något skuldbeläggas så är det de samhälle vi under åren utvecklat som inte tillåter annorlunda, egen, udda mm

    Det fanns en tid då nästan varje by hade sin egen ”byfåne”: Denna person var någon som inte var riktigt ”som alla andra” MEN respekterades ändå utifrån sina förutsättningar och fungerade som en del i bysamhället.

    Så..mer tolerans och mindre letande efter syndabockar!!!!. De familjer som lever med dessa barn kämpar oerhört ändå utan att behöva skuldbeläggas av sk proffs från höger och vänster.

    Gilla

  8. ”För många barn kan en rätt ställd adhd-diagnos innebära en ny start i livet. Skolan, föräldrarna och de själva får förståelse för svårigheterna och ett nytt förhållningssätt. Men de barn som blir felaktigt diagnostiserade får ännu en gång bära ansvaret för något de inte är skyldiga till.”

    Jag blir lite förbryllad av den sista meningen, dels för att ADHD knappast är ett ansvar eller något ett barn är skyldig till och dels för att det uppenbara problemet med en felaktig diagnos är att barnet då inte får hjälp med de verkliga problemen. Det finns ju heller inget i diagnoskriterierna som säger att problemen måste finnas i hjärnans funktion, då det är en symptomdiagnos, så även om jag tycker att det vore önskvärt med en distinktion är jag inte helt säker på att dessa barn får en felaktigdiagnos. Om diagnoskriterierna uppfylls är det inte felaktigt att ställa diagnosen, även om det naturligtvis inte är den bästa strategin för att hjälpa barnet i fråga.

    Gilla

  9. Hej.
    har du tips på vad man ska göra om man tror att ens barn får fel diagnos ställd? Har en son som länge levt under stress i skolmiljö, något som vi nu förstår i efterhand när saker kommit till ytan. Innan alla händelser hade sonen inte problem i skolan men nu vill läkare sätta en diagnos. Som vi inte håller med om. Vi är övertygade om att det är stress men ingen vill hjälpa oss med det.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s